Presenter till hjärtat

2011-02-04 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

Kristina Lungns Idlaflickorna på Dramaten ger bot till tomma själar, tycker Lina Arvidsson som njutit av sanningar och nonsens i en saliggörande blandning.

FAKTA:

Idlaflickorna av Kristina Lugn

Spelas på: Dramaten, Stockholm

I rollerna: Stina Ekblad, Ylva Ekblad

Regi: Vibeke Bjelke

Scenografi och kostym: Kari Gravklev

Ljus: Ellen Ruge

Peruk och mask: Mimmi Lindell

”Vi måste vara på vår vakt mot de senila småflickorna i våra hjärtan”, säger de. Och jag känner det, när jag sitter där i Målarsalens mörker, att det är sant, det är helt sant. Kristina Lugns språk är något av det mest underbara man kan utsättas för.

Lugn är kvinnan med orden som är som bot för tomma själar och ett leende för dystra hjärtan. Hon är omöjlig att förutse och när en mening börjar kan vi inte ens gissa var den kan sluta. Vi måste vara på vår vakt, vi i publiken. Om vi tappar koncentrationen kan det hända att vi missar något, och det vill vi inte.

Kristina Lugn skrev pjäsen Idlaflickorna 1993 för skådespelarna Sif Ruud och Birgitta Valberg, men ingen kan gissa att det inte var Stina Ekblad och Ylva Ekblad som hon hade i tankarna. Så vilka är dessa kvinnor på scenen? De har mötts på en semesterort. De bor på samma hotell och de är mycket lika, men de har mycket olika historier att berätta.

Den ena heter Lillemor Åhl, den andra är hennes inneboende skönhet, sedan länge förlorad. I alla fall är det vad hon säger. Å andra sidan säger hon också att hon heter Disa eller Yrsa eller nåt i den stilen och är psykolog som råder Lillemor att vila, eller kanske att falla i glömska. Den enda vi vet säkert är att de båda har en man som heter Herman och att de båda har varit Idlaflickor.

Regissören Vibeke Bjelke tar ömt hand om dessa kvinnor och förvaltar allt som de kan vara, liksom Ekblad och Ekblad som spelar dem med både humor och elegans. Deras rörelser är genomtänkta, koreograferade. Deras blickar söker varandra, ömsom trevande, ömsom aggressivt.

Stundtals pausar orden och kvinnorna visar de ihågkomna konster som de lärt sig som unga Idlaflickor. Stundtals sitter de tätt bredvid varandra och vrålar ut sina akrobatiska ordkombinationer rakt i den andras ansikte. De är i slutet av livet, eller möjligen i början av ett helt nytt.

Båda har de minnen som liknar varandras, som den där sjömannens trädgård, men trots deras likhet så skiljer de sig storligen åt. Den enda är som klippt och skuren för sin man, den andra klipper och skär i sin. Den ena har en vevgrammofon, den andra har ett svårmod.

Texten levereras med en självklarhet som gör att vi varken vågar eller vill ifrågasätta det nonsens som den ibland innehåller. Bjelkes regi är stillsam och vilande med elektriska toppar. I kombination med de lysande skådespelarna och texten skapas ett dynamiskt tempo som aldrig stannar av.

Kari Granklev har gjort scenografin som är avskalad och enkel. Kanske rentav alltför kal och kall för att passa den här uppsättningen. Den skulle nog ha vunnit på något mer fantasifullt, varmt och – annorlunda.

Ljuset, av Ellen Ruge, är också kyligt och enkelt, så naturligtvis finns det en tanke med det hela. Det avskalade ligger ju på modet i scenkonsten just nu, men jag längtar tills trenden vänder och vi får se något som vågar sticka ut igen. Till dess gör jag mitt bästa för att minnas de ord som diktas för oss från scenen. Det är så mycket jag vill minnas från den här uppsättningen.

Jag hade turen att få se föreställningen på Målarsalen, en av Dramatens minsta scener. Nu flyttar den upp till Lilla Scenen, som inte är så liten som namnet antyder. Jag tror att den kommer att fungera alldeles utmärkt även där, men den här lilla pjäsen passar nog ändå bäst på en liten scen, nära publiken, där den får viska sina sanningar rakt in i våra öron.

”Tack mitt liv, för alla små presenter som har levererats till mitt hjärta”, säger en av kvinnorna. Jag håller med. Det här är definitivt en av de små presenterna, så tack.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: