Med transor på hemligt möte i Bogotà

2010-11-04 | Edda Manga padlock

FEMINISM

I Bogotà, Colombia har transorna tröttnat på att vara cirkusnumret i HBT-rörelsen. Eller LGBT-rörelsen som ä dess latinska dito. Edda Manga blev bjuden på hemligt möte i bordelldistrikten.

Träffade Diana Navarro i mataffären. En två meter lång transa som suttit i LGBT-rådet (rådet för lesbiska, gays, bisexuella, transpersoner) i Bogotá. Hon berättade att hon hade hoppat av. Att hon tyckte att T:et användes bara som en smyckning i LGBT-rörelsen, som i verkligheten blivit en rörelse för homosexuella där transorna finns med som ett slags legitimering av begreppet mångfald. Hon var trött på att bli cirkusnummer, sade hon.

För akademikerna är transorna ett intressant teoretiskt problem eller i bästa fall ett exempel. För allmänheten är de underhållning eller i bästa fall karneval. För LGBT-rörelsen är de ett alibi. Ingen gör något för att förbättra deras levnadsvillkor. Nu satsade hon på att bygga upp en koalition av transorganisationer som skulle göra det. Jag frågade henne om jag kunde komma på nästa möte och förklarade att jag är intresserad av mötespunkterna, problemen och möjligheterna i relationen mellan akademi och social rörelse. Hon sade ja, men ge någonting tillbaka, alla bara tar. Jag ska lyssna noggrant på vad ni säger och sprida det, lovade jag.

Mötet ägde rum tidigt på morgonen i en lägenhet i stadsdelen Mártires som är den mest kända av Bogotás bordelldistrikt. Diana väntade på mig på gatan och pratade med en granne, hon ledde mig in i lägenheten och förklarade att strömmen hade gått och att det därför var mörkt. Det kommer att bli ett romantiskt möte, skämtade hon. Jag skakade hand med ett tiotal personer som redan satt inne i lokalen: representanter för *Secretaría de promoción social*, deltagare i alfabetiseringsgruppen, studenter från Universidad del Valle som gör sin praktik, LGBT representanter för stadsdelen Bosa och enskilda deltagare i tidigare workshops från Navarros organisation. Mötet skulle handla om strategier för att stärka transpersoners organisering på kommunal nivå.

Diana inledde samtalet med ett påpekande om att transpersonernas politiska inflytande undermineras av språket som används för att tala om ”sexuella rättigheter”. Transpersonernas behov inordnas i en övergripande politisk diskurs som centreras kring sexuell orientering – vilket inte är så relevant för transorna - snarare än genusidentitet som är det viktiga fältet för dem.

Hon klagade på att LGBT har adderat t:et som prydnad utan att reflektera över vad det innebär politiskt. Transorna tjänar som legitimering av de homosexuellas kamp och denna dominans reflekteras i den behandling transpersoner får på LGBT-möten. Transpersonerna har därför mycket att vinna på att agera som ett självständigt politiskt subjekt. Hur skulle detta subjekt definieras? De kan enas i benämningen ”trans” eller ”transpersoner” som betecknar personer som permanent eller tillfälligt rör sig mellan genusidentiteter. Det är dags att lämna ismerna i transsexualism, transvestism och hermafroditism, vilka reducerar deras identiteter till sjukdomstillstånd.

Vilka är deras gemensamma problem? Transpersoner har svårt att få del av statens tjänster och utesluts från utbildning och fasta anställningar. De är hänvisade till att antingen arbeta som frisörer eller som prostituerade – inga transor anställs som butiksbiträden, kontorister, chaufförer, lärare eller läkare. De verkar dessutom bortglömda när staten delar ut sina sociala medel. Det är något av en paradox att när LGBT rörelsen ägnar sig åt ”synliggörande” och gärna använder transpersonernas synlighet i parader och festivaler som firar ”mångfalden” så bortser rörelsen från det speciella problem som transpersonernas synlighet utgör för dem. Transpersoner inbjuds som ett slags cirkusartister till TV-shower och karnevaler. Men dessa utrymmen är dåligt betalda och alltid tillfälliga. Så fort en transperson gör anspråk på en permanent och respekterad plats i samhället blir hon utesluten. Transpersoner utsätts ofta för våld. Senaste fallet var Brenda Andrea från Ciudad Bolívar, som blev torterad och dödad. Hon arbetade som servitris men tvingades tona ner sin identitet genom att arbeta i byxor och utan make up. Dessa krav på att transpersonerna avstår från att visa sin identitet för att få fasta anställningar är allmänt förekommande.

Det finns en handfull undantag: universitetsläraren Birgit som undervisar i mänskliga rättigheter vid Universidad Javeriana, Tatiana Piñedos som är anställd av Chapineros borgmästare, Charlotte Schneider som arbetar i kommunen inom hälsofrågor för LGBT-befolkningar och Lorena Duarte som är anställd av LGBT:s sociala center. Men även här gäller det speciella platser relaterade till LGBT. Det som krävs för att transpersonerna ska uppnå lika möjligheter som andra medborgare är att utbildnings- och anställningsmöjligheterna öppnas för alla. Inte att det förekommer individuella undantag, de flesta inom en specialiserad administrativ apparat. Diana Navarro anser att transpersonerna bör arbeta för införande av positiv särbehandling inom utbildningssystemet och kommunala anställningar.

Det finns ett pilotprojekt på gång som gäller halvtidsanställningar på sjukhus, anmärker hon. Det är ett bra exempel på vad en grupp som fokuserar på transfrågor skulle kunna åstadkomma. En sådan grupp skulle också kunna arbeta för att lösa frågan om militärtjänstgöringsbevis som är ett krav för anställning inom stat och kommun och som de flesta transpersoner saknar. Ett annat arbete som måste göras är att konstruera egna bilder av transpersoner som omfattar mångfalden och deras olika vetanden som motverkar de bilder och föreställningar som hjälper till att kriminalisera transpersonerna och bidrar till diskriminering även inom den egna gruppen. Detta arbete måste föras i skolorna och ett exempel på hur detta kan göras är redan på gång i ett projekt som heter kampanj för konstruktion av föreställningar (*Campaña de construcción de imaginarios*).

Men mycket återstår att göra. Transpersoner som blir hemlösa på grund av sin genusidentitet, eller av annan orsak räknar för närvarande med endast fem platser i de kommunala tillfälliga hemmen. Unga transpersoner som lever av prostitution får inte tillgång till de sociala programmen för att stärka transpersoner i ”en sårbar situation”, eftersom de identifieras som offer för sexuellt utnyttjande av minderåriga vilket förvandlar ärendet till en polisiär angelägenhet. Istället för att ses som ett diskrimineringsproblem som myndigheterna bär ansvar för, förskjuts skulden till individuella förövare: pedofilerna. Ytterligare en fråga, men som är kontroversiell i transorganisationerna, är behovet av att ta bort sjukdomsstämpeln på transpersonerna. Vissa organisationer och individer inom organisationer vill behålla sjukdomsbeteckningen eftersom den är en förutsättning för att de kostsamma medicinska ingreppen som transpersonerna behöver utföra skall täckas av sjukdomsförsäkringen. Diana Navarro föreslår att man istället för grundar sina krav på ekonomiskt stöd för ingreppen i den konstitutionella rättigheten till ”personlighetens fria utveckling”.

Innan de praktiska diskussionerna om hur organisationen skulle ta sig an dessa uppgifter tog vid smög jag ut. Jag vandrade uppför 24e gatan där de första sexarbetarna redan stod i små grupper vid motellens dörrar. Tänkte på hur olika diskussionen ser ut bland dessa transpersoner som nästan utan undantag har erfarenhet av prostitution och den feministiska diskussionen i Sverige. De behov de tar upp är enkla och grundläggande: att myndigheterna garanterar dem skydd för sin personliga säkerhet, sjukvård, rätt till utbildning, tillgång till det sociala skyddsnätet. Garantier i den nuvarande situationen där deras yrkesval är begränsad på grund av diskrimineringen till endast skönhetsvård och prostitution. Men också fler utrymmen, rätt att inte kastas ut från universiteten på grund av hur de ser ut, rätt att ta anställningar utan att behöva anpassa sig till genusordningen. I deras föreställningsvärld finns det inte en motsättning mellan att kräva sina medborgerliga rättigheter som prostituerade och skapa utrymme för andra möjliga livsval. Diana Navarro uttryckte det koncist: ”jag sponsrar inte prostitutionen. Vad jag säger är att vi horor också har rättigheter”. Enligt deras perspektiv, som vi borde lyssna på, är det viktigare och mer effektivt att arbeta på kopplingarna mellan uteslutningsstrukturer och prostitution än att göra den till ett offer/brottsoffer problem, och spärra in/behandla individuella ”förbrytare”.