Linnéa Bruno är våldsforskare och fd medlem i Feministiskt intiativs partistyrelse

Nya krav från Feministiskt initiativ mot våld i hederns namn

2017-03-31 | Linnéa Bruno padlock

OPINION

”De som hävdar att ”hedersvåld” är vårt största jämställdhetsproblem har antingen inte statistiken klar för sig, eller så anser de verkligen att förövarens bakgrund/religion/hudfärg avgör hur allvarligt brottet är. Vi ska inte gå en millimeter i den riktningen. Däremot är riskbedömning en annan sak”, skriver Linnéa Bruno (Fi), som hoppas på en mer saklig debatt.

Linnéa Bruno är våldsforskare och tidigare ledamot i Feministiskt initiativs partistyrelse

Denna artikel är ett förtydligande om vad Fi tog för beslut gällande förtryck och våld i hederns namn under helgens kongress, då det dykt upp en del missvisande uppgifter. Jag är glad och lättad över att styrelsens proposition gick igenom, en uppdatering av vår sedan 2013 redan ambitiösa politik på området.

Styrelsen instämmer med debattörerna att det bör förtydligas att partiet numera redan aktivt genomdriver politik mot våld i hederns namn – eftersom vi fått ökat politiskt mandat – och inte längre bara har förslag om vad som bör göras. Tydlighet är viktigt, men styrelsen ser inte, som debattörerna att det är bristen på tydlighet i vår aktuella politik som är orsak till påståenden om att partiet ”sviker de utsatta”.

Tyvärr tenderar politiska motståndare, särskilt i denna fråga, att brista i saklighet och att spekulera eller medvetet sprida vilseledande uppgifter om var vi står. Så länge vi inte ställer upp på problembeskrivningar som att problemet ligger i religionen islam eller i ”massinvandring”, eller att våld är avvikande beteende om förövaren heter Anders men kulturellt om han heter Ahmed, kommer vi fortsätta att anklagas för att inte våga se problemet.

I en motion som debattörerna stödde föreslogs en kortad och lättare reviderad text om våld och förtryck i hederns namn, samt ett tillägg bland kravpunkterna. Den kortade texten innebär ingen innehållslig förändring, uttrycker ingen annan syn på problemet än partiets nuvarande. Motionärernas kravpunkt, som var: ”Fi ska verka för att heder som motiv till brott införs som försvårande omständighet i straffmätningen och att så kallad ”flaggning” används vid misstänkta hedersbrott” skulle dock ha kunnat innebära ett avsteg från vår nuvarande politik.

Kravet riskerar att bidra till gränsdragningsproblem och en ökad rättsosäkerhet. Vi förstår att detta självklart inte var avsikten, men risken för rasism i tillämpningen är uppenbar. Enligt korrespondens med Terrafem och Systerjouren Somaya delar dessa erfarna och seriösa organisationer dessutom vår syn på riskerna med straffskärpning för hedersmotiv.

Styrelsen föreslog istället som en sjunde kravpunkt att: ”Fi ska verka för att begreppet närstående i kriterierna för brottsrubriceringarna grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning uttryckligen ska inkludera släktingar och andra personer i den utsattas nätverk”. Ett krav sedan tidigare från Fi är dessutom att vi vill vi se en skärpning av straffet för fridkränkningsbrotten till minst ett års fängelse, främst för att ge brottsoffren bättre möjligheter till återhämtning och att bygga upp sitt liv på nytt.

Feministiskt initiativ har ett intersektionellt perspektiv på frågan om våld i hederns namn, i likhet med Nationellt centrum för kvinnofrid och flera forskare. Den allmänna debatten präglas dock fortfarande ofta av en polarisering mellan ett kulturellt perspektiv (selektivt kulturaliserande av våld beroende på förövarens bakgrund) och ett ensidigt könsperspektiv, vilket kan innebära en pedagogisk utmaning för oss. Styrelsen anser dock att vi ska fortsätta att bygga vår politik på kunskap, inte på rädsla för populistiska anklagelser om att vi inte bryr oss. Vi anser att förslaget om straffskärpning vid hedersmotiv kan innebära ett steg mot selektiv kulturalisering och ökad rättsosäkerhet.

Det är i Sverige störst risk som kvinna att mördas i samband med separation, ofta efter upprepat systematiskt våld, hot och inte sällan inför barnen. Nära hälften av Sveriges kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. I de flesta fall finns ingen hänvisning till heder. Vi ställer oss frågande till varför det skulle vara mindre allvarligt om motivet är kontroll, utan att just ordet ”heder” används.

De som hävdar att ”hedersvåld” är vårt största jämställdhetsproblem har antingen inte statistiken klar för sig, eller så anser de verkligen att förövarens bakgrund/religion/hudfärg avgör hur allvarligt brottet är. Vi ska inte gå en millimeter i den riktningen. Däremot är riskbedömning en annan sak, vilket redan understryks i vår politik. Våld i hederns namn kräver ofta en annan riskbedömning, exempelvis överväganden om risk för tvångsäktenskap. Jag tror och hoppas fortfarande att diskussionen framöver kan bli mer saklig och konstruktiv.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.