Feministisk mobilisering är viktigare än någonsin

2017-07-11 | Malin Björk padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Enligt EU:s egna siffror från 2014 har en av tre kvinnor utsatts för våld, var tionde kvinna utsatts för sexuellt våld och var tjugonde kvinna våldtagits”, konstaterar Malin Björk (V) och ger bakgrunden till ett aktuellt förslag om hur bekämpningen av våldet mot kvinnor ska skärpas, men där utgången i parlamentets omröstning inte kan tas för given.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv, tillsammans med Jytte Guteland (S), Soraya Post (Fi) och Linnéa Engström (MP).

När jag klev in som Vänsterpartiets Europaparlamentariker efter valet 2014 var det självklart för mig att ta en plats i jämställdhetsutskottet. Det är där feministerna från olika politiska grupper och länder samlas för att bilda koalitioner som kan påverka hela parlamentets arbete i rätt riktning.

Att vara den samlade vänstergruppens samordnare i jämställdhetsutskottet har gett mig en plattform att fortsätta det feministiska arbetet och kraft att driva flera viktiga frågor som situationen för kvinnor på flykt, feministisk handelspolitik, hat och hot mot kvinnor i offentliga rum, kvinnors osäkra anställningsvillkor och rätten till barnomsorg. Vi har lyckats mota tillbaka de allra mest kvinno- och hbtq-fientliga krafterna i vårt utskott, men jag ser hur de är på frammarsch i flera andra utskott.

I dag har vi en viktig omröstning om ett förslag som kräver mer handlingskraft från EU och medlemsländerna för att bekämpa våld mot kvinnor. Det handlar om rekommendationer från Europaparlamentet om hur EU och medlemsländerna ska genomföra åtgärderna i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen.

Från vänsterns sida har vi sett till att vässa förslaget med mer feministiska utgångspunkter och krav. Det finns mer att önska såklart, särskilt när det gäller att se kopplingarna mellan olika former av förtryck och hur det förstärker utsattheten för olika grupper av kvinnor.

Men vi har ändå kommit långt från den tid då gubbarna här i parlamentet hånlog ikapp. Mina föregångare från Vänsterpartiet, feministerna Marianne Eriksson, Eva-Britt Svensson, och Mikael Gustafsson arbetade alla outtröttligt just med frågor om könsbaserat våld. De synliggjorde att det handlar om makt och kontroll och att lösningarna därför måste vara strukturella och politiska.

Nu är det är faktiskt ingen som vågar skratta och håna oss feminister när vi säger att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och att det är en djup politisk fråga vi driver när vi vill sätta stopp våld mot kvinnor. Enligt EU:s egna siffror från 2014 har en av tre kvinnor utsatts för våld, var tionde kvinna utsatts för sexuellt våld och var tjugonde kvinna våldtagits.

Vi kräver att kvinnor ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Vänstern driver därför att när vi nekas tillgång till preventivmedel och lagliga och säkra aborter är även det en form av våld mot kvinnor. Högern protesterar och när jag skriver denna text är det ännu inte klart om våra förslag kommer gå igenom. Ändå ser vi att det är just i frågor kring kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter som de konservativa attackerar oss. Det är ett feministiskt slagfält helt enkelt. Makt och kontroll.

Tillsammans med några kollegor har vi bildat och driver det progressiva aborträttsnätverket All of us, där vi samarbetar med aktivister i olika länder och alltid står upp emot alla de som attackerar kvinnors och hbtq-personers rätt till våra kroppar och sexualitet.

Från vänsterns sida har vi också synliggjort det våld och diskriminering som kvinnor på flykt utsätts för. Bristen på säkra flyktvägar drabbar kvinnor och barn extra hårt, och trafficking och prostitution är vanligt i anslutning till de ankomstcenter som EU krävt i Italien och Grekland.

Vi lyfter också våldet mot muslimska kvinnor som följer med den ökande islamofobin i Europa. Vi protesterar mot EU-domen som ger arbetsgivaren rätt att diskriminera kvinnor med slöja och kräver istället åtgärder för inkludering och mot diskriminering på arbetsmarknaden. Här har Europaparlamentshögern hittills satt stopp.

Jag är stolt av att vara del av en feministisk vänstertradition som drivit arbetet mot könsbaserat våld så här långt. Men vi vet alla att det inte räcker. Feministisk mobilisering behövs mer än någonsin i den könskonservativa, blåbruna parlamentariska situationen vi har i Bryssel.