I Skärholmen står barnen för normkritiken

2011-02-11 | Suzanne Vikström padlock

KULTUR

Normkritiska pjäser för barn, kan man göra det? Jodå, menar Stockholms stadsteater i Skärholmen som idag har premiär på den första av fyra normkritiska pjäser. Feministiskt Perspektiv träffade regissösen Carolina Frände mitt i dagen-före-premiär-nerver och genrep.

Den 11 februari är det urpremiär för Salong Normal, på Stadsteatern i Skärholmen. Pjäsen riktar sig till barn från sju år och har vuxit fram som ett samarbete med elever i årskurs tre.

– Grunden i hela arbetet med Salong Normal var att vi ville göra en pjäs med normtema riktad till barn. Vi funderade på hur vi skulle hitta ett sätt för barnen att förstå, plus att det fanns intresse här på teatern att göra det musikaliskt för att gestalta det konstnärliga uttrycket, säger Carolina Frände, regissös och konstnärlig lederska för Stockholms stadsteaters ungdomsscen i Skärholmen.

Det konstnärliga teamet ställde sig frågan hur de skulle göra själva sångmaterialet och Carolina fick idén att söka upp skolklasser och be elever skriva sångtexterna. På så sätt skulle de få fram texter ur barnens perspektiv.

De ringde runt till skolor i närområdet och fick napp av Per Karlström som är lärare för klass 3B på Hägerstenshamnens skola. Därefter påbörjades projektet i oktober förra året. Carolina Frände förklarar hur allt växte fram.

– Själva nyckeln var att hitta en lärare som var intresserad av att jobba på andra vis. Sedan blandade vi in Rum för barn på Kulturhuset och fick till ett samarbete. Vi träffades där tillsammans med barnen cirka 6-8 gånger och hade massor av olika workshops. Bland annat ord, bild, musikaliska workshops, teman och samtal kring vad som är normalt och vad som är annorlunda.

Alla 21 barnen i klassen har varit med och skrivit sångtexterna på olika sätt. Vissa har skrivit enskilt andra kollektivt genom att några bidragit med ord och andra har skrivit. Teman i texterna är vardagsnära, den vardag som är barnens verklighet.

– Det handlar om allt ifrån vad man har eller inte har, exempelvis en sång som blev kallad ”Elektroniklåten” med meningar som ”Jag har ingen tv, alla andra har, är jag inte normal då?” och därefter räknas alla möjliga tv-spelskonsoler upp, något som många men inte alla barn har hemma, exempelvis Playstation, X-Box eller Nintendo. Detta är kunskap som vi inte har alls utan här har barnen deltagit som experter säger Carolina Frände.

Hon tycker det har varit helt unikt att arbeta med barnens texter och de har inte behövt bearbeta texterna alls. Av fjorton sånger fick tio plats i föreställningen som är cirka 40 minuter lång utan paus.

Carolina Frände berättar om hur barnen öppnat upp filosofiskt när de skrivit mer poetiska texter. Vissa texter är helt fantasibaserade, exempelvis om en punkare som älskar balett, men som bara har två tår och helt enkelt bara är en annorlunda kille. En annan sång handlar om vad som är en vanlig smörgås eller inte.

Under arbetets gång uttryckte Per Karlström funderingar kring om det egentligen var barnen som har problem med normkritiken. Eller om det inte mest är de vuxna som har problem. Kanske är barnen mer kompetenta i det fallet. Per Karlström hade kommit till insikt om att i barnens värld finns ingen som är onormal, ingen som bryter mot de normer som vuxna kallar onormalt/onormala. Sångtexterna är barnens blick på vuxenvärlden, menar Carolina Frände.

Ur ett genusperspektiv har Carolina Frände reflekterat över att just den här klassen, som är ganska jämnt fördelad i antalet killar och tjejer, har varit väldigt jämställda könsmässigt.

– Det har varit spännande att se könskodningarna och hur barnen har använt olika strategier i arbetet. Vissa tjejer har använt sig av de extremt manliga koderna och vissa killar har använt de kvinnliga. De är inte så homogent könskodade. Här är det mer individer som har tagit plats och inte det mer traditionella att killar tar mer plats än tjejer.

Formmässigt har målet varit att göra föreställningen så intim som möjligt, och aldrig ha fler än 60 barn i publiken. Föreställningen är musikaliskt byggd, intim och avspänd, förklarar hon. Det förekommer också en dialog mellan barnen och skådespelarna

– För många barn kan detta vara första gången de går på teater, så efteråt finns en möjlighet för dem att få prata med skådespelarna och ställa frågor. Samtalen uppstår kring det barnen lägger märke till. Barnen väljer själva.