Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Arbetet mot sextrakasserier måste vara på riktigt

2017-11-09 | Rossana Dinamarca padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”På samhällets alla arenor finns exempel på män som begår sexuella trakasserier och övergrepp och även när det blir allmänt känt leder det för sällan till åtgärder. Det är alltid något annat intresse som väger tyngre”, skriver Rossana Dinamarca (V) och konstaterar att det krävs mer än attitydförändringar för att krossa patriarkatet.

Rossana Dinamarca är riksdagsledamot, feministisk talesperson för Vänsterpartiet och återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

#metoo har skickat kraftiga stötvågor genom hela landet och över världen. Miljontals kvinnor har delat med sig av sina erfarenheter och det har fått kvinnor i min närhet att göra den där polisanmälan de annars inte hade orkat sig igenom. Trots att det inte är första gången kvinnor delar med sig av den här typen av övergrepp så är det första gången som flertalet av mina manliga vänner faktiskt verkar ha förstått vidden.

Det finns de som velat använda kvinnor som slagträn i rasistiska syften, men i och med den våg som sköljt över av historier från kvinnor om sexuella övergrepp, så blir det tydligt att förövarna mot våra kroppar inte kommer från vissa kulturer, religioner eller länder. Det som blivit tydligt är att förövarna mot kvinnors kroppar är män. Det är folkkära män, det är journalister, artister, fotbollsspelare, politiker, skådespelare, poliser, byggnadsarbetare, regissörer, pappor, söner, brorsor, kompisar. Det är inte alla män, men det är alla sorters män.

I veckan svarade jag på enkät från DN som ställde frågan: Vad tror du att #metoo-uppropet kommer att leda till?

  1. Främst positiva konsekvenser.

  2. Främst negativa konsekvenser.

  3. Det kommer inte förändra något i längden.

  4. Övrigt:

Jag svarade något i stil med att jag hoppas att det ska få positiva konsekvenser, men att jag inte tror att det kommer förändra något i längden. Jag är nämligen rädd för att när det inte längre är löpsedelsnyheter så faller det i glömska och allt återgår till det vanliga. Vi får inte nöja oss med att uthängda män får lämna sina jobb, utan arbetet mot sexuella trakasserier måste vara på riktigt.

På samhällets alla arenor finns exempel på män som begår sexuella trakasserier och övergrepp och även när det blir allmänt känt leder det för sällan till åtgärder. Det är alltid något annat intresse som väger tyngre än att ta sexuella trakasserier på allvar. Personer på maktpositioner har i flera fall gått vidare till finare positioner när sexism har uppdagats. Urban Ahlin anklagades för sexuella trakasserier vid upprepade tillfällen och det ansågs ha kostat honom en ministerpost, men han blev likväl riksdagens talman. Björn Rosengren gick på porrklubb när han var ordförande för TCO och fick avgå, men blev landshövding istället och därefter minister.

Igår skrev 456 skådespelare i Svenska dagbladet om sina erfarenheter av övergrepp inom film- och teaterbranschen. Om hur manliga stjärnor och regissörer geniförklaras och hålls om ryggen av branschen oavsett vad de utsätter sina kollegor för. På grund av deras stjärnstatus får övergreppen aldrig konsekvenser.

Allt detta vittnar om mäns överordning i samhället – att män är oantastliga.

Vi måste helt enkelt krossa patriarkatet och det kräver mer än attitydförändringar. Det är politiska förändringar som måste till. Fasta anställningar och heltid ska vara norm på arbetsmarknaden. Kvinnor har i högre utsträckning otrygga anställningar och i beroendeställning är chansen låg att en kommer anmäla sin överordnade om en blir utsatt för något. Vi behöver ha ett pensionssystem som inte gör kvinnor ekonomiskt beroende av sina män. En skola och förskola som slutar konservera destruktiva könsnormer och stället arbetar genusmedvetet och normbrytande. Föräldraförsäkringen måste individualiseras. Här sitter den stora käppen i hjulet som gör att vi kvinnor har sämre villkor på arbetsmarknaden, i större utsträckning är långtidssjukskrivna och större omfattning är fattigpensionärer. Det finns en politisk enighet kring att införa en samtyckesreglering och oaktsamhetsrekvisit i sexualbrotts lagstiftningen, låt lagförslaget komma. Vi har redan väntat för länge. Vi måste sluta fega i skattepolitiken. De som tjänar på låga skatter är välavlönade män, det är inte undersköterskan.

Män som Leif Östling ska inte kunna skatteplanera. Han ska bidra så att vi kan få en bättre förlossningsvård, mindre barngrupper på förskolan och fritidshem och en äldreomsorg som vi kan känna oss trygga med så att det inte är döttrarna eller svärdöttrarna som bär det ansvaret också. Sedan ska vi kvinnor ha halva makten också. Ungefär så. Vilka är med på det? Menar vi allvar med att #metoo måste få konsekvenser så är det typ det här som krävs.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.