Tolvåriga Zipporah Mukambilwa är spårlöst försvunnen

2021-03-01 | Maria Björk Petersson padlock

INRIKES

Zipporah Mukambilwa vantrivdes på jourhemmet där hon var placerad enligt lagen om vård av unga, LVU. Sedan hon rymde för andra gången, den 22 januari, har ingen sett henne. Först två veckor efter försvinnandet efterlyste polisen tolvåringen på sin hemsida. Familjen är förtvivlad.
– De vill inte lyssna på oss utan tror bara på vad socialen säger, säger storasyster Jemimah Ashuzia.

Signalement: Zipporah Mukambilwa är cirka 140 centimeter lång och väger cirka 48 kilo. Hon var vid försvinnandet klädd i svart jacka, gul tröja, blå jeans och svarta skor.

Vart vänder jag mig om jag har sett eller hört något?

Polisen i Linköping: 077-114 14 00

Missing People: 031-760 90 60

(Kan göras anonymt.)

Det är cirka tre månader sedan Zipporah Mukambilwas föräldrar fick ett beslut från socialtjänsten som innebar att åtta av deras barn skulle omhändertas. Barnen skulle placeras på olika jourhem och ha umgängesrätt med föräldrarna en gång i veckan.

– På ett sådant möte berättar hon för mamma och pappa att de inte är snälla mot henne på jourhemmet och att hon saknar sina syskon. Och när socialen försökte övertala henne sa hon att hon ville ta livet av sig, berättar storasystern Jemimah Ashuzia.

Veckan därefter, den 8 januari, avviker Zipporah Mukambilwa från bilen innan mötet med föräldrarna.

– Hon springer direkt till polisstationen. Där berättar hon hur hon har det på sitt jourhem. Men de lyssnade inte på henne. De bara tog henne tillbaka till socialen som körde tillbaka henne till jourhemmet.

Den 22 januari är det tid för ytterligare ett umgängesmöte med föräldrarna. Zipporah Mukambilwa springer iväg igen. Familjen ringer direkt och anmäler henne som försvunnen samtidigt som socialtjänsten anmäler henne som efterlyst. Men enligt uppgifter från familjen blev Zipporah Mukambilwa vid denna tidpunkt aldrig anmäld försvunnen av polisen.

Missar spår

Under söndagen, två dagar efter försvinnandet, åker familjen med advokat till polisstationen och vägrar lämna innan man aktivt börjat söka efter Zipporah Mukambilwa. Efter familjens besök på polisstationen valde polisen att göra en husrannsakan hemma hos föräldrarna för att leta efter flickan. Storasyster Jemimah Ashuzia beskriver hela situationen som väldigt skrämmande:

– Cirka tio poliser kom hem till oss, de sa att vi skulle sitta tysta i vardagsrummet. Vi försökte ställa frågor, men de svarade att det inte är deras jobb. Mitt rum var kaos efter att de varit där. De hade ryckt upp mina sängkläder och välte min gitarr, precis som om Zipporah skulle gömma sig bakom gitarren eller i min säng.

Jemimah Ashuzia berättar om ett telefonsamtal från polisen i förra veckan när hon var i skolan.

– Jag sa till dem att ni inte kommer hitta henne om ni inte letar på rätt sätt. De fokuserar enbart på att det är familjen som gömt henne och de missar alla andra spår. De svarade mig då att de var trötta på att leta och att de inte hittar några nya spår. Men att de fortsätter leta aktivt efter henne.

Vad hade ni velat polisen skulle gjort istället?

– Om de lyssnat på henne första gången hon sprang till dem, om de hade undersökt vad hon berättade, ringt socialen och försökt komma fram till en bättre lösning. Då skulle hon aldrig ha rymt, säger Jemimah Ashuzia.

Trötta på att leta

Tor Sevelius vid polisen i Linköping, menar att polisen gjort vad de kunnat även om Zippora Mukambilwa inte registrerades som försvunnen från början. Han säger att polisen letade aktivt hela helgen, men på ett annat sätt än om det varit ett försvunnet barn:

– Eftersom hon är omhändertagen med LVU så är en efterlysning starkare, vi har mer befogenheter att göra saker. Efterlysningen kommer direkt och går först, sedan kan man komplettera med en försvunnen person också, det gör ingen större skillnad och det gjorde vi senare.

Kan det var vara så att ni har fokuserat på fel sätt att leta efter henne?

– Nej, men det finns saker i fallet som man måste ta hänsyn till. Vi måste utgå från det vi vet och det man kan misstänka på riktiga grunder, säger Tor Sevelius.

Vad är det ni vet?

– Det kan jag inte gå in på, det är under sekretess. Socialtjänsten har också mycket uppgifter som jag inte riktigt kan kommentera.

Hade ni kunnat göra mer i ett inledande skede?

– Nej, vi gjorde det vi kunde.

Familjen har upplevt bemötandet från er som väldigt dåligt och skrämmande under husrannsakan som genomfördes söndagen den 24 januari. Hade man inte kunnat göra på ett annat sätt med tanke på att familjen befinner sig i en kris?

– Visst man kan alltid göra allt på ett annat sätt. Men bedömningen där och då var att vi gjorde allt i vår makt för att hitta flickan. Och då fanns och finns fortfarande väldigt många olika sidor av den här historien, saker som vi inte riktigt kan kommentera i det här då heller, säger Tor Sevelius vid polisen i Linköping.

En familjemedlem har berättat att ni är trötta på att leta. Stämmer det?

– Det telefonsamtalet vet jag inget om, så jag kan inte kommentera det, säger Tor Sevelius.

Få tips

Ulla Salmela Trosell, avdelningschef på socialtjänsten i Linköping, ser inte att mer kunde ha gjorts från deras sida heller, utan hänvisar till att Zipporah Mukambilwa fortfarande är omhändertagen med LVU.

– Vi samverkar med barnens närmaste och vänner för att hitta henne, det ligger i allas intresse att hitta barnet.

Men enligt familjen så har ni inte varit i kontakt med dem på över tre veckor och de ska heller aldrig blivit erbjudna några stödinsatser?

– Jag kan inte svara på några detaljer kring ärendet. Jag tänker absolut att familjer som är i kris borde bli erbjuda stödsamtal. Det har vi en skyldighet till, säger Ulla Salmela Trossel.

Just nu står sökarbetet stilla hos Missing people. Enligt ordförande Magnus Idebro beror det på att man har fått in så få tips.