Alshammar rädda Idrottsgalan trots att hon skickat Hans Chrunak att ta emot Jerringpriset.

Bild: Stina Gullander

Alshammar räddade idrottsgala

2011-01-21 | Alva Nilsson padlock

KRÖNIKA/SPORT

Therese Alshammar räddade Alva Nilssons idrottsgala. Annars var det mest en sorglig påminnelse om cementerade normer.

Therese Alshammar kom från ingenstans och vann Jerringpriset – det räddade min idrottsgala. Med en slutspurt som hette duga samt perfekt målgång knep hon ”folkets pris” mitt framför näsan på OS-guldmedaljörer som Charlotte Kalla och Marcus Hellner. Oväntat, men inte för den sakens skull oförtjänt. Alla som kan sin idrottshistoria vet att Tessan är en av Sveriges mest framgångsrika idrottsutövare någonsin.

Annars tycker jag att det som skulle vara en idrottstillställning, mest liknade en fars. Manliga komiker drog skämt som fick männen att skratta. Män hyllade män och en manlig programledare intervjuade manliga idrottssvenskar. Precis som det brukar alltså. Vi borde kunna förvänta oss mer av SVT, men tydligen inte år 2011.

Nu över till priserna och vinnarna. Jag tänker inte dryfta om rätt utövare vann rätt priser. Det känns tämligen meningslöst. Vem kan egentligen säga att Kalla, Hellner, Bengtsson och stafettlaget inte förtjänade sina priser? Ingen, men jag skulle ändå vilja ifrågasätta vissa små detaljer under SVT:s gala. Jag har hört att handbollsbrudarna inte fick plats i globen och dessutom kom EM-bragden lite för sent för att de skulle hyllas på galan. Märkligt, om inte jag missminner mig slog Charlotte Kalla igenom under Tour the Ski i januari 2009. Efter det hyllades hon storartat på galan samma år. Detta trots att den galan avsågs hylla idrottsprestationer som uppnåtts året innan. Här vill jag inte på något vis förringa Kallas prestation. Men visst är det märkligt? Och vad var grejen med klippet från herrarnas fotbolls-VM? Jag förstår inte mening med att visa ett längre svep kring det fotbolls-VM de svenska herrarna inte kvalade in till och sedan skippa handbollsbrudarnas bragdturnering. Precis som jag inte riktigt får grepp om varför inte en enda brud fick plats på listan över årets 10 snyggaste mål där Spaniens David Villa nästlade sig in.

Dessutom, hävdar jag, att det är skillnad på prestationer och prestationer. På damer och flickor. För att illustrera det på bästa sätt skulle jag vilja nämna Anja Pärson. Hon gick lottlös från denna gala som hon valde att inte närvara vid. Hon kunde, och borde, ha blivit galans drottning. Men hennes fantastiska prestationer uppmärksammades inte. Hon borde ha fått Bragdguldet, men reglerna satte stopp. Hon borde ha fått priset ”årets prestation” men föll inte juryn i smaken. Hon borde ha vunnit svenska folkets hjärtan men ratades tidigt i debatten krig Jerringpriset. Man kan undra varför.

Jag hävdar att könsnormen talar sitt tydliga språk även under en idrottsgala som denna. Hårda grabbar, mjuka brudar. Anja Pärson vinner inga priser på idrottsgalan för att hon inte passar in i mallen. Hårda brudar vinner inte folkets hjärtan. Alshammar får ses som det lysande och välbehövliga undantag som bekräftar regeln. Sett till idrottsliga prestationer är Anja Pärson en av de mest framgångsrika idrottskvinnor detta land skådat. Men trots detta är det inte hennes tidningsurklipp som sitter upptejpade på ungarnas väggar.

Nej, de ansikten som pryder barnens rum är hårda pojkar och mjuka flickor. Hårda pojkar så som Zlatan Ibrahimovic och hockey spelaren Henrik Sedin. Mjuka flickor likt Sanna Kallur och Emma Green. Hårda, tuffa pojkar och snälla, söta flickor. Idrottsmännen ska vara stora och starka och svära i tv. Kvinnorna å andra sidan ska vara söta och gråta när de förlorar men också när de vinner.

Anja lirar inte detta spel. Trots sin nära-döden-upplevelse och sina vinster etsar hon sig inte riktigt fast i svenska folkets hjärtan? Anja Pärson gråter inte som normen säger att hon borde göra. Hon svär när det går dåligt och äger världen när det går bra. Så okvinnlig får ingen vara.

Vad lärde vi oss av den fars som SVT kallar Idrottsgalan men som jag kallar grabbshow? Jo, normen vilar aldrig. Inte ens under en gala där idrottsprestationer ska hyllas. Vi har Idrottsgalan att tacka för denna sorgliga påminnelse.