Toril Moi.

Med en rättfärdig och kärleksfull blick

2018-02-06 | Anna Remmets padlock

FEMINISM/INTERVJU

Att betrakta den andra med en rättfärdig och kärleksfull blick skapar en mottaglighet för alla aspekter och kan även innebära att få syn på ondska. Det menar feministen och litteraturprofessorn Toril Moi, i en intervju där Anna Remmets utforskar formuleringen som är hämtad ur Mois senaste essä.

En filosofisk, estetisk och etisk hållning som uppmanar oss att se på den andra (och dennas utsagor) med en ”rättfärdig och kärleksfull” blick sticker ut både för att formuleringen ter sig ovanligt rak i filosofiskaestetiska sammanhang och för att vi lever i ett debattklimat där de som inte bemöter sina medmänniskor med cynism och misstänksamhet anklagas för att vara antingen ”naivt goda” eller posörer. Men som med allt annat den norska litteraturprofessorn och feministen Toril Moi (född 1953 och sedan länge verksam i USA), skrivit är denna utgångspunkt, som presenteras i hennes senaste essä Språk och uppmärksamhet, som nyligen gavs ut på förlaget Faethon, betydligt mer komplicerad än den kan verka vid första anblicken.

Det är när vi betraktar den andra med denna blick, menar Moi, som vi blir mottagliga för alla aspekter. Resultatet kan, tillsynes paradoxalt, bli att vi även får syn på ondska. Språk och uppmärksamhet handlar inte specifikt om feminism även om den hållning hon utvecklar i texten omfattar även hennes feministiska och litteraturvetenskapliga perspektiv. När jag läser hennes tidigare produktion av feministisk teori, som sträcker sig från 80-talet, slår det mig hur hon i sitt bemötande av andra feminister, även (eller kanske särskilt) de hon inte håller med, alltid är nyfiken, uppmärksam och rättvis i sina tolkningar av dem. Själv framträder hon i sina texter som en socialkonstruktivistisk feminist med en socialistisk grundhållning, men som inte har mycket till övers för poststrukturalister som Judith Butler. Istället lyfter hon i flera av sina verk och texter fram Simone de Beauvoir som enligt henne fortfarande är en av de största feministiska tänkare vi har. Moi anser att Beauvoir delvis har misstolkats och misskrediterats av senare tiders feminister.

Jag frågar henne i en mejlintervju om hon tycker att det finns en tendens inom det feministiska samtalet att förkasta föregångares tankar utan att försöka tolka dem med en ”uppmärksam och kärleksfull” blick.

– Jag tror att vi lever i en historielös tid. Många kurser i feministisk teori har bara texter från de sista tjugo åren. Därmed riskerar vi feminister att förtränga eller förneka våra föregångare. Och vi glömmer att vi kan lära mycket både av deras insikter och deras begränsningar. Jag tycker tillexempel att det är på tiden att läsa både Julie Mitchells Women: The longest revolution (1966) och Valerie Solanas SCUM manifest (1967) på nytt, svarar hon.


Håller du med Beauvoir om att feminism måste gå hand i hand med socialism?

– Feminism är kampen för frihet, likhet och rättvisa för kvinnor. Vi behöver feminismen eftersom andra kamper, inklusive socialismen, så lätt riskerar att glömma kvinnors behov och situation. Jag tror att Beauvoir 1949 var lite för optimistisk när det gällde socialistiska mäns villighet att stötta feministiska krav. Men samtidigt är det klart att feminismens mål inte kan nås i ett samhälle som skapar sådana enorma orättvisor som dagens marknadskapitalism.

Jag frågar om hennes invändningar mot en poststrukturalistisk förståelse av kön som något som i princip helt skapas performativt, av språk och handlingar.


Ligger inte ett sådant synsätt i själva verket nära Beauvoirs frekvent parafraserade uttalande om att en inte föds till kvinna, utan blir det?

– Enkelt uttryckt: Problemet med tanken på att kön är en ren performativitet är att kroppen försvinner, eller reduceras till ren ”materialitet”. Mot detta ställer jag Beauvoirs och Maurice Merleau-Pontys förståelse av den konkreta fysiska kroppen som en situation: en situation som upplevs olika av olika kvinnor i olika historiska och kulturella sammanhang.

Där den poststrukturalistiska feminismen enligt Moi tenderar att helt dekonstruera kroppen och göra den till ett resultat av språkliga handlingar, vill hon själv i bland andra Beauvoirs anda, vilket hon skriver om i What is a woman från 1999, behålla den könade kroppen som en fysisk realitet, men en fysisk realitet vars innebörd formuleras både av samhället, och av den individuella kvinnans handlingar i respons på samhällets press.

På frågan om hon vad hon anser om den ibland strikta uppdelningen mellan olika feministiska strömningar, såsom tillexempel radikal- och queerfeminism svarar hon att de kan vara nog så upplysande så länge de inte görs till ”tvångströjor”.


I Sverige har vi just haft en debatt där en framstående feminist uppfattades attackera transkvinnor, som är en extremt utsatt grupp. Bland annat menade hon, liksom vissa radikalfeminister alltid gjort, att synsättet att en kan identifiera sig som ett annat kön än det en tillskrivits av samhället bottnar i en essentialistisk syn på kön. Beauvoirs syn på kroppen som ”situation” tycks ju delvis bekräfta en sådan hållning, men i What is a woman skriver du att det inte bör tolkas riktigt så enkelspårigt. Hur ser du själv på denna debatt idag och på möjligheten att förena en syn på kön som konstruerat med transpersoners rätt att hävda sin rätt till sin könsidentitet?

– När Beauvoir säger att kroppen är en situation, menar hon kroppen såsom den uppfattas av andra. När världen uppfattar mig som kvinna, blir jag behandlad som kvinna. Min subjektivitet formas i mötet med andras blick. Men det betyder inte att kroppen inte betyder någonting. När det gäller transpersoner diskuterade jag det ganska utförligt i slutet på 90-talet, i boken som heter What is a woman (i en del som gavs ut igen 2005 med titeln Sex, gender, and the body) Min uppfattning är tydlig. En transkvinna är en kvinna. Men hon har haft en annan ingång till sin kvinnliga existens än en cis-kvinna. Det har gett hennes specifika erfarenheter som de allra flesta cis-kvinnor antagligen inte delar. Men det gör inte transkvinnor till ”mindre” kvinnor. Liksom Beauvoir anser jag att det finns lika många sätt att vara kvinna på som det finns kvinnor, och i detta finns det gott om plats för transkvinnor också. Debatten om essens och konstruktion är helt irrelevant här. Sådana debatter handlar om hur kvinnor blir till. Men frågan om transkvinnor handlar ju om huruvida vi är i stånd till att skapa en feminism som har plats för dem också. Med tanke på att transkvinnor utsätts för könat våld i ännu högre grad än andra kvinnor, är det självklart att feminister måste försvara deras rättigheter lika mycket som andra kvinnors rättigheter.

I egenskap av litteraturvetare kretsar många av Torils Mois texter kring feministiska läsningar av litterära verk. Jag frågar henne om litteraturens relevans för politiken och vice versa i en tid där populistiska ideologier mobiliserar i att måla upp kultur som något en ”folkföraktande elit” sysslar med, utan att bry sig om kvinnor – som alltid är någon annanstans och som är förtryckta ”på riktigt”.

– Jag har skrivit mycket om kvinnors skrivande, konstaterar Moi, men påpekar sedan att hon också skrivit om bland andra Henrik Ibsen och Ludwig Wittgenstein.

– Den bästa litteraturen finner ord för upplevelser vi annars inte klarar av att formulera. Den visar oss vad som egentligen sker i vårt samhälle, i världen omkring oss. När vi läser med yttersta uppmärksamhet så lär vi oss att se på världen, och litteraturen, med skarpare och klarare blick.


I Sverige har genus- och hbtq-forskning de senare åren mötts av en förnyad våg av kritik i media. Det hävdas bland annat att det är ”flum” och inte ”riktig” vetenskap och att det är en sekteristisk lära som har för mycket makt inom akademin. Är det likadant i USA? Och är det tecken på en allmän backlash mot feminism eller ett tecken på att feminismen faktiskt fått ett så stort genomslag att den uppfattas som hotfull?

– Det finns en hel del ultrakonservativ hets mot feminism och genusstudier i USA också. Den stora backlashen kom ju på 90-talet, då feminister började kallas ”feminazis” och så vidare. Efter att Trump blev president, och efter #metoo tycker jag att det ser ut som om feminismen är på frammarsch igen. Se bara på uppmärksamheten kring tv-serien The handmaid’s tale!


I din nya essä Språk och uppmärksamhet har du valt att föra en bredare diskussion om bland annat etik och litteratur. Samtidigt förstår jag det som att du uppfattar det du benämner som en ”uppmärksam och kärleksfull blick” som en förutsättning för all sorts jämlikhet?

– Det handlar mer om förhållandet till andra människor och till språket. Vi måste försöka se hur den andre har det, hur det står till med dem, på gott och ont. Och så måste vi hitta de rätta orden för att beskriva detta. Först då kan vi förhålla oss till dem på ett etiskt och politiskt relevant sätt. I dagens politiska situation är detta helt avgörande. Annars hamnar vi en sits där ord mister all mening, där ”alternativa fakta” tar överhanden och vi inte längre orkar kämpa för det som är viktigt eftersom vi inte längre finner trovärdiga ord att beskriva världen med.


En av dina texter handlar om rättegången mot Breivik. I den når du den något överraskande slutsatsen att den blick du förordar också kan vara att se ondska som ondska? Vill du utveckla det?

– En kärleksfull blick är en blick som försöker att verkligen förstå varför den andra handlat som den gjort. En rättfärdig blick är en blick som inte förlorar verkligheten ur sikte, och som inte är rädd för att uttrycka sin dom över saken, personen och situationen. Det är ju helt logiskt att en tillslut kan komma fram till att den andre handlat utifrån ren ondska, om vi börjar med att försöka se den andres handlingar, motivationer och förutsättningar så välvilligt som möjligt, så kan en till slut komma fram till att han handlat utifrån ren ondska.


Du för i dina texter samtal med både samtida och äldre feministiska texter. Har liknande samtal förts om dina texter? Har nutida feminister diskuterat eller samtalat med dina äldre texter?

– Jag har inte följt det så mycket. Men What is a woman har plötsligt börjat sälja igen. Och mina böcker om Beauvoir och Ibsen refereras återkommande till. Nu hoppas jag att min nya bok Revolution of the ordinary: Literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell ska få ett långt liv. Feministiska läsare bör uppmärksamma att boken innehåller ett kapitel om problemen med begreppet ”intersektionalitet”.


Vad saknar du i den feministiska diskussionen i dag?

– Genuina diskussioner om frihet, handling, ansvar och autenticitet, samt en bredare förståelse för begreppet ”den andre”. Men jag tror det kommer snart, för #metoo gjorde det oumbärligt. Och i dylika debatter blir Beauvoir helt central, för detta är hennes kärnbegrepp.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.