"Den som gillar Mubarak kan få honom"

2011-02-11 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

Alla trodde att Mubarak skulle avgå igår kväll. Feststämningen på Tahrir-torget omvandlades till ilska efter ytterligare ett stabilitetstal. Under natten ropade aktivisterna "Inte rädda, inte rädda". De unga i Egypten bröt rädslans barriär. Bloggaren Jasmine Elnadeem förstår inte hur regeringarna i EU och USA kan tänka sig att låta Mubarak och hans regim hålla i övergången till demokrati. – If they like him so much they can have him, säger hon.

Jasmine Elnadeem

Hon är en av många unga bloggare i de nätverk som varit pådrivande i protesterna. Jasmine Elnadeem arbetar på ett utbildningsinstitut i Italien med att främja människors kompetensutveckling med hjälp av sociala medier. När internet släcktes ner under några dagar kunde hon bidra till att upprätthålla informationsflödet, ändå sörjer hon avståndet:

– Vi var många som grät för att vi inte kunde vara där på Tahrir-torget. Det gick inga flyg. Allt hände så snabbt, säger hon.

Ungdomar hölls utanför

När det gäller kvinnors rättigheter finns det mycket att göra i Egypten, konstaterar hon, men för att åstadkomma förbättringar krävs demokrati. Ledaren för Muslimska Brödraskapet är ingen hon personligen sympatiserar med. Samtidigt påpekar hon att många olika intressen funnits representerade vid samtalen med vicepresident Suleiman. Från början hölls initiativtagarna till protesterna utanför.

– Ungdomarna fick inte veta var och när samtalen skulle hållas, men en av kvinnorna tog reda på det och var med och pratade vid det senaste mötet. Det kommer att krävas mer än två veckors protester för att reda ut vad 30 år av förtryck ställt till.

För att illustrera vilket stort steg det är att så många kvinnor är ute på gatorna och ropar slagord, leder protester och sover bredvid männen berättar hon hur sexuella trakasserier varit vardag. I gymnasiet försökte hon och andra flickor skoja bort fenomenet. De kallade det en present från gatan: ”Har du fått någon present från gatan i dag?”.

Trakasserier på karta

Få kvinnor ser någon poäng med att anmäla trakasserierna till polisen, som ofta själva ligger bakom. Ofta saknar de familjens uppbackning – viktigt för kvinnor att inte få rykte om sig som bråkmakare. Därför har feminister börjat kartlägga omfattningen. Till projektet Harassment Map kan sexuella trakasserier anmälas anonymt. Nu finns en karta där det framgår vart risken att trakasseras är stor. Men Tahrir-torget har blivit en fristad, en signal om att en annan värld är möjlig.

Jag nästan hör genom telefonen hur Jasmine Elnadeem skakar på huvudet åt att där bara skulle finnas en medievan övre medelklass som inte är representativ för folket. Ytterligare en sådan ”sanning” som regimen gärna vill förmedla. Hon konstaterar att de som inte har datorer och saknar utbildning får höra om vad som verkligen händer av sina barn, av folk på gatorna, från taxichaufförerna.

– De här människorna vill att deras barn ska få en bättre framtid. Jag är 25 år och har inga barn, men vi som är unga protesterar inte heller bara för oss själva. Vi protesterar för en ny generation. Vad vi inte hade, kanske de kan få.

– Självklart finns det de som är rädda för förändring, precis som många västregeringar. Regimen har haft ett förskräckligt inflytande över oss. När som helst kan vem som helst bli fängslad, kidnappad, försvinna. Att poliserna bara försvann från gatorna samtidigt som kriminella släpptes ut från fängelserna. Det är en känd strategi, enligt Jasmine Elnadeem, vars syster matar hennes katter medan hon är i Italien. Systern har berättat att varken kattmat eller kattsand gått att få tag i. Till och med sådant har plundrats.

– Vi ser att det här inte handlar om stölder på grund av fattigdom och hunger, utan ett sätt att visa att så här kommer det att vara om vi inte slutar protestera. Vi kommer inte att vara säkra, företag får stänga, och statstelevisionen hjälper till att skrämma upp människor. Häromdagen varnade de för att kriminella våldtar kvinnor i sina egna hem på grund av kaoset som protesterna skapat.

Söndrar för att härska

Jasmine skrattar när hon tänker på hur mamman och systern för en stund övervägde att sova under sina sängar tills de insåg att det handlar om samma gamla vanliga propaganda.

– Budskapet är att det bara är Mubarak och hans regim som kan ge oss säkerhet. Men det finns många som kan göra ett bättre jobb. Det finns 85 miljoner egyptier. Säg inte att vi inte kan hitta någon annan. Vi har visat er den sanna bilden av Mubaraks styre.

Ingen gick säker på Mubaraks gator, men så länge ingen vågade prata om säkerhetspolisens godtyckliga kidnappningar, tortyr och dödande betraktades varje fall som enstaka. Nu vet de flesta att det var satt i system, och att vem som helst kan drabbas när som helst. Hon hoppas att människor i väst ska förstå att det är Mubarak-regimen som vi alla har anledning att vara rädd för.

– I en globaliserad värld är vi alla grannar, systrar och bröder.

Hon hoppas att människor i väst ska förstå förtrycket som det egyptiska folket har upplevt, men inte alltid överlevt – hur våld, övergrepp och kaos är regimens metod för att klamra sig fast vid makten. Och vilket hån det innebär att västregeringar pratar säkerhet och stabilitet före demokrati, rättvisa och frihet.

Stabil övergång till demokrati är en strategi som Kinas enpartivälde använder och nu uppmanar andra regeringar att respektera även i Egypten, med hänvisning till att det handlar om interna angelägenheter.

Jasmine kan knappt ta till sig tanken att västregeringarna inte skulle stödja folkets krav av rädsla för att blanda sig i.

– Säg inte att de inte vill lägga sig i, det gör de redan. Att varken vara för eller emot fungerar inte alltid. Både USA:s och EU:s ledare håller tal om reformer, om frihet och demokrati men tar inte ställning på riktigt. I stället försöker de manövrera så att de kan skydda egna intressen. Tro mig, det betyder att de lägger sig i.

Jasmine Elnadem hoppas att människor i väst ska se vad som pågår. Att vi ska kräva att våra egna regeringar väljer rätt sida, och börjar tala ur skägget för att rädda liv. Som det är nu tillåts Mubarak-regimen lägga ansvaret för osäkerhet, kaos och ekonomiskt förfall på demonstranterna, genom löften folket sedan länge slutat tro på.