Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Skoningslöst i partiernas topp

2017-09-14 | Rossana Dinamarca padlock 1

KRÖNIKA/INRIKES

”En känsla av oro fanns ständigt närvarande – vem kunde jag egentligen lita på? Det tog ett par år att komma tillbaka och känna lust för politiken och partiet igen. Så jag förstår Anna Kinberg Batra när hon nu beslutat sig för att lämna politiken”, skriver Rossana Dinamarca (V) och berättar personligt om den gång hon själv befann sig i stormens öga.

Rossana Dinamarca är feministisk talesperson i Vänsterpartiet och krönikör i Feministiskt perspektiv.

Det sista riksdagsåret för den här mandatperioden inleddes i tisdags. Samma dag meddelade Anna Kinberg Batra att hon kommer lämna politiken. På ett mänskligt plan lider jag med henne. Att kritiseras för politiska val är en sak, men kritik mot ens person är en annan. Jag kan faktiskt föreställa mig ungefär vad hon har gått igenom. Att befinna sig på hög nivå i politiken innebär att tåla kritik och granskning och även om det kan vara jobbigt så är det så det ska vara. Det jobbigaste är hur det tar sig uttryck internt när knivar börjar slipas och angreppen blir mot ens person. Hur ska en till exempel bemöta att en pratar som en robot?

Två dagar innan Anna Kinberg Batra avgick som partiledare berättade hon i en intervju för SVT:s Agenda om att det finns de som vill att hon ska misslyckas och att det kan bli skoningslöst. Detta är dessvärre inget som utmärker Moderaterna.

Efter valet 2010 började ifrågasättandet av Lars Ohly som partiledare och det väcktes också krav om delat ledarskap. I februari 2011 fick jag för första gången frågan av en partikamrat om jag ville bli partiledare. Jag blev ställd eftersom jag aldrig hade tänkt tanken innan och förvånades över att någon kunde se mig som en partiledare. När avgångskraven mot Ohly blev allt starkare fick jag frågan från fler, också media började spekulera kring mitt namn.

Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson kom ut som kandidater under Almedalsveckan det året och nu låg allt fokus på huruvida Ohly skulle avgå självmant eller inte. I början på augusti kommer så beskedet att han skulle avgå vid kongressen i januari 2012. Jag kände ett allt starkare stöd och meddelade att jag ställde upp till partiledare strax efter det. Då hade Hans Linde också offentliggjort sin kandidatur.

Därefter började det som kom att kallas för den öppna processen inför valet av ny partiledare. Kanske den jävligaste perioden i mitt liv. Vi fyra åkte runt på öppna utfrågningar arrangerade av partiföreningar runt om i landet. En tillställning där vi ställdes inför politiska frågor som vi ju rimligen inte kunde tycka så olika om eftersom vi tillhör samma parti.

Jag minns att det kändes märkligt eftersom det lite gavs sken av att vi representerade olika politiska inriktningar trots att politiken är något som beslutas om gemensamt på våra kongresser och något som en partiledare bara har att förhålla sig till och inte kan ändra på. Det kändes som att en granskades som en häst som skulle köpas. Granskningen var inte av människor utan av partiledarobjekt på ett avhumaniserat vis.

Jag minns Malmö där vi var och en skulle ställa en fråga till en av de andra kandidaterna. Vi visste inte vem vi skulle få frågan av, bara vem vi skulle ställa frågan till. Upplägget var lite av karaktären att man skulle sätta dit den man ställde frågan till. Ytterst obekvämt och när samma grej skulle göras i Göteborg försökte jag avstyra, men utan framgång. Så istället för att ställa en knivig fråga, ställde jag en fråga jag visste att min motkandidat skulle kunna ge ett bra svar på. Det var till Hans Linde och jag bad honom att berätta om hans arbete med att utveckla partiets feministiska utrikespolitik. Ingen annan ställde en fråga för att lyfta sin motkandidat.

Samtidigt med processen pågick också fulspelet. En legitim granskning av mina pendlingsresor som jag fick kritik för blandades med rykten om att jag skulle haft sex med Lars Ohly för att nå den position jag hade. Också uppgifter om den interna så kallade partiskatten, som jag av privata skäl inte fullt ut betalat, men informerat om, läckte ut till media. Det var en uppgift endast två personer kände till. Detta kombinerades med hästhandlargranskningen av hur jag pratade, såg ut, uppträdde och var. Politiken och ens gärning, som borde varit ämnet för diskussion, pratades det mindre om.

När kongressen så skulle göra sitt val hade jag rasat i vikt. Jag hade under de gångna fyra månader som processen pågått nästan slutat äta och sov ytterst få timmar om nätterna. En känsla av oro fanns ständigt närvarande – vem kunde jag egentligen lita på? Det tog ett par år att komma tillbaka och känna lust för politiken och partiet igen. Så jag förstår Anna Kinberg Batra när hon nu beslutat sig för att lämna politiken.

Går det att överhuvudtaget undvika sånt här smuts? Min egen lärdom är att det behövs proffsiga valberedningar som sköter processen och att folk ska ägna sig åt att lyfta sina kandidater istället för att sänka motkandidaterna. Först då kan det leda till värdiga och på riktigt öppna processer där en vågar säga att en vill leda sitt parti.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Sept. 16, 2017, 10:09 a.m. - Maria Jara de Corina

Bra skrivet Dinamarca! Det är för jävligt att vara kvinna o sitta i en ledande position vilket är ett stor skam för hela nationen.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.