Bild: Jolene Larsén-Kilan

Var inte målet att vi skulle jobba mindre?

2021-04-29 | Farida Al-Abani padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Vi vet att kvinnor, låginkomsttagare, utrikes födda och de med normbrytande funktionalitet är de stora förlorarna på dagens arbetslinje. Därför måste våra mål vara stora och vår kritik mot arbetslinjen högljudd”, skriver Farida Al-Abani inför 1 maj.

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ, tillsammans med Teysir Subhi, och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Första maj infaller nu på lördag. Tyvärr får vi ingen extra ledighet i år då den infaller på en helgdag. Det har i år gått 131 år sedan första gången denna tradition ägde rum. Vad var målet då? Att ge arbetare ökad frigörelse, minskad arbetstid och mer ledighet. Målet då var 8 timmars arbetsdag. För mig och Fi är denna dag en dag för arbetarnas frigörelse från arbetets slaveri, lokalt som globalt. Hör vi dock någon arbetskritik från dagens vänster och socialism? Långt ifrån.

Majoriteten av de röda partierna i Sverige och internationellt har köpt högerns retorik och mål, att målet ska vara att skapa arbete till vilket pris som helst. Det talas sällan, eller snarare aldrig, om arbetstidsförkortningar. Socialdemokraterna försökte i panik valet 2018 locka vissa väljare med en familjevecka, en extra ledig vecka för familjer, istället för att föreslå en arbetstidsförkortning som på riktigt skulle hjälpa både barnfamiljer och de utan barn. Det är ett förslag för ett mer hållbart arbetsliv, på riktigt.

Vänsterpartiet har förvisso sex timmars arbetsdag som mål men lyfter hellre i debatten upp behovet av full sysselsättning och att stänga Sverige för arbetskraftsinvandring. Det är som att delar av arbetarrörelsen och vänsterpartierna glömt vad denna dag handlar om och började med.

Första maj är för mig en dag som handlar om arbetskritik. Inte en dag då vi omfamnar alla arbeten till vilket pris som helst, utan en dag då vi bör ha som främsta mål att frigöra människan. Att tala om arbetskritik är att vilja minska på arbetets konsekvenser på kroppen och extrema påverkan på privatliv och fritid.

Då kanske en del menar, ”men hallå, många är arbetslösa, många saknar fast anställning och goda arbetsvillkor”. Det stämmer. Vad som inte stämmer är att dagens vänsterpartier gjort något radikalt för att påverka de dåliga arbetsvillkor som finns runt om i landet. Socialdemokratin med stöd av Vänsterpartiet har styrt riksdagen samt är i majoritet i flera av landets kommuner och regioner. Ändå är det ännu kommunanställda som har de sämsta arbetsvillkoren. Något som blivit extra tydligt under pandemin.

Vi får varken radikalt bättre arbetsvillkor för dagens arbetande svenskar, och vi får inte heller något löfte om en arbetstidsförkortning. Istället har vi dessutom fått ett socialförsäkringssystem som dömer ut människor och ifrågasätter människors sjukdomar och arbetsförmåga. Och det har blivit allt fler som inte får ta del av vårt gemensamma socialförsäkringssystem just på grund av det orimliga målet att vi ska ha full sysselsättning till varje pris. Ett pris som också för Försäkringskassan innebär att man i statistiken får fler ”friska individer” genom en förnedrande behovsprövning och sedan utförsäkrar dem med argumenten att de, trots starka läkarutlåtanden, har en arbetsförmåga och kan hitta något litet jobb som är anpassat efter alla deras behov. Att bli utförsäkrad kan numera ses som en lyx då många inte ens har fått rätt att bli försäkrade från första början. Men en utförsäkring gör en inte frisk, den gör människor i behov av stöd ännu mer utsatta, försvårar för dem att återhämta sig, och minskar möjligheterna för de som befinner sig utanför arbetsmarknaden att kunna leva ett värdigt liv.

Feministiskt initiativ antog på vår kongress i mars viktiga visionära steg och markeringar som tydliggör oss som ett vänsterparti, men som på många punkter står för något annat än övriga vänsterpartier. Vår omfördelningspolitik må ha liknande grund, men att omfördela på riktigt innebär både att omfördela i tid, respekt och resurser.

Vi fyller luckan i vänstern genom att föra in mer omsorg i politik och praktik. För vi vet att människan är mer än bara produkten av dennas händer, tankar och produktion. Att tala om omsorg är att inte gå i fällan och tala om att göra sig förtjänt av välfärd, där vi i dag ska göra oss förtjänta genom arbete. Arbete som villkor för rätt till välfärd är en farlig idé då den bland annat utgår från ett jämlikt samhälle där alla har samma förutsättningar och mål. Därför föreslår vi ett samlat socialförsäkringssystem och basinkomst för de lågavlönade och de som av olika anledningar inte kan arbeta.

I min antirasistiska feminism är arbetskritik avgörande för att nå jämlikhet. Vi vet att kvinnor, låginkomsttagare, utrikes födda och de med normbrytande funktionalitet är de stora förlorarna på dagens arbetslinje. Därför måste våra mål vara stora och vår kritik mot arbetslinjen högljudd. För vårt mål är att vi inte ska leva för att arbeta, utan kunna leva med arbete.

För att det ska kunna vara så behöver vi bland annat en basinkomst för de lågavlönade framför ett behovsprövat socialförsäkringssystem och en arbetstidsförkortning för alla, så att vi också kan fortsätta protestera oss till mer jämlikhet och frigörelse.