– Vi pratar inte längre om våra arbetsplatser som ställen där vi trivs, konstaterar Christina Gratorp.

Ojämställd it-bransch handlar om mer än murkna attityder

2017-08-16 | Christina Gratorp padlock 1

OPINION

Det är inte bara i Silicon valley som kvinnor inom högkvalificerade tekniska yrken lever i en värld fylld av sexism. Den fundamentala ojämställdheten och ojämlikheten är lika tydlig i Sverige. Den genomkapitaliserade företagskulturen främjar utnyttjandet av strukturellt svagare grupper, skriver Christina Gratorp.

Christina Gratorp arbetar som fysiker med inbyggda system

Vi har slutat rekommendera varandra jobb. Vi pratar inte längre om våra arbetsplatser som ställen där vi trivs, där vi tror att vi ska kunna göra skillnad, bidra. Ibland händer något absurt. Då pratar vi med varandra, berättar vad som hänt, gråter lite men skrattar oftare.

Vi har varit med om så många märkliga situationer att inget riktigt förvånar oss längre även om ilskan och vanmakten kan blossa upp i stunden. Det är manliga chefer som drar sexistiska skämt och kollegor som hellre fattar beslut över kopiatorn än delger sina, få, kvinnliga medarbetare på möten.

Det är män som inte kan samarbeta med kvinnor och kvinnor som därför blir omplacerade, eller män som ber oss hämta kaffe. Det är jämställdhetsbudgetar som spenderas på näringslivsanpassade genusföreläsningar som, under falsk flagg och utan att på något sätt utmana befintliga maktstrukturer, snarare befäster våra könsroller. Det är ögon, våra ögon, som aldrig möts och våra mejl som inte besvaras, eller besvaras med ett ifrågasättande tills någon av våra manliga kollegor säger samma sak.

Det är de administrativa rutinuppgifterna som alltid liksom av magi hamnar på vårt bord medan de tekniskt mer avancerade landar på någon annans. Det är de nyanställda cheferna som aldrig är kvinnor, och det är såklart lönerevisionen som år efter år visar det där gapet. Och så är det de vanliga burdusa skämten vid lunchbordet men vi äter inte lunch där längre, vi har slutat äta lunch med många på våra arbetsplatser.

Då och då läser vi vittnesmål från våra peers på andra sidan Atlanten. Kvinnor som, liksom vi, jobbar med vad som kallas högkvalificerade uppgifter i teknikbranschen och som liksom vi befinner sig på arbetsplatser med allra flest högutbildade män. Vrålen ur kiseldalens djup vittnar om personliga kränkningar, om kvinnor vars arbete stulits och ifrågasatts, som blivit sexuellt trakasserade, mobbade och upprepat förödmjukade och som i vardagen inte erbjuds samma förutsättningar som sina manliga kollegor att utföra ett bra jobb. Vi känner igen oss i alla deras berättelser.

Mest av allt känner vi igen oss i en företagskultur som inte förrän det verkligen svider erkänner sina brister. Kapitalets grundlogik är tillväxt framför allt. Arbetstempot är oförutsägbart, ryckigt och hetsigt, i händerna på den nyckfulla marknaden där profit tränger ut behov och där alla i slutändan är beroende av sin inkomst för att överleva och därför i olika grad måste underkasta sig diskriminerande arbetsvillkor.

Inte bara utgör de rådande produktionsförhållandena en grogrund för utnyttjande av strukturellt svagare grupper, den teknik som i slutändan produceras kan sällan sägas vara sant behovsdriven, det vill säga gagna människor istället för företag. Därför producerar arbetskraft hemelektronik till en redan översvämmad marknad istället för till exempel grundligt kravställda och användarvänliga it-system till vård och skola, designade för skalbarhet och för att långsiktigt vara lätta att underhålla. Därför tär vi på jordens resurser snarare än att fokusera på hållbarhet, modulariserbarhet och nödvändighet.

Om vi för ett ögonblick lyfter blicken från feminism som könskamp och erkänner dess ideologiska potential som jämlikhetsprojekt inser vi att teknik producerad utan verkliga mänskliga och samhälleliga behov i åtanke aldrig på annat än slump kan vara feministisk. Fler kvinnor i bolagsstyrelser ger möjligtvis fler enskilda kvinnor tillgång till en rikare materialistisk vardag, men för de grupper som inte själva tillhör toppskiktet kvarstår samma gamla villkor.

Krasst ekonomiskt kan det till och med för den enskilda anställda kvinnan löna sig att befinna sig i numerärt underläge eftersom fler kvinnor statistiskt sänker ett yrkes status- och lönenivå.

De män som liksom James Damore, som Google nyss avskedade, vill hålla sin arbetsplats fri från kvinnor och så kallad ”mångkultur” är alltså inte helt utan fog i sin rädsla, även om de gement förvirrat väljer att uttrycka den i sexistiska och rasistiska manifest istället för att rikta sin ilska mot en vinstjagande företagsledning där den hör hemma. För att få bukt med diskriminerande strukturer där grupper ställs mot varandra behövs ett teknikskifte till en produktion som i grunden är jämlikt organiserad.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Sept. 10, 2017, 5:43 a.m. - Johan Anderssson

För att börja bakifrån [Google’s Ideological Echo Chamber; How bias clouds our thinking about diversity and inclusion](https://assets.documentcloud.org/documents/3914586/Googles-Ideological-Echo-Chamber.pdf) läs James Damore's memo! Dessutom har jag lyssnat på DEKONSTRUKTIV KRITIK [5.7 Eberhard om Google-memot](https://www.patreon.com/posts/5-7-eberhard-om-13939319) Vidare så flera av idéerna om förändring i denna debattartikel låter ju som bra småföretagar idéer! Beträffande högutbildad personal förutom programmerar och ingenjörer så tror jag det behövs ekonomer och jurister redan från början för att sådant företag ska "lyfta". Bäst av allt är att det finns massa program att bygga vidare på och teknologi att använda sig av. Kom att tänka på artikeln [Uruguays flickor gratisdatorernas vinnare](https://feministisktperspektiv.se/2012/05/04/uruguays-flickor-gratisdatorernas-vinnare/) Där nämns Ada Lovelace en mycket intressant person i datorprogrammeringens historia.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.