Kanadas ouppklarade försvinnanden

2011-01-28 | Svea Vikander och Ebba Olofsson padlock

FEMINISM

Dahleen Kay Bosse levde i ett bra förhållande, hade ett bra jobb, små barn och studerade till lärare. Hennes vanställda kropp hittades 2008, fyra år efter försvinnandet från Saskatoon i provinsen Saskatchewan. Hon är en av minst 580 urbefolkningskvinnor som försvunnit eller mördats i Kanada. De flesta fallen är ännu olösta.

FAKTA KANADAS FÖRSVUNNA

I Kanada finns det två urbefolkningar: inuiter och first nations (kallas i USA för native americans).
Urbefolkningskvinnorna i Kanada beräknas uppgå till närmare en halv miljon enligt kanadensisk statistik.
De löper fem gånger högre risk att dö en våldsam död än andra kvinnor i Kanada.
Siffrorna på hur många urbefolkningskvinnor som har försvunnit eller blivit mördade sedan 1983 varierar mellan 580 till 3000 kvinnor enligt olika källor.
De flesta av fallen är ännu olösta.

Solidaritetsgruppen Missing Justice arrangerade nyligen ett minneståg för de försvunna.

När kvinnor från urbefolkningar, som Dahleen Kay Bosse, försvunnit utan förvarning, mitt i ett aktivt och självförverkligande liv, har polisen antagit att ”de kanske inte vill bli hittade.” I Dahleen Kay Bosses fall, som med så många andra, var antagandet helt ogrundat. Kanada befinner sig i en humanitär kris av gigantiska mått. Medan landet framstår som ett föredöme av tolerans, multikulturalism och säkerhet på världscenen kämpar kvinnliga medborgare från landets urbefolkningar mot diskriminering, förlust av medborgarskap och ett ständigt överhängande hot om våld.

Polisen reagerar ofta för sent när en dotter, en syster eller en mamma från en urbefolkning rapporteras vara försvunnen. Som en jämförelse beskriver akademikern Andrea Smith, själv cherokee, att nära 150 000 amerikanska dollar satsades i sökandet efter en vit vacker kvinna som försvann i norra USA. Smith hävdar att ingen urbefolkningskvinna skulle ha väckt ett sådant engagemang. Den kanadensiska polisens utredningsgrupp för försvunna personer har lika mycket resurser som den i USA. Tyvärr har deras reaktion på försvinnandet av urbefolkningskvinnor varit lika slapp och likgiltig.

Istället för att reagera direkt när någon rapporterar att en urbefolkningskvinna är försvunnen, brukar den kanadensiska polisen att säga åt de anhöriga att vänta några dagar på att kvinnan ska komma tillbaka. Ibland blir dagarna till månader. Polisen antar att kvinnan har försvunnit av egen fri vilja och kan förväntas komma hem när hon känner hemlängtan till sin familj, kanske till nästa stora helg. Under tiden hinner alla spår av kvinnan och hennes kidnappare eller mördare försvinna.

Försvunna kvinnor, oavsett etnicitet, dyker ofta upp igen bara några dagar efter försvinnandet. Den kanadensiska polisens agerande blir problematiskt när kvinnans identitet som medlem i en urbefolkning blir viktigare än omständigheterna kring försvinnandet.

De uttalanden som polisen gjorde i samband med den senfärdiga utredningen av Dahleen Kay Bosses försvinnande visar på en fördomsfull uppfattning om urbefolkningskvinnor som opålitliga och rotlösa. De försvunna kvinnornas familjer uppger att de ofta har mötts av sådana beskrivningar. I ett öppet brev till polismännen som utredde hennes dotters fall, skriver exempelvis Laurie Odjick, att de har “behandlat min dotters försvinnande som en bortsprungen tonåring, eller...som promiskuös person, och de behandlade mig som om jag var den skyldiga.”

Idén om att urbefolkningskvinnorna är rotlösa och lever utanför majoritetssamhällets sociala normer har länge förekommit i det kanadensiska koloniala sammanhanget, framhåller historieforskaren Sarah Carter. På 1800-talet beskrevs urbefolkningskvinnor som laglösa, kringflackande själar, del av en kultur utan giftemålstraditioner. De här kvinnornas traditionella rättigheter och privileger var ett sådant hot mot det koloniala tänkandet att det måste begränsas. Ursprungskvinnan, ”squaw”, sattes under ett pass-system infört av den engelska kolonialmakten. Systemet hindrade henne från att resa för att skydda städernas europeiska befolkning från hennes ”omoraliska” inflytande.

Att anta att urbefolkningskvinnor inte hör hemma någonstans är en logisk förlängning av den mest grundläggande koloniala idén om fri tillgång till urbefolkningarnas land. Den som accepterar att urbefolkningskvinnor inte har några band till sina hem och är mer än villiga att fly när som helst, kan på så vis legitimera tvångsförflyttningen av urbefolkningar från hem och land.

Urbefolkningskvinnorna beskrivs ofta som drogberoende, prostituerade kvinnor i kanadensisk media. Den bilden bidrar, tillsammans med fördomar mot prostituerade, till att förstärka synen på urbefolkningskvinnor som mindre värda än kvinnor ur majoritetsbefolkningen. Fördomar mot sexarbetare är vanligt förekommande inom poliskåren, enligt lobbygruppen Stella i provinsen Quebec. Ett exempel är när en prostituerad i Montreal anmäler ett överfall och polismannen säger “Du blev inte våldtagen. Du fick bara inte betalt.”

Liknande resonemang finns i en rad artiklar som har publicerats i kanadensisk media. Vita män som hade begått våldsbrott mot urbefolkningskvinnor identifierades genom yrken och bakgrund. Kvinnorna som hade blivit utsatta för våld presenterades däremot som ovärdiga samhällsmedborgare och drogberoende sexarbetare. Förnekandet av sexarbetares identitet och värde yttrar sig i samhällets vägran att lyssna på dem, och hur de personer som har uppdraget att skydda deras rättigheter förlöjligar deras vittnesmål om misshandel.

Kriminalinspektör Dickason, som arbetat med många av fallen av försvunna urbefolkningskvinnor som var sexarbetare i provinsen Bristish Columbia under 1990-talet, anser att hans överordnade var motvilliga till att göra en riktig utredning. Många kvinnor hade anmälts som försvunna av familjer och vänner, och polisen hade tagit emot anmälningar som detaljerat beskrev våldsamma attacker. Inte förrän seriemördaren Robert Pickton greps 2002 började anmälningarna tas på allvar. Han har nu knutits till 33 mord på urbefolkningskvinnor och misstänks på goda grunder för betydligt fler. Innan gripandet ville Dickasons överordnade inte gå vidare med anmälningarna för att man saknade bevis, brottsplats och kroppar. Detta tänkande visar på ett djupare antagande som bygger på stereotyper av sexarbetare och urbefolkningskvinnor: Urbefolkningskvinnor speciellt, och sexarbetare generellt är kroppar, inte människor.

Sexuellt våld är en inneboende del av det koloniala maktutövandet. Att göra urbefolkningskvinnor opersonliga spelar en väsentlig roll för uppfattningen om dem, inte bara som rotlösa och drogberoende, men också ”möjliga att våldta”. Det verkar som om urbefolkningskvinnan inte kan få uppmärksamhet genom sina ord, framgångar eller förhållanden, bara genom sin kropp. I denna situation är frånvaron av en kropp också frånvaron av ett brott.

Polisens åtagande i fallen med försvunna och mördade kvinnor kan inte bli annat än bristfällig så länge man fortsätter att ha samma koloniala attityd gentemot dem. Den attityden innebär att man anser att urbefolkningskvinnor inte ar välrotade i sina samhällen och älskade av sina familjer och att man saknar respekt för urbefolkningarnas landrättigheter vilket man annars skulle ta for givet. Man har inte respekt för urbefolkningskvinnors identitet och yrken (som sexarbetare eller inte), och tror inte att urbefolkningskvinnor har möjlighet att agera på samma sätt som kvinnor från majoritetsbefolkningen. Polisens långsamma agerande när urbefolkningskvinnor försvinner är en manifestation av Kanadas historia av kolonialt maktutövande.