Vägra den liberala individualismens ord

2020-08-18 | Gerda Christenson padlock

OPINION

Vilka ord och begrepp vi använder styr vårt tänkande. Det skriver Gerda Christenson i ett ifrågasättande av Bilans Osmans debattinlägg om att feminismen exkluderar trans.

Gerda Christenson är feministisk aktivist.

RELATERADE ARTIKLAR:

2020-08-07 | Jag vore ingenting utan systrar och syskon som är trans

2020-06-05 | Det finns inget förbund för oss transjourer

2019-03-26 | Maktsalongen lämnar Sveriges kvinnolobby

2018-02-16 | Förhinder för intersektionell ambition på jämställdhetsforum

2018-03-18 | Aleksa Lundberg möter Kajsa Ekis Ekman i ett samtal om genus, kön och könsidentitet

Mer om trans och kön i Feministiskt perspektiv.

Jag brukar ha stor respekt för Bilan Osmans inlägg i den offentliga debatten. Desto mer besviken blev jag över att även hon nu i artikeln ”Jag vore ingenting utan systrar och syskon som är trans” fallit för den liberala individualismens smyginvadering av radikalers ord och uttryck – och därmed vår analys. Jag syftar på det nya inne-uttrycket ”exkludering”, ett begrepp som framför allt används mot kvinnorörelsen, som sägs ”exkludera” den ena eller andra.

Själv är jag aktivist i en kvinnoorganisation som ofta lyfter frågor ur arbetarklasskvinnors perspektiv. Det är väldigt ovanligt i kvinnorörelsen i Sverige i dag, eftersom den är så starkt dominerad av medelklasskvinnor, vilket inte minst syns i paraplyorganisationer som Sveriges kvinnolobby. Därför tycker vi ofta helt annorlunda än lobbyn och andra som dominerar rörelsen när det kommer till konkreta frågor i kvinnors vardag, som exempelvis föräldraförsäkring eller kvinnors villkor på arbetsmarknaden.

Betyder då det att vi med vårt så ovanliga arbetarklasskvinnoperspektiv är ”exkluderade” från kvinnorörelsen/feminismen? Nej, självklart inte. Vi är en del av kvinnorörelsen och feminismen. Men klass är en förtrycksstruktur, som också existerar inom andra samhälleligt förtryckta grupper.

På motsvarande sätt är inte heller exempelvis lesbiska eller icke-vita ”exkluderade” från feminismen, varken som organisationer eller enskilda. Däremot osynliggjorda – och förtryckta – inom stora delar av kvinnorörelsen, precis som överallt annars i samhället. Men det är en betydande skillnad mellan att prata om ”exkludering” eller förtryck.

Exkludering är ett fullkomligt opolitiskt och liberalt uttryck, som varken förklarar något eller visar på möjlighet till förändring. För att kunna förändra behöver vi välja våra ord med omsorg, för de styr vårt tänkande. Det är därför det pågår en ständig kamp om orden.

I dag har begrepp som intersektionalitet kapats av den liberala individualismen och blivit till något som individer slår varandra i skallen med utifrån hur många förtryckta grupper en som enskild individ lyckas räkna in sig i. Men från början var begreppet intersektionalitet tvärtom ett redskap för förståelse av strukturer: insikten i hur olika förtryck går in i varandra, samverkar, och förstärker varandra. Denna omvandling av intersektionalitetsbegreppet till meningslös individualism skapar – precis som uttrycket ”exkludering” – själva motsatsen till utveckling: ett dödläge som låser fast oss alla i positioneringar.

Bilan Osman hävdar att feminismen är transexkluderande. Exakt vad är ”feminismen” i den analysen? Om det fanns feministiska transkvinnoorganisationer, skulle inte vi andra i kvinnorörelsen samarbeta med dem i de frågor där vi har gemensamma intressen, precis som vi i min organisation i dag samarbetar med de organisationer i kvinnorörelsen som driver andra kvinnogruppers perspektiv än vi själva? Varför skulle vi inte samarbeta i de fallen?

Eller handlar den svepande kritiken i själva verket om oviljan att se att feministisk analys av kön skiljer sig från transrörelsens? Det som bland andra jag skrivit om tidigare i artiklarna Cis är inte feministisk analys och Valfrihetspolitik är inte lösningen på förtryck.

I så fall är det just synen på vad kön är som vi behöver diskutera, istället för meninglösa avfärdanden om ”exkludering”. Men inte heller det att analysen av vad kön är skiljer sig innebär att vi inte skulle kunna samarbeta i det vi har gemensamt. Hela idén om feminismens ”exkludering” är ett feltänk, för att det låtsas att gruppen ”kvinnor” skulle ha alltigenom samma intressen. Men det enda som alla kvinnor har gemensamt är att vi är förtryckta utifrån kön i ett patriarkat.

Alla i gruppen ”kvinnor” är olika, alla andra förtrycksstrukturer finns inom gruppen kvinnor också. Varken som enskilda, som organisationer, eller som rörelse, kan vi ställa oss utanför de förtrycksstrukturer som existerar i samhället. Det vi kan göra är att försöka motverka dem, genom att öppet se våra likheter och skillnader, och försöka samarbeta kring det vi har gemensamt.

Men för att kunna det, måste vi vägra låta den liberala individualismens ord och medföljande analys styra över vårt tänkande. För om vi slarvar med orden, riskerar vi att hamna där Bilan Osman nu gjort – i ett angrepp på hela feminismen, så till den milda grad att hon till och med viftar bort det allvarliga och skrämmande faktum att människor i dag tystas genom no-platforming. Men vem tjänar på att samtal tystas? Historien lär oss att det i alla fall inte är förtryckta grupper, eftersom tystnadskultur genomgående leder till stagnation, fördumning och vidare förtryck.