Vem tjänar på att göra DO Katri Linna till ”rikshäxa”?

2011-01-16 | Eva Nikell padlock

OPINION

Det stormar om Diskrimineringsombudsmannen. Eva Nikell, projektledare på DO:s Främjandeenhet, ifrågasätter bilden som sprids av Katri Linna just nu, bland annat i det egna fackorganet ST-Press, och drar paralleller till hur fd JämO, Lena Svenaeus behandlades i mitten av 90-talet.

Eva Nikell har arbetat på JämO/DO sedan 1995. Hon arbetar nu på DO:s Främjandeenhet och är projektledare för EU-projektet "Vägar till rättigheter".

Läs mer om DO.

Den senaste tiden har det ”rasat en debatt” i medierna om hur illa tillståndet är på DO. Ett antal anonyma röster publiceras som tillhör intervjuade medarbetare och fd medarbetare på DO. I Sanna Raymans version i SvD i dag har dessa röster förvandlats till 90 intervjuade anställda, det vill säga nästan samtliga anställda.

Jag arbetade åren 1995-2008 på JämO. Jag minns fortfarande när drevet gick mot JämO och Lena Svenaeus i mitten av 90-talet. JämO anklagades på DN Debatt för att överdriva förekomsten av sexuella trakasserier på arbetsplatserna för att få mer pengar av regeringen. Lena Svenaeus kritiserades i flera medier för att driva vansinniga mål i domstol – ”barnmorskemålen” – som hotade hela ”den svenska modellen” eftersom de diskuterade värdet av kvinnors och mäns traditionella arbetsuppgifter i nya termer. En SAF-direktör skrev vid något tillfälle i DN att ”regeringen måste avsätta denna galna JämO”. Lena Svenaeus gjordes till en ”rikshäxa” i en tid när jämställdhetsfrågorna på allvar började ta plats i samhället.

Idag hörs liknande tongångar om DO Katri Linna. Lena Svenaeus anklagades för att bedriva en absurd JämO-verksamhet, Katri Linna kritiseras för att vara en usel ledare och chef. Ordvalen var starka då, JämO var ”galen” och ”absurd” som bland annat ”förfalskade siffror”. Nu är det DO som under Katri Linna präglas av ”diktatur”, ”1500-talsmetoder”, en myndighet i ”fritt fall” där ”alla är så rädda”.

Vad ligger bakom dessa starka ord?

Inför sammanslagningen arbetade de fyra tidigare ombudsmannamyndigheterna under en längre tid med gemensamma utbildningar, diskussioner och föreberedelsearbete. En del i dessa förberedelser var stora personalkonferenser där vi försökte förstå hur det skulle bli att slås ihop. Baserat på erfarenheterna bland annat från våra norska, irländska och brittiska systermyndigheter diskuterade vi mycket vilka knäckfrågorna var. Att få ihop de olika myndighetskulturerna var en sådan fråga, att få ett tydligt sammanhang mellan de olika sakområdena en annan, att få fram tydliga strukturer i organisationen var ännu en. Det tar tid, varnade alla, tro inte att det går lätt eller fort, ni får räkna med att det tar minst tre år innan ni kan se resultaten.

Alla på de gamla myndigheterna oroade sig förstås för att just deras frågor eller sakområden skulle hamna i skymundan. Det hade vi inte behövt oroa oss för – ärendetillströmningen har både 2009 och 2010 varit större än den samlade ärendemängden per år hos de tidigare ombudsmännen tillsammans. Ärendetillströmningen har ökat för alla diskrimineringsgrunder. Att hantera den stora ärendemängden är DOs största problem, och ett problem som leder till en del av de övriga problemen. Alla anställda är periodvis mycket frustrerade över segheten i processen. Det är lätt att säga att det tar tre år – det är betydligt svårare att leva med detta dagligdags.

Det tar tid att få rätt chefer och rätt medarbetare på rätt plats, det kan vara oerhört frustrerande med osäkra beslutsgångar, det är svårt att hinna sätta sig in i alla nya sakområden som man ska kunna hantera – diskrimineringslagen rör väldigt svåra politiska frågor i vårt samhälle. Alla medarbetare är periodvis oerhört trötta och vi försöker stötta och uppmuntra varandra så gott det går. Ett sätt att göra detta är att bedriva ett professionellt fackligt arbete och försöka tackla de konkreta problemen och sakfrågorna i tur och ordning.

Det som intresserar mig är varför ingen av alla medier som nu skriver om DO och Katri Linna intresserar sig för det konkreta arbete som vi gör på arbetsplatsen. Jag har upprepade gånger bjudit in min egen fackförbundstidning, ST Press, att komma till DO och göra reportage, eller göra vilken typ av journalistiskt arbete de vill, och försöka skildra den svåra men mycket intressanta process som sammanslagningen utgör. Varför väljer ST Press att leverera artiklar som i hög grad bygger på anonyma uttalanden, och anonyma uttalanden som i princip säger samma sak som de anonyma uttalandena i tidningen Chef i augusti 2009? Är det för att ”alla är så himla rädda” så att ingen vågar uttala sig offentligt? Hur kan det då komma sig att ST Press väljer att inte publicera de intervjuade medarbetare som har sagt sig vara villiga att låta sig omnämnas med namn? Skulle vinklingen i artikeln månne ha blivit en annan då?

Varför väljer både tidningen Chef och ST Press att intervjua både nuvarande medarbetare och tidigare medarbetare om man säger sig vilja skildra den aktuella situationen? Och hur kan det komma sig att DN, ST Press och TV4 okritiskt talar om ”dyra konsulter” utan att ens fundera på vad som ligger bakom siffrorna? Det kanske inte hade haft samma slagkraft om det hade framkommit att stora delar av dessa pengar handlar om upphandlad företagshälsovård och förstärkt arbetsmiljöstöd som är särskilt behövligt i en sådan här sammanslagningsprocess.

Vad handlar då mediernas önskvärda slagkraft om? För mig är det uppenbart att nu är det inte tidigare JämO Lena Svenaeus som är ”rikshäxan” utan nuvarande DO Katri Linna.

Då, i mitten på 1990-talet, var det fortfarande möjligt att hävda att JämO var ”galen” då hon drev barnmorskemål och talade om sexuella trakasserier. Liksom feminister i alla tider har framställts som bisarra och galna för att förminska deras budskap försökte man knäcka JämO och Lena Svenaeus innan jämställdhetsarbetet hade slagit rot tillräckligt starkt.

I dag går det inte att såga DO med hjälp av liknande associationer. När Katri Linna försvarar gravida kvinnors rätt på arbetsmarknaden eller gentemot Försäkringskassan, när hon försvarar muslimers rättigheter att ha ett jobb eller få en utbildning, när hon kritiserar fackföreningsrörelsen för att inte ta sitt ansvar för arbetet mot diskriminering i arbetslivet, när hon försvarar transpersoners rätt att vara sig själva eller kritiserar Sverige för att vi inte lever upp till de internationella konventionerna när det gäller samers eller romers rättigheter – då kan man inte komma åt henne med hjälp av att kritisera DO:s verksamhet. Det är för politiskt riskabelt i ett land där SD just kommit in i riksdagen och där rasism och islamofobi trängs med jämställdheten i den allmänna debatten.

Återstår alltså att ge sig på Katri Linnas person. Och vad ger väl bättre associationer till häxeri än en kvinna och hög chef som engagerar sig i frågor som rör sexualitet och kvinnors rättigheter, frågor som bryter mot normer när det gäller familjesystem och samhällssystem, frågor som för närvarande kan uppfattas som hotfulla för ”den svenska modellen”.

Vi ska inte låta oss luras. Att alla medarbetare på DO är trötta på ärendehögarna och att många av oss ofta blir arga eller frustrerade över svårigheten att prioritera eller få fram tydliga beslut, att chefer ibland gör fel eller att DO som organisation kämpar med att få bukt med många vardagsproblem är en del av verkligheten. Frågan vi måste ställa oss är hur mycket det egentligen har att göra med det mediedrev som just nu växer fram.

Jag vill ställa frågan vem tjänar på att DO Katri Linna görs till ”rikshäxa”?