Männen är problemet

2017-09-01 | Mattias Irving padlock

OPINION

”Mannen syns aldrig på reklamen. Han är osynlig. I det sexistiska bildspråket är han ordet som inte får sägas”, skriver Mattias Irving i en kommentar till den reklam om möjlighet att försörjas av rika män som nu riktas mot unga studerande, och reflekterar över tystnaden från de som förväntas köpa produkten.

Rik, möt vacker. Det är ett budskap som hämtat ur kändisbloggarnas bottenskrap. Nyligen väckte ett reklamplakat stor uppmärksamhet, där denna uppmaning riktades mot unga studerande som ville slippa studielån: Dejta en ”sugar daddy”. Det vill säga, en man med pengar som i utbyte mot kravlöst sex överöser en med gåvor och mer eller mindre försörjer en. Plakatet är generiskt ekivokt utformat, med en kvinna i röd spets-bh som leker med axelbandet.

Plakaten och sajten, som här förblir onämnd, bekostas av samma lilla postboxföretag på Malta som för några år sedan skapade rubriker genom sin hårdlansering av en otrohetssajt. Även denna gång kommer reaktionerna som ett brev på posten. Sexism och chockvärde har alltid skapat rubriker, men tyvärr alldeles för ofta av fel anledning.

Indignationen är ett fenomen som har flera lager, och de djupast underliggande får sällan plats i spalterna eller på tidningarnas förstasidor. På ytan ligger den pryda moralismen, en sårad anständighet som intimt hör samman med en fascination för just snaskiga och fantasieggande nyheter. Det är den sortens indignation som själv ligger allra närmast den sexism som den upprörs över, och den ska inte förväxlas med den politiska vreden som sexismen väcker.

Det vi borde diskutera är var pengarna kommer ifrån, var makten finns. Den finns inte hos ett litet skumt postboxbolag på Malta. Den finns definitivt inte hos de artonåriga kvinnor som lockas in i denna slags utdragna prostitutionslek. Makten finns hos de förmögna männen som vill ligga.

Fastän sajten i sin reklam verkar rikta sitt erbjudande till de unga kvinnorna, så är de inte i praktiken kunderna, utan produkten. Som ”sugarbabies” tillfrågas de på sajten att beskriva sina kroppar, hur hög deras sexlust är, och om de har ett hemligt ”kärleksnäste”. Sajten lägger sig mycket nära något som juridiskt kan betecknas som koppleri.

Men just därför får problembeskrivningen inte ge vika för gammal kletig sensationslystnad och moralism. Den måste hålla samma resoluta linje som när vi diskuterar prostitution. Det vill säga, det är alltid männen som är problemet. Det är kulturen av manlig hegemoni och kommodifiering av kvinnokroppar som inger män tron att de har rätt att köpa vad de vill ha. Män som aldrig annars skulle få för sig att bryta mot lagen, som prostitutionspolisen Simon Häggström beskriver det: ”För en majoritet av sexköparna är de här kvinnorna inte vatten värda”.

Mannen syns aldrig på reklamen. Han är osynlig. I det sexistiska bildspråket är han ordet som inte får sägas. Istället för att i upprörda och kritiska ordalag sprida dessa cyniskt komponerade bystbilder borde vi börja formulera motblicken, den som sätter förövaren och inte den kommodifierade kvinnokroppen i debattens blickfång. Vi måste hålla ögonen stadigt på de män vars människo- och kvinnosyn mest liknar något ur en instruktionsbok från IS.

Varje gång ett skrupellöst företag kläcker idén att bygga marknadsföring på att exponera en hårt retuscherad kvinnokropp, borde den omedelbara responsen bli att rikta sig mot dem som förväntas köpa produkten, och ifrågasätta varför de inte reagerar.

Det är vi män som är problemet. Så länge vi inte reagerar, inte ifrågasätts och inte tvingas rannsaka oss själva, så kommer förtrycket att bestå.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.