Tjejer, rock och feminism

2011-02-18 | Katarina Andersson padlock

KULTUR

Glädje och feminism är några av de gemensamma faktorerna bland unga kvinnor som spelar rock. Det menar musiketnologen Marika Nordström som skrivit en avhandling i ämnet. Katarina Andersson har pratat med henne.

Rocken må fortfarande reproducera sin aura av urmaskulinitet men inom det man slarvigt benämner pop-och rock med undergrupperna punk och indie, är musicerande kvinnor allt vanligare.

Musiketnologen Marika Nordström undersökte unga tjejers vägar in i rockmusiken i sin avhandling Rocken spelar roll, som lades fram vid Umeå universitet i slutet av förra året.

Titeln anspelar på det mest grundläggande som Nordström tyckte sig se hos intervjupersonerna – hur viktig musiken är och vad den betyder för identitet och välbefinnande

– Just det var något som slog mig, hur otroligt roligt det är att spela musik. Det får en att må bra, både att sitta hemma och öva och att spela med de andra i bandet. Men de upplever också svårigheter, att de som tjejer inte blir respekterade av medier och arrangörer till exempel. De befinner sig i ett underläge, men det kan också vara motiverande.

Marika Nordström intervjuade vid flera tillfällen tio kvinnor mellan 19 och 26 år. Exakt vilken typ av musik de spelar fördjupar hon sig inte i, men de flesta upplever att de verkar inom ett alternativt fält, vilket inte är oviktigt.

Alla har förstås inte samma erfarenheter, men bakgrunden i en förening och ett feministiskt förhållningssätt är en gemensam nämnare, även om graden av engagemang skiljer sig åt.

– Jag spånade kring det här varför de valde att engagera sig, jag ville ta reda på hur det är för tjejer att vara musiker på lokal nivå, och föreningen kunde hjälpa till med replokal och att fixa spelningar. De flesta av mina informanter hade ett feministiskt engagemang och jag valde att fokusera på det, men forskning visar att det finns alla typer av synsätt bland musiker, från de som värjer sig till de som brinner för det.

– Flera informanter har negativa erfarenheter som påverkat dem och fyllt dem med viss ilska gentemot den rådande ordningen. Det handlar om allt från inskränkta musiklärare i grundskolan till förminskande kommentarer, svårigheter att få tillgång till teknisk kunskap och förutfattade meningar i allmänhet; killar kan också glömma att trycka på on-knappen men när det händer är det inte ”typiskt”.

Passionen för musiken är förstås vad som gör att man trotsar sådana hinder, och kluvenheten inför vad som egentligen är det viktiga kommer fram i flera uttalanden i avhandlingen. För vissa är det självklart att bara spela med andra tjejer, andra suckar inför sådana ”regler” och menar att musiken måste vara det viktiga.

På samma sätt söker vissa aktivt efter kvinnliga artister att lyssna på, medan andra inte ser några problem i att ha män som sina musikaliska förebilder. Men det märks att de har en stark medvetenhet i bagaget, det är inte som att det konstnärliga står över alla typer av orättvisor.

Samhällsklimatet, DIY, Do it yourself, och vissa tongivande grupper under 00-talets första decennium tror Marika Nordström är faktorer som präglat de tjejer hon träffat. Framför allt riot grrrl-rörelsen och Bikini Kill nämns som en ständigt återkommande inspirationskälla.

– Feminism diskuterades mycket i allmänna medier och vissa böcker. Det var tidningen Darling, Courtney Love, Kathleen Hannah. Det var en helt annan sak för mig när jag var tonåring, det har förändrats mycket. Ingen jag kände spelade i band när jag växte upp, man tänkte aldrig att det var något man kunde göra själv.

Tjejerna i intervjuerna pratar ofta om att det var just enkelheten i till exempel Bikini Kills musik som gjorde att de vågade försöka lära sig spela, och om de redan gjorde det, kanske byta till gitarr eller trummor istället för att stanna bakom pianot eller sångmicken.

Även om musiken verkar ge dem bättre självkänsla framgår med mer än önskvärd tydlighet att självhävdelse inte är något som ingår i den kvinnliga inskolningen.