Jytte Guteland (S).

Bild: Pressbild/Lars Hagberg

EU:s passivitet i Västsahara bäddar för ännu ett blodigt krig

2020-11-23 | Jytte Guteland padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

”Det senaste handelsavtalet som fortsatte att exploatera Västsahara, över folkets huvud och till Marockos ekonomiska fördel, det slöts utan problem”, skriver Jytte Guteland (S) och kräver nu att EU agerar för ett fredligt slut på den långvariga ockupationen av Afrikas sista koloni.

Jytte Guteland är EU-parlamentariker för Socialdemokraterna och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Malin Björk (V) och Alice Bah Kuhnke (MP).

EU måste stå upp för Västsahara, Afrikas sista koloni, som till största delen är ockuperat av Marocko sedan år 1975. Sedan år 1991 har FN närvaro i landet med styrkan MINURSO. Uppdraget för denna FN-styrka är att det västsahariska folket ska få rösta om sitt självbestämmande. Tyvärr har uppdraget misslyckats, åren går och desperationen växer.

Häromdagen hörde min vän av sig. Hon har tillbringat många fler veckor än jag i flyktinglägret i Tinduf. Hennes meddelande till mig ”Minns du X som jag brukade bo hos i öknen? Hans pappa dog i kriget när han inte ens var född, 31 år gammal. Igår tog han på sig uniformen, 31 år gammal. Historien får inte upprepa sig.”



Det är verkligen mycket oroande att Marocko har brutit den mångåriga vapenvilan med Västsahara i området Guerguerat. Nyligen gick den marockanska militären in och stoppade fredliga demonstrationer mot Marockos överträdelser av fredsavtalet. I fredsavtalet från år 1991 statueras att det västsahariska folket har rätt till egna naturresurser.



Som en reaktion efter den avbrutna vapenvilan skickade jag och flera ledamotskollegor från Västsaharagruppen i Europaparlamentet ett brev till EU:s höga representant i utrikesfrågor, Josep Borrell. Vi kräver i brevet att EU fördömer agerandet från Marocko och att EU verkar för en fredlig lösning på konflikten med respekt för folkrätten och det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.



Situationen för västsaharierna har länge stått still och desperationen växer. Ockupationen fortgår. Det har nu gått 45 år sedan den inleddes. FN-processen har hittills inte rört sig. Västsaharierna har ännu inte fått utöva sin rätt till självbestämmande, utan får leva sina liv i flyktingläger i öknen, många gånger under svåra förhållanden med brist på mediciner, näringsfattig mat och med en frustration över att situationen inte förändras.

Ockupation kan aldrig accepteras. Det övergår fortfarande min horisont att omvärlden stillasittande accepterar sådana övergrepp mot folkrätten. Själv blir jag fruktansvärt arg och ledsen över de lidanden som människor utsätts för när andra stater går in och ockuperar och tillslut fördriver människor från sitt land. Människor som brukat jorden i generationer slits upp, familjer tvingas isär, på flykt, blir rättslösa.

Jag tänker på mina egna rötter, huset jag växte upp i. Hur det känts om Sverige utsatts. Uppenbarligen saknas den förståelsen och fantasin hos många av EU-ländernas ledare. För tystnaden om det som händer är kompakt. Det senaste handelsavtalet som fortsatte att exploatera Västsahara, över folkets huvud och till Marockos ekonomiska fördel, det slöts utan problem.

Ingen opposition att tala om den gången heller. Samtidigt lider ett folk i EU:s absoluta närhet. Det är verkligen inte smickrande för EU. Jag anser att Borrell och övriga EU-kommissionen behöver visa att talen om internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter gäller också när det finns ekonomiska intressen hos medlemsländer och länder i nära relation med EU.

Det är dags att ställa saker i ordning visavi Västsahara. Risken med den nuvarande passiviteten är att vi får uppleva ännu ett blodigt krig i EU:s närhet och därmed ytterligare ett sorgligt kapitel i den långa berättelsen om ockupationen av Västsahara. 



Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: