Samira Motazedi.

Svensk byråkrati under lupp

2018-04-10 | Karin Råghall padlock

KULTUR/LITTERATUR

”Det här är en bok om att vara trettio år och längta efter att få påbörja sitt liv”, skriver Karin Råghall i sin recension av Samira Motazedis samlade bloggtexter som i slutet av förra året gavs ut i bokform. Det blev en bok om en våldsam och utdragen väntan på ett oundvikligt beslut.

En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran

Av Samira Motazedi

Översättning: Linn Hansén

Glänta (2017)

Under tiden jag läser Samira Motazedis bok En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran skriver Sveriges finansminister Magdalena Andersson på sin Facebooksida att ”vi inte ska ha svängdörrar in till Sverige.” Kort därefter presenterar Sverigedemokraterna sin valplattform, där ett av förslagen är att stoppa asylmottagningen. Samtidigt förhandlar EU om hur asylsökande i ännu högre utsträckning ska kunna stoppas vid de yttre gränserna.

Att läsa Samira Motazedi i denna samtid är att rengöra sin hjärna. Det är att skölja bort det bruna som dag efter dag klibbar fast längs med tankebanorna. En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran är en samling texter som Samira Motazedi skrev på Gläntas blogg mellan 2014 och 2017. På sätt och vis handlar de om en kvinna som flyr från Iran till Sverige för att överleva. Men orsakerna till flykten står i bakgrunden. Boken är inte främst ett försök att förklara för Sverige varför hon borde få stanna. Utgångspunkten är en som jag upptäcker att jag har längtat efter. Den säger ”Jag har rätt att vara här. Varför dra ut på det hela?”

För Samira Motazedi vet vad Migrationsverket – efter många års turer – till slut kommer att fastslå. Hon kan inte återvända till Iran, och får asyl i Sverige. Gott så, eller? Nej. Vägen till det efterlängtade positiva asylbeskedet lämnar mycket i övrigt att önska.

Det här är en bok om att vara trettio år och längta efter att få påbörja sitt liv. Det är en bok om att vara trettiofem år och fortfarande vänta. Det är en bok om tiden däremellan, som ömsom står still, äter upp, bryter ned. Det är en bok om hur det är möjligt att en som söker asyl i Sverige en dag känner större oro inför att gå till ett möte med en handläggare på Migrationsverket än inför det slutliga beslutet. Det här är också en bok om Sverige. Om det Sverige där följande ordväxling troligen utväxlas alldeles för ofta:

”Mitt ICA-bankkort fungerar inte längre och pengarna som jag hade på kortet är borta.”

”Ja, det stämmer, eftersom du inte finns.”

Den svenska byråkratin hamnar under lupp i Samira Motazedis texter, den byråkrati som dagligen utövar ett långsamt våld mot asylsökande och papperslösa. Den fullständiga omöjligheten i att få ett bankkort. Förbud mot att försörja sig på laglig väg. En felaktig kallelse till gränspolisen. Att kastas fram och tillbaka mellan myndigheter.

Eller som Samira Motazedi själv skriver:

”Jag vet inte längre vad det är för slags krig Migrationsverket bedriver. De verkar se mig som en främmande makt som har för avsikt att annektera ett antal kvadratmeter i en lägenhet i Sverige. Genom att mobilisera hela sitt försvar har de nu lyckats stå emot mitt anfall i snart två och ett halvt år. Kanske tror de att jag fått med mig skisser till ett atomvapenprogram, redo att utvecklas så snart jag lyckas skaffa mig en lägenhet där jag kan arbeta ostört.”

Samira Motazedi får mig att tänka på skrivandet som motstånd. Skrivandet som överlevnad. Skrivandet som ett sätt att skapa en plats åt sig själv, när omvärlden förnekar ens existens. Hon skriver dock inte ostraffat. Motstånd mot orättvisor – oavsett om det gäller religiösa lagar i Iran eller undermåliga asylprocesser i Sverige – får man alltid betala för, konstaterar Samira Motazedi.

Stundtals mår jag illa över att priset hon betalar är så högt. Måste avbryta läsningen, vanka av och an i lägenheten. Ändå är jag glad för att hon delar med sig av sina ord. Samira Motazedi är tyvärr inte ensam om att möta en våldsam asylprocess, det vet alla som har haft något med den att göra. Ändå får hon om sitt bloggande höra att hon överdriver – ”så illa kan det väl inte vara”. När hon i själva verket håller igen. Hennes berättelse är särskilt viktig i det här avseendet, som vittnesmål mot den bild som målas upp i de större medierna, där politiker och tjänstemän kommer undan med ”vi har vissa kvalitetsproblem men vi håller på att se över det”. De kommer undan gång på gång, fastän vi har tillräckligt med vittnesmål för att slå fast att det behövs mer än några små justeringar. Vad som behövs är att synen på människor på flykt revolutioneras, det vill säga: synen på människor behöver revolutioneras. Samira Motazedi hjälper oss med det.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.