Bild: Rabén & Sjögren

Barnäventyr med unkna värderingar

2011-02-18 | Sanna Ulfsparre padlock

KULTUR

Sanna Ulfsparre gillar PO Enquists språk men blir avtänd av nattståndna könsroller i författarens andra barnbok.

FAKTA:

Per Olov Enquist

Den tredje grottans hemlighet

Rabén & Sjögren, 2010

Per Olov Enquist har börjat skriva äventyrsböcker för barn. Den tredje grottans hemlighet är den andra delen i serien om författaren PO, hans många barnbarn och deras äventyr i västra Värmland. Nu är det knarkhandlare som ska bekämpas.

Hur mycket av den fiktiva författaren PO som är baserat på den faktiske författaren Per Olov är oklart, men det är nog lugnt att säga att det finns en ordentlig koppling.

Boken är tyvärr ganska gubbig och ibland raljerande. Storasyster Cecilia, som hade en viktig roll i den första boken, har träffat en kille. Hon har kommit i konflikt med författaren om vad som är bäst – hund eller pojkvän – något hon inte riktigt blir förlåten för.

Cecilia är inte längre en lika benägen publik till författarens berättelser om sig själv. Med andra ord börjar hon bli vuxen och självständig. Därför får hon inte följa med på själva huvudäventyret i boken utan blir beordrad att stanna hemma och vakta småbarnen med författarens fru, Gunilla.

Visserligen understryks att det är en viktig, att vara någon slags reserv i ”basläger 1”, men som uppgiftär den ändå perifer för bokens handling.

Budskapet blir att äventyr är för män, gubbar och omyndiga, resten får sköta hemmabasen och finnas med som trygghetskapital. Det påpekas också att kvinnor och flickor visserligen är starka, men också essentiellt annorlunda än män och pojkar

De kvoteras in i äventyret som representanter för kvinnokönet, inte som individer, på ett sätt som känns väldigt utpekande. Och när Cecilia är för vuxen ersätts hon av en ny representant. Det finns bara plats för en flicka i gruppen.

Språket är inte oväntat av hög kvalitet. Boken är skriven av en författare som älskar sitt sätt att uttrycka sig. Det märks eftersom varenda finurlighet och klurighet är kursiverad. Till en början är det lite småroligt, men efter ett tag blir det mest irriterande.

Det känns som om författaren inte riktigt litar på att jag som läsare kan se humorn, hitta ledtrådarna och ge karaktärerna röst på egen hand. Det räcker med att läsa orden för att veta att språket är bra och eget, jag behöver inte få det nedtryckt i halsen med särskilda markeringar.

På det stora hela är Den tredje grottans hemlighet en helt okej äventyrsbok. Den tar ibland i formen av en skröna med vissa fantastiska inslag – kommunikation med djur är ett sådant – och den är spännande så som äventyrsböcker ska vara.

Men den har helt klart problem som inte går att bortse från. Språket må vara i toppklass men det finns gott om andra äventyrsböcker med fräschare värderingar.