Den vandrande fotografens subalterna berättelser

2018-02-16 | Sholeh Irani padlock

KULTUR

The life of an itinerant through a pinhole heter en konstutställning som öppnade den 8 februari på Centrum för fotografi i södra Stockholm. Feministiskt perspektiv var på plats och talade med konstnären Behzad Khosravi Noori som överraskar med 300 unika bilder från 50- och 60-talets Teheran. Sällsynta bilder av den iranska arbetarklassens kvinnor och män som stirrar in i kameran. Bakom varje bild, även den röda kameran finns en berättelse.

Utställningen The life of an itinerant through a pinhole visar ett unikt arkiv med bilder av en mellan åren 1956 och 1968 inflyttad arbetarklass i Teheran. Bilderna är tagna av den lokala kringvandrande fotografen Gholanreza Amirbegi som själv var en del av denna arbetarklass. Utställningen handlar om den fotografiska bilden, om filmisk representation, men också om subalterna berättelser.

– En dag gav mormor en plastpåse fylld med gamla fotografier till mig och frågade: ”Vill du ha dem, annars slänger jag allihopa”, berättar konstnären Behzad Khosravi Nour vid öppningen av sin fotoutställning på Centrum för fotografi i Stockholm.

Påsen innehöll fotografier på människor som migrerade till Teherans sydvästra områden efter andra världskrigets slut. Bilderna togs av Khosravi Nooris morfar, Gholamreza Amirbeigi, som försörjde sig som lokal kringvandrande fotograf under 50- och 60-talet.

Bild:Hanna Ross

Efter andra världskriget, drabbades Irans byar och mindre städer av hunger, arbetslöshet, sjukdomar och social misär. Resurserna förbrukades av de allierade som behövde mat och andra nödvändigheter för att besegra Nazityskland. Tusentals familjer tvingades därmed till flykt. Till huvudstaden Teheran kom de på jakt efter arbete, bröd och framtid för sina barn. Den interna massflykten fortsatte i flera år och påverkade Teherans stadsidentitet men knappast den officiella självbilden av huvudstaden.

Teherans självbild fortsatte reduceras till en återspegling av de välmående delarna av staden. De nya periferierna med sin osynliggjorda arbetarklass har sällan reflekterats i samtidskonsten, menar konstnären Behzad Khosravi Noori, doktorand vid Konstfack.

De så småningom hundratusentals fattiga rotade sig i stadens sydvästra områden, utan tillgång till moderna livsnödvändigheter.

– Teherans stadsidentitet kopplas sällan till dessa fattiga migranter som utgjorde den nya arbetarklassen. Än i dag är den nostalgiska bilden av Teheran kopplad till norra delen, de välmående stadsdelarna. Som om dessa människor som denna utställningen handlar om, inte utgör Teherans identitet, säger Khosravi Noori.

Fotoutställningen The life of an itinerant through a pinhole är unik eftersom den ger migrantfamiljerna i sina provisoriska bostäder och stadsdelen ett ansikte. Kvinnor, barn och män som stirrar i kameran envist, som om det var det enda sättet att lämna spår efter sig. Och det är konstnären Khosravi Noori som omvandlar bilderna till konst och registrerar dessa blickar.

– Ja, vem kan påstå sig vara konstnär och vad är konst? Kan bilder tagna av arbetarklassområdets vandrande fotograf räknas som konstverk? I den iranska samhällsstrukturen osynliggörs arbetarklassen och deras livsverk. Den samhällsklassen är frånvarande från landets samtidskonst och konsthistoria. Men då flyttar jag med mina rötter som arbetarklass, går på Konstfack i Stockholm, blir konstnär och får legitimiteten att göra konst av fotografierna min morfar tog av arbetarklassens liv och villkor i efterkrigstidens Teheran. Då lyfts dessa bilder upp till konstverk, bilder ingen ens skulle lägga märke till i Iran, menar han.