Är det verkligen kvinnor som hotar forskningens frihet?

2020-02-28 | Ylva Habel , Adrián Groglopo , Irina Schmitt padlock

OPINION

”Förändringar i samhällen lämnar alltid avtryck i olika utbildningssammanhang, så även inom universitetsvärlden. Därför inger det hopp att så många studenter, lärare och forskare anser att akademin är värd att kämpa för”, skriver Irina Schmitt, Ylva Habel och Adrián Groglopo apropå att samtida debattörer ifrågasätter kvinnors lämplighet i akademin.

Irina Schmitt, lektor i genusvetenskap, Lunds universitet, Ylva Habel, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola och Adrian Groglopo, lektor i socialt arbete, Göteborgs universitet.

I en debattartikel i Expressen den 8 januari hävdar Ann Heberlein, Guy Madison, Erik J Olsson och Magnus Zetterholm något så häpnadsväckande som att kvinnorna på landets universitet utgör ett hot mot det fria ordet. De skriver: ”Vi kan inte längre blunda för att kvinnor i genomsnitt har en större benägenhet än män att vilja förbjuda yttranden. Samtidigt ökar det kvinnliga deltagandet vid våra högskolor, bland såväl lärare som studenter”. Artikeln stödjer sig på gissningar som är så politiskt reaktionära och essentialiserande att det är generande att läsa.

Låt oss se närmare på påståendet att ”kvinnor i genomsnitt har en större benägenhet än män att vilja förbjuda yttranden”. Vilka typer av ”yttranden” avses här? Och vilka sammanhang gäller det? Nog för att Heberleins, Madisons, Olssons och Zetterholms påstående var grundlöst och totaliserande redan när det skrevs; men när Olsson nyligen debatterade med forskarna Jessica Abbott och Rebecca Selberg i Sveriges radios Filosofiska rummet kunde han inte åberopa någon forskning som skulle stödja det antikverade påståendet.

Snarare gjorde han ont värre genom att utan stöd i vetenskaplig forskning påstå att det går utför med hela vårt samhälle därför att det skulle finnas så många kvinnor inom skolan, inom polis- och rättsväsendet, vården och skolan. Något som han gång på gång upprepar i programmet är att kvinnor och män ”kompletterar varandra som yin och yang” så länge männen tar hand om ”fakta”, ”vetenskap” och ”sanningssökande” medan kvinnor ägnar sig åt de ”mjukare frågorna” som omsorg och sociala relationer. Olsson snärjer på detta sätt in sig i olika motsägande påståenden om kvinnor.

I takt med trollifieringen av det offentliga samtalet borde vi kanske inte vara förvånade över Heberleins, Madisons, Olssons och Zetterholms illa grundade tes: ju fler kvinnor, desto mer förbud. Utan skam omvandlar de den kritik studenter, universitetslärare och forskare har uttryckt mot normaliseringen av nynazism på JMG vid Göteborgs universitet till ”förbud” och ”censur”.

De många olika grupper i samhället – alltså inte bara ”oroliga” och ”konformistiska kvinnor” – som nu gör motstånd mot nynazism och extremhöger har länge fått höra lögner om att de som kämpar för ett mer rättvist samhälle skulle vara enväldiga förbudsivrare och tyranner.

Liknande påståenden har länge cirkulerat internationellt inom alt right- och vit makt-miljöer; deras ärende förblir, med vissa argumentatoriska variationer, alltid detsamma: att avlegitimera, förtala och utplåna för dem förhatliga grupper i samhället genom lögner och propaganda. Precis som Rebecca Selberg påpekar i Filosofiska rummet, är dessa högerextrema röster egentligen inte intresserade av yttrandefriheten i sig, utan är envist inställda på att deras vetenskapliga falsarier och illa hopkomna referenser till ”forskningen” måste få stå oemotsagda.

Det är i slutändan en politisk strategi att inom universitetets ramverk – som är en viktig arena för kunskapsproduktion och kunskapslegitimering – införa frågor och ideal som kan ge utrymme för nykonservativa och nyfascistiska rörelser både inom och utanför universitet. Det är det som bekymrar oss mest, i synnerhet mot bakgrund av det som tidigare har hänt i den europeiska historien när sådana idéer och rörelser får fäste i akademin.

Som vi vet intresserar sig de som skriver sådana här propagandistiska framställningar sällan för hur det faktiskt förhåller sig inom samhället. Istället skapar och sprider de alarmistiska föreställningar om ”hotet mot nationen”. Vi känner väl till hur inre och yttre fiender på detta sätt skapas för att återupprätta och legitimera nationalistiska projekt. Och vi vet vad som händer när redan utsatta grupper utpekas som samhällsfiender. De gör det inte minst genom att skapa en homogeniserande och essentialistisk bild av ”kvinnor”, en bild som påminner om tidigare mytologiseringar av den vita, cis-hetero-normativa kvinnokroppen i nationalistiska projekt.

Denna mödrande, vårdande kvinnogestalt betraktas i fascistiska fantasier som bäraren och återskaparen av nationen. Den hbtq-fientliga och rasistiska rörelse som nu sveper över Europa och världen närs av dessa nationalistiska strömningar, som på mer eller mindre våldsamma sätt åter-legitimerar det öppna förtrycket av en rad marginaliserade kvinnogrupper och rasifierade minoriteter.

Dessa grundläggande mekanismer behöver vi tydligen påminna om, i synnerhet som de nykonservativa röster som nu vill kontrollera forskningen och undervisningen också upprepar sin envisa historielöshet och medvetna vägran till omvärldsanalys. Som flera tidigare debattartiklar har pekat på, lierar sig Heberleins, Madisons, Olssons och Zetterholms debattinlägg med den nynazistiska, fascistiska, misogyna och kontra-intersektionella rörelse som växer i det avdemokratiserade Ungern. Vill de verkligen befinna sig på den sidan av historien?

Specifikt inom forskarvärlden finns en växande, nyfascistiskt färgad organisering. Vi tänker bland annat på den internationella stiftelsen Academic rights watch (ARW) som i själva verket agerar för att diskvalificera all forskning som inte är positivistisk och nationalistiskt ”försvarbar”. Deras ideologiska position är en libertinsk form av liberalism, som syftar till att avpolitisera och diskvalificera allt socialt och politiskt arbete för skapande av demokrati och frihet. Som vi så väl vet, har det historisk sett varit en språngbräda för fascismens framgångar.

Heberlein och hennes meddebattörer bygger som sagt sina argument på antikverade och felaktiga antaganden om ”kvinnor” och ”kvinnors sätt att tänka och fungera”. Deras egentliga syfte, som de har gemensamt med andra pro-fascistiska aktörer som just nu larmar och gör sig till för att ta heder och ära av all samhällskritisk forskning, är att röja vägen för en auktoritär, nykonservativ och nyfascistisk kunskapspolitik inom universiteten.

Deras ärende är inte bara att diskvalificera genusvetenskapen eller ifrågasätta kvinnor (även om det ingår); de vill även få till stånd en ideologisk förhandling om universitetsutbildningarna och om makten att avgöra vilka som får komma till tals där. Deras debatt-iver är också ett försök att omintetgöra många års arbete inom universitetsvärlden och samhället för att skapa utrymmen för värdiga sätt att leva tillsammans. Vi ser hur rättigheter som tidigare varit självklara, rullas tillbaka av en mäktig backlash, där hbtq-rättigheter, rättigheter för människor med normbrytande funktion, antirasism, kvinnors rätt till sina egna kroppar hela tiden utsätts för nya, allt våldsammare attacker.

Förändringar i samhällen lämnar alltid avtryck i olika utbildningssammanhang, så även inom universitetsvärlden. Därför inger det hopp att så många studenter, lärare och forskare anser att akademin är värd att kämpa för – en plats där många olika röster får höras, där ingen behöver vara rädd för att bli hotad, exkluderad eller osynliggjord.

Den politiska utveckling debattörer som Heberlein, Madison, Olsson och Zetterholm vill se, öppnar för nynazistiskt, nykonservativt och alt-right-relaterat tankegods, som på universiteten kommer att rasera förutsättningarna för dynamiska universitetsmiljöer och ett öppet demokratiskt samhälle. Detta kommer vi inte att tillåta.