Sant att kvinnor inte har alltigenom samma intressen

2020-08-25 | Bilan Osman padlock

OPINION

”Jag tror likt Christensson att vår syn på kön skiljer sig åt. Men jag är inte särskilt intresserad av att diskutera vad som gör mig eller någon annan till en kvinna.” Bilan Osman svarar Gerda Christensson.

Bilan Osman är journalist, debattör, utbildare på stiftelsen Expo.

RELATERADE ARTIKLAR:

2020-08-18 | Vägra den liberala individualismens ord

2020-08-07 | Jag vore ingenting utan systrar och syskon som är trans

2020-06-05 | Det finns inget förbund för oss transjourer

2019-03-26 | Maktsalongen lämnar Sveriges kvinnolobby

2018-06-01 | Vem är kvinna?

2018-03-18 | Aleksa Lundberg möter Kajsa Ekis Ekman i ett samtal om genus, kön och könsidentitet

Mer om trans och kön i Feministiskt perspektiv.

I sin replik frågar Gerda Christenson vad feminismen i min analys är. Jag vet inte om det är en fråga för mig att besvara. Det jag däremot vet är att det jag skrev redan sagts. Så många gånger förr, av människor som format min feminism.

1971 intervjuades Ida Lewis, tidigare chefredaktör för Essence magazine, av poeten och människorättsaktivisten Nikki Giovanni. Samtalet handlade om svarta kvinnors relation till kvinnorörelsen. Giovanni frågade Lewis varför svarta kvinnor ”inte är mer engagerade i kvinnorörelsen”. Lewis svarade:

”The women’s liberation movement is basically a family quarrel between white women and white men. And on general principles, it’s not good to get involved in family disputes.”

Hon fortsätter: ”But if we speak of liberation movement, as a black woman I view my role from a black perspective […] We are black women, and as such we must deal effectively in the black community.”

Giovanni suckade och svarade (sarkastiskt): ”Well, I’m glad you didn’t come out of that Women’s Lib or black‐man bag as if they were the alternatives...”

Lewis fortsätter:

”Suppose the Lib movement succeeds. It will follow, since white power is the order of the day, that white women will be the first hired, which will still leave black men and women outside…”

Intervjun citerades senare av Toni Morrison i hennes text ”What the black woman thinks about women’s lib”. Genom intervjun ville hon fånga det interna, smärtsamma och sanna. Det kvinnor som saknar privilegiet att enbart vara en Kvinna tampas med och hur detta formar deras relation till kvinnlig frigörelse. Det de balanserar och uttrycker i sin vemod. Men också i det subtila.

Christensson menar på att: ”hela idén om feminismens ’exkludering’ är ett feltänk, för att det låtsas som att gruppen ’kvinnor’ skulle ha alltigenom samma intressen.”

Jag håller med om att gruppen kvinnor inte har alltigenom samma intressen – det är vad min text handlade om. Men med tillägget att kvinnors olika erfarenheter måste utgöra grunden för vår gemensamma feministiska förståelse. Jag försöker begripa vad i min text som är ett uttryck för ’individualistisk liberalism’. Jag har ännu inte landat i något meningsfullt svar.

Jag tror likt Christensson att vår syn på kön skiljer sig åt. Men jag är inte särskilt intresserad av att diskutera vad som gör mig eller någon annan till en kvinna. Det jag däremot vet är att jag inte behövt spendera en sekund av mitt liv med att bevisa eller förklara mitt kön. Jag vet också att dessa typer av debatter inte syftar till något annat än att förflytta fokus från frågan om feministers transfobi, till en pseudodebatt om ordet ’exkludering’. För den som på allvar vill fördjupa sig i ämnet hänvisar jag till bland annat Maria Ramnehill, författare och återkommande skribent här på Fempers.

Det är tydligt att feminismen genomgår samma konservativa backlash som det övriga samhället. Trots att det knappast saknas angrepp på transpersoner finns det feminister som använder sin plattform till att inte inkludera transrättigheter i sitt feministiska perspektiv (no pun intended).

Som Cissi Wallin skrev i Expressen den 1 maj:

”Men personer som levt som män i 30-40 år och förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna.”

Den analysen är så selektiv, för vem vet egentligen något om att ha levt ett helt liv som en kvinna? Vem kan förkroppsliga den mängd erfarenhet som ryms i den gemensamma kvinnokroppen?

Christenssons uppdelning mellan ”transrörelsen” och ”feminismen” är påtagligt avslöjande. Det finns en rad olika feministiska teorier, likaså kan transpersoner inte reduceras till en slags enhetlig ”transrörelse”. Det är talande att Christensson inte förmår att se de allvarliga konsekvenserna transfobi får för rörelsen och individerna som är en del av den.

Jag funderar också på hur vår skilda syn på kön – som är en fin omskrivning – också hänger ihop med olika förhållningssätt till patriarkatet.

Att transpersoner i allmänhet och transkvinnor i synnerhet drabbas av det bör vara odiskutabelt. Mängden siffror som beskriver den ökade risken att utsättas för sexuellt våld, ökad risk för hemlöshet, ökad risk för psykisk ohälsa är obegripliga att förstå utan att sätta dem i direkt relation till patriarkatet.

Det är som att vi internaliserat kvinnoföraktet, övertygat oss själva om att patriarkatets existensberättigande vilar på våra kroppar. Det är inte en fråga om vem som är en kvinna, utan vem som inte är en man.

Jag har svårt att hänga med i Christenssons brinnande engagemang mot den ”liberala individualismens smyginvadering av radikalers ord och uttryck” när hon i samma andetag gör cancel culture till en fråga. Det enda fascinerande med diskussionen om cancel culture är internets förmåga att hitta oräkneligt många synonymer för samma sak. Om det inte kallas för det, kallas det ”åsiktskorridoren”. Allt för att beskriva samma sak: sociala-medier-debatter och opublicerade kulturtexter.

Frågan om cancel culture är också en fråga om perspektiv. Ett bredare feministiskt engagemang för cancel culture gör oss alla skyldiga till det Christensson anklagar mig för; ”smyginvadering”. Jag är feminist. Alltså vore det angrepp Christensson beskriver min text som, också ett angrepp mot mig själv.

Jag har inget intresse av att angripa feminismen, jag är tvärtom dess idéer evigt lojal. Däremot vill jag att feminismen ska överleva sig själv. För att transkvinnor är kvinnor och kvinnor är trans, för att feminismen inte bör vara en fråga om vem som är en kvinna utan vad som gör en man.