Den husmoderliga mysfaktorn i att tröska råg höggravid, hasa in för att föda och hasa tillbaka ut på fältet med en nyfödd kan ifrågasättas, menar Helena Brors.

Bild: Sara Olausson

Knappast bättre förr

2011-01-07 | Helena Brors padlock

KULTUR

HEMMAFRUTRENDEN: I januari öppnar bloggaren "Underbara Clara" Lidström husmorsskola i P1. Ett initiativ med syfte att sprida den glömda kulturskatt hon menar att kvinnor två generationer bakåt förvaltade. Men hur idylliskt var egentligen livet på landet på 50-talet? Helena Brors tar en titt på sin farmors liv och längtar inte tillbaka.

Kort om hemmafrutrenden

Den så kallade hemmafrutrenden, vurmen för 50-talsestetik och klassiska husmorssysslor, har vållat debatt under året som gick. De tekniska innovationer, halvfabrikat och Ikea-möbler som skapades för att förenkla livet i köket förkastas nu och ersätts av långkok, gamla köksredskap och renoverade second hand-prylar. En väsentlig skillnad mot forna tiders hemmafruar är att dagens husmorsnostalgiker oftast yrkesarbetar. Parallellt med hushållssysslorna kvarstår alltså kraven på en framgångsrik karriär, en vältrimmad kropp och allt annat utöver det perfekta hemmet.

Trendens förespråkare menar att det handlar om att ta plats med sin kreativitet och att lyfta fram traditionellt kvinnliga sysslor, utan att för den sakens skull vara hemmafru på heltid eller önska sig ett ojämställt samhälle. Belackarna tycker att det är historielöst att ignorera de historiska och politiska konnotationer som vurmandet för hemmafrusysslorna.

Hemmafrutrenden kan betraktas som ett fenomen i raden av byggar-, fixar-, mat- och träningsprogram som signalerar att allt i livet ska vara stilsäkert och genomarbetat.

Emma Strindmar Norström

Läs också i veckans nummer av Feministiskt Perspektiv:

En kvinnofälla i rosenrött

När hushållsarbete blev vetenskap

Den 24 januari har radioprogrammet Husmorsskolan premiär i rikstäckande P1. Varje halvtimmesavsnitt ska spelas in i programledaren Clara Lidströms kök i villan utanför Umeå istället för i en studio för att inkorporera den rätta atmosfären.

Fru Lidström, vida känd för sin husmodersblogg Underbara Clara, har vid tidigare tillfällen talat sig varm för den domestiska idyll som rådde i morföräldrahemmet. I en artikel publicerad på SVTdebatt.se 10 december 2010 skildrar hon måleriskt:

”Men för mig som är född under yuppisarna guldålder åttiotalet finns det inget frisläppt och revolutionerande med karriärhets och överkonsumtion. Jag är född in i det årtionde då cash blev king, shopping blev ett folknöje, och stress ett tecken på framgång. (…) Men hos min mormor och morfar fanns tid, värme och trygghet. (…) Omedveten mindfulness och ett högst modernt ekotänk. Min mormors generation levde visserligen ett fysiskt ansträngande liv men hade det ändå mindre stressigt än min egen föräldrageneration. (… )Hellre ekologiska långkok än näringsfattiga chicken nuggets. Hellre lappa och laga än kassera och konsumera.”.

Husmorsskolans programsyfte beskriver Underbara Clara som att ”lyfta fram och uppvärdera något av den stora kulturskatt som vår mormors- och farmorsgeneration besitter, men som numera göms i parenteser mellan vikingaskepp och slaget vid Lützen.”.

Emedan undertecknad är född i thatcherist-reaganistiska år 1984 får det antas att jag kan göra anspråk på ovannämnda kulturskatt. Därmed vill jag här lyfta fram och uppvärdera min farmorsgeneration.

Min salig farmor föddes 1912 i Österbotten som undersåte till tsaren och dotter till ett gift kusinpar. Familjen levde på ett småbruk där alla över sex års ålder dagligen måste slå gräs med lie och valla kor på kilometerlånga skogsstigar. 1924 dog min farmorsfar av stenlunga och hushållets barn nödgades skaffa lönearbeten på omkringliggande gårdar.

Fyra år senare beordrades min då 16-åriga farmor att flytta in som oavlönat hembiträde hos släktingar i ett hushåll vars mor just hade dött. Där gifte hon sig med den syssling som skulle bli min farfar. De unga tus hem bestod av ett rum och kök med vedspis. Tiden gick åt till att hugga ved, hämta dricksvatten, bråta lin och dika åkrar. Värmen uteblev då torpet saknade trossbotten.

Det fanns ingen trygghetskänsla i att tröska råg höggravid, hasa in för att föda och hasa tillbaka ut på fältet bärandes en nyfödd på den uttjänade ryggen. Efter fortsättningskriget utarmades Finlands medborgare av krigsskadeståndet till Sovjetunionen, medan grannlandet i väst hade en växande industri i behov av arbetskraft.

Farmor hade hört att det var guld och gröna skogar i Sverige. Kvinnorna slapp enligt utsago kroppsbelastande jordbruksarbete. 1954 auktionerade så mina farföräldrar ut sin gård och flyttade med sina tre barn till Dalarna. Gården de köpte hade rinnande vatten och mjölkmaskin, vilket underlättade avsevärt för farmor, även om hon fick utesysslor i Sverige också.

Vid uppdagandet att en svensk småbruksinkomst inte kunde försörja fem personer började farfar arbeta dubbla skift på Avesta järnverk. För att därutöver klara avbetalningarna på gården fick han och min farbror hugga skog vid sidan av det ordinarie arbetet medan farmor satt hemma i köket och grät. Föga mindfulness alltså.

Liksom de flesta 50-talskvinnor skurade farmor golv med klor och tvättade kläder med lut, helt utan ekotänk. En parentes i himmelsskriande kontrast mot västerbottniska, självägande storbönder. Efter att ha läst igenom fru Underbara Clara Lidströms blogg och tidningsartiklar har jag intrycket att denna atavismaspirants diskurs baseras på avsevärd ignorans och villfarelser om västerländsk nutidshistoria.

Givetvis kan en livshållning i linje med svunna dekader utgöra ett alternativ till konformistiska konfektionskläder, resursslösande köphets och vådliga konserveringsmedel. Men av alla förflutna epoker är just den Lidström rättar sig efter, 1950-65, minst att betrakta som det ångestframkallande konsumtionssamhällets antites.

Det var faktiskt under den dumoptimistiska efterkrigstiden som cash blev king. Massproduktion och -konsumtion normerades medelst TV, halvfabrikat och en blomstrande reklamsektor. Så när Husmorsskolan framgent tillgängliggör vetskap om hur man återanvänder stickade tröjor och städar med bikarbonat kommer det inte att röra sig om ”vår” mormorsgenerations expertisområde. Om något är det snarare ”vår” föräldragenerations kunskaper från gröna 70-talet.

Förresten, hur många yuppies fanns det egentligen i 80-talets Umeå?