Röd böna reser ragg

2011-01-21 | Ida Ali padlock

KULTUR

Med låtar som Befrielsen är nära och Sången om sexualmyterna har Röda bönor och Kaya Ålander skrivit in sig i den feministiska musikhistorien. Ida Ali var på konsert på Högkvarteret i Stockholm och träffade en levande legend som inte längre kallar sig feminist.

FAKTA:

Kaya Ålander

Född den 28 januari 1946. Uppväxt i Malmö förutom en ”utflykt” till Stockholm under sju år av skoltiden.

Professionell jazz- och vissångerska sedan 70-talet.

Under 70-talet aktiv i FNL-gruppernas sånggrupp Giai Phong i Lund. Var med och bildade Musikgruppen Röda Bönor 1973–1981 som spelade in två LP på MNW. Finns numera även på CD.

Utan ett ord intar Kaya Ålander Högkvarterets scen. Hon river bestämt av det första ackordet och publiken tystnar. Tar sedan ton på låten Ain´t nobodys business if I do och redan där är hon hemma.

Med akustisk gitarr och en röst som får vem som helst att resa ragg, lyckas den feministiska ikonen Kaya Ålander bjuda de cirka hundra gästerna på en konsert i styrkans tecken.

– Första önskelåten för i kväll heter Befrielsen är nära. Den kommer från Röda Bönor-tiden och ja, det var väl länge sedan den var så nära som då.

Applåderna kommer som ett brev på posten och det är ingen tvekan om att samtliga i lokalen håller med.

Kaya Ålander förmedlar en känsla av total närvaro. Med en röst som får varenda liten nerv att spritta och en sällsynt karisma, är det omöjligt att inte bli berörd.

Innehållet i sångerna präglas av tydliga kvinnopolitiska budskap. De flesta låtarna kommer från Röda Bönor-perioden, men texterna är trots det skrämmande aktuella. I Sången om sexualmyterna kan man till exempel läsa följande:

Ty en kvinna är så attraktiv och utstuderad att en stackars man kan bli vådligt frustrerad då ska väl kvinnorna ta konsekvensen om inte männen kan se gränsen.

Konserten på Högkvarteret varvas med humor, ilska, sorg och kampkänsla. Mellan låtarna passar Kaya Ålander på att förmedla politiska budskap.

– Jag kan nästan börja gråta när jag tänker på vad vi har för regering. En sak måste vi ha med oss, säger hon bestämt och fortsätter: ”Några måste fly och några måste ta emot”, det är ett citat från Fem-i-tolv-rörelsen. Och jag tror att den dag vi slutar ta emot, är tiden nära när vi tvingas fly.

Under konserten tar Kaya Ålander, genom sång och tal, med oss på en resa i tiden. En resa genom kvinnokampens och patriarkatets förtryck från 70-talet fram till nutid. Tung men ändå läkande. Läkande på det sättet att hur vi än vrider och vänder på det, feminister eller ickefeminister, så kan vi inte blunda för marken som Kaya Ålander tillsammans med Röda Bönor banat.

Den marken, som de tillsammans med hundratusentals kvinnor slitit för, bör få den respekt de förtjänar. Publiken på Högkvarteret, queerfeminismens fästning, sitter fastnaglade till de sista tonerna.

- Den här låten tycker jag är tung, men jag vill ändå sjunga den. Och jag vill sjunga den med er. Ni kan väl låten – Imagine?

Efter spelningen får Feministiskt Perspektiv en pratstund med en exalterad Kaya Ålander. Vi borrar ner oss i en av Högkvarterets många plyschsoffor och samtalet kan börja.

Nöjd med spelningen?

- Otroligt nöjd. Jag älskar min publik. Många vänner som jag inte träffat på år och dar brukar dyka upp på mina spelningar. Det är också underbart med alla nya unga ansikten. Skönt med en publik som inte pratar när jag sjunger. Det viktigaste med mina framträdanden är att lyckas beröra, få folk att tänka till. Det tycker jag att jag lyckades med i kväll.

Dina texter är väldigt feministiska, vem är du mitt i alla dessa kvinnopolitiska texter?

- Jag kallar mig inte för feminist idag, men skulle någon annan få sätta etikett på mig så skulle den lyda feminist. Jag lever och lär som en feminist men jag tänker inte på mig själv i termer längre. Jag ser mig inte som någon -ist över huvud taget. Jag anser att det är väldigt viktigt att reagera på varje förtryck. Akta sig för att normalisera. Den kampen tror jag pågår resten av livet. Men kampen börjar alltid med en själv.

Skrämmer ordet feminist dig?

- Haha, nä verkligen inte. Men det viktiga är inte vad jag kallar mig utan den jag är, det jag reagerar på. Mitt tänkande kring kvinnors rättigheter och de normativa könsrollerna slår fortfarande till utan att jag hinner tänka på det.

Röda Bönor. Har du någon kontakt med resten av gruppmedlemmarna?

- Absolut, vi träffas en till två gånger per år. Nästa gång blir i mars. Det blir mycket nostalgisnack, må du tro och mycket skratt.

Är texterna från den tiden fortfarande aktuella?

- Ja, tyvärr. På 70-talet var det ju rätten till fri abort, allas rätt till dagis, ja du vet. Göra det privata politiskt. Utseendefixeringen var inte lika sjuk som den är i dag. Herregud, nu råder ju rena rama fasciststämningen. Ju ”vackrare” du är desto bättre jobb. Helrakade, opererade och tandblekning. Hela arbetsmarknaden är förfärlig, kvinnor drar hela tiden det kortaste strået. Dubbelarbete, sämre lönevillkor. Kvinnor blir sjukare och sjukare samtidigt som kraven ökar. Sången om sexualmyterna är ju också oroväckande aktuell.

Vad är viktigt i ditt liv?

- Att akta sig för att ta saker för givet. Och att aldrig dra alla över en kam. Skilja på sak och person. Om en person bär sig dumt åt behöver man inte förkasta hela människan. Lära sig att möta sina fördomar. Då krävs det att verkligen våga möta sig själv. Att verkligen möta sig själv är bland det jobbigaste man kan göra men också det absolut hälsosammaste. Livet är många gånger svårt och orättvist. Jag känner en enorm sorg över vart Sverige är på väg, vi talar hellre väder än vad som sker i våra hjärtan. Äkthet är något jag strävar efter och tycker är oerhört viktigt.