Hatet mot Kahin Ahmed visar hur offentligheten är villkorad

2017-07-03 | Manijeh Mehdiyar padlock

OPINION

Moderaternas tystnad när en av de egna medlemmarna hatas av rasister visar att det offentliga rummet inte är lika tillgängligt för alla. Rasifierade förväntas känna tacksamhet över att få delta i debatten, skriver Manijeh Mehdiyar, doktorand och sociolog.

Manijeh Mehdiyar är doktorand och sociolog.

Kahin Ahmed, en moderat kommunpolitiker i Järva hamnade i en hatstorm i sociala medier i samband med politikerveckan i Järva efter att han skrev en debattartikel och kritiserade arrangörerna för att de hade bjudit in Sverigedemokraterna och menade att ”det hade varit bättre om de tillämpade vår förorts antirasistiska ideologi.”

Men det stora problemet var inte tusentals rasister på Twitter som kränkte Ahmed under några dagar i rad och uppmanade honom att åka hem, att han inte tillhör Sverige, eller att Ahmed inte är välkommen i Sverige, som SD:s partisekreterare Richard Jomshof skrev. Det stora problemet var snarare tystnaden från Moderaterna, Ahmeds eget parti, när han utsattes för massiva rasistiska kränkningar och attacker i sociala medier.

Det som hände Ahmed var inget undantag utan ett bra exempel på vilka som har makten och tolkningsföreträdets privilegium i de rum där vi rasifierade bara släpps in villkorligt. Till exempel är Ahmed uppenbarligen expert på rasism eftersom hela hans livssituation de facto är präglad av rasism. Men i Ahmeds villkorade rum är det snarare han som får lyssna på maktens tolkningsföreträde inom sitt parti om rasism och dess mekanismer, annars får han stå för konsekvenserna. Och så blev det när han lämnades åt sitt öde, ensam mot rasismens kollektiva mediala kränkningar. Hans partis tystnad talade sitt tydliga språk.

Alla deltar inte i de offentliga rummen på lika villkor. I dessa rum kan vi mindre privilegierade släppas in villkorligt. Villkoren är osynliga, komplexa, obarmhärtiga, med olika grader av osynliga repressiva regler. En av de viktigaste reglerna handlar om att vara ”tacksam”.

Att vara tacksam är ett känt villkor för oss mindre privilegierade för att kunna vistas i de villkorade rummen. Rasifierade förutsätts vara tacksamma och inte provocera genom att sticka ut med sin kunskap, livserfarenhet, annorlunda perspektiv och politiska åsikter, trots alla fina dokument och handlingsplaner om att samhället berikas av olikhet och mångfald och utvecklas genom att dessa möts.

Kraven på tacksamhet har gett oss en makthierarkisk ordning där de som ska vara tacksamma står längst ner. Den förväntade tacksamheten är en del av den normaliserade diskrimineringen eftersom den tar ifrån oss mindre privilegierade möjligheten att samspela socialt på lika villkor.

Michel Foucault förklarade hur diskurser skapas i en maktstruktur i syfte att återskapa maktordningen. Krav på tacksamhet är en sådan diskurs för att upprätthålla maktordningen. Däremot finns en del diskurser som kan skapa bättre förståelse av maktordningen i de villkorade rummen. Bland annat i boken Mode och motstånd förklarar Otto Von Busch och Per Herngren diskursen ”mansplaining” som handlar om hur män produceras som bättre vetande än kvinnor genom att förklara och upplysa kvinnor. Och diskursen ”Vitsplaining” som handlar om att ”återskapa vita som mer upplysta än bruna genom att informera och upplysa dem om demokrati, rättigheter, vårt sätt, vår kultur, vårt språk”.

Det som hände Ahmed visade villkoren i det offentliga rummet för rasifierade. Reaktionerna från Ahmeds parti, Moderaterna, visade tydligt vem som har makten att tolka rasismen.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.