Flickorna i Snyggingar ges agens men i ett förutbestämt mönster.

Vem vill inte vara en snygging?

2020-09-10 | Maria Jacobson padlock

KULTUR

Kritiken har stormat redan före premiären, och Netflix har pudlat om inramningen. Maria Jacobson har sett Snyggingar och pekar på den svåra balansgången mellan å ena sidan ett socialrealistiskt anslag, å andra sidan mainstream-sexism.

Snyggingar

Manusförfattare och regissör: Maïmouna Doucouré

Premiär på Netflix 9 september 2020

Filmen Mignonnes, Cuties på engelska, har fått titeln Snyggingar på svenska och hade premiär på Netflix på onsdagen. Titeln Mignonnes anspelar på den ”frisinnade” dansgrupp (Netflix uttryck) som huvudpersonen Amy kommer att tillhöra. Postern och trailern orsakade internationella protester mot att unga flickor, barn, sexualiserades. Mot bakgrund av #metoo och Black lives matter-rörelsen är kritiken relevant och vreden rättmätig. Netflix pudlade men trailern låg kvar.

Jag återkommer till sexualiseringen men jag fastnade redan på filmtiteln. Ord, dess valörer och symbolik är viktiga för en detaljnörd. På sociala medier men också irl kommenteras ofta utseenden, till exempel en ny frisyr, med: ”Snygging!” Ofta är det kvinnor som kommenterar andra kvinnor. Det verkar vara ett acceptabelt uttryck för åtminstone kvinnor i min ålder, 60+, med ”mogen hy” enligt skönhetsbranschen.

Det är känsligt att kommentera andra människors kroppar och utseenden. Ordet snygg bygger på att det finns en motsats: ful, eller med lite god vilja: slätstruken, alldaglig. På plattformar som befolkas av främst yngre är orden och tonen hårdare. Selfie-kulturen utgår ifrån att utseenden är till för att ratas eller bekräftas.

Uppenbarligen anser Netflix att snyggingar är en lämplig översättning av mignonnes även om det i svensk-franska lexikon översätts till bland annat söt, gullig, inte ful, sötnos. I något lexikon beskrivs ordet: att ha ansiktsdrag som tillskrivs bäbisar och kelig mindre djur, kattunge exempelvis. Det kan ha funnits en känslighet hos översättaren. En svensk titel som Sötnosarna skulle vara alltför förminskande. Filmen gör anspråk på innehålla ett slags frigörelsetema av typen girl power och inte vara ett youtube-klipp med gulliga kattungar.

På Netflix taggas filmen med känslosam, drama, vänskap. Samtidigt beskrivs den som en flickas uppror mot sin traditionella familj. Manusförfattare och regissör är Maïmouna Doucouré. I intervjuer har hon sagt att hon inspirerats av sin egen uppväxt i Paris, i en familj med senegalesisk bakgrund. I filmen är familjen praktiserande muslimer. Doucouré säger också att hon vill visa på faran med sociala medier, hur utsatta flickor är och sådana inslag finns.

Det är en svår balansgång mellan å ena sidan ett socialrealistiskt anslag, å andra sidan mainstream-sexism. Mainstream har sin förutsägbarhet och mallar att följa. Lolita-tricket är uråldrigt och inte så väsenskilt från att se flickor som giftasmogna i tolvårsåldern, som en så kallad traditionell familjemedlem i filmen anser. Den patriarkala ramen och synen på kvinnors kroppar som egendom att egenmäktigt förfara över finns där.

Kropp och sexualitet – att äga och förfoga över sig själv – är historiskt centrala i kvinnors frigörelseprocess. Det hypersexuella, eller uttalat pornofierade, bottnar i 1980-talets alltmer kommersialiserade medielandskap. Därför är det obegripligt om ingen i produktionslinjen och distributionen av filmen kunde förutse kritiken. Eller så brydde de sig inte om att ”cuties” anspelar på en stor porrgenre, inte minst på plattformar dit folk skickar sina egna filmer. Det är barnpornografiskt oavsett vem som är avsändare.

För mig handlar filmen egentligen om vänskap, eller bristen på den, och på hur elaka flickor kan vara mot varandra. För att platsa i det coola dansgänget behöver Amy inte bara dansa striptease-liknande och posera pornografiskt utan också slåss och använda nedsättande ord som slampa, hora med flera. Riktigt obehagliga scener finns.

Jag undrar över varför berättelser om kvinnors frigörelse ofta ska pressas in i en idé om skönhet och sexighet. Varför ska vi träda in i the ”male gaze”, den maskulina blickens struktur? I den binära blicken kan en också säga. Absolut att jag har försökt pytsa in mig där och det var begränsande, tråkigt och energikrävande som all disciplinering. Blev inte bra. Men oavsett hur lyckosam en är i det avseendet behöver en förhålla sig till både strukturen och den personliga upplevelsen av den. Fan inte lätt.

Samtidigt går det inte att bortse ifrån att kvinnor kan vara driftiga och framgångsrika influerare som så att säga strategiskt spelar heterospelet, mer eller mindre medvetet. Likes är hårdvaluta. Jag skulle säga att det hela är en marknadsliberal och liberalfeministisk kungstanke, grundläggande för västerlandets logik.

Förlåtande med filmen är att flickor och kvinnor driver handlingen framåt och är huvudpersoner. De ges agens men i ett förutbestämt mönster.