Sandra Dahlén är sexualupplysare och sexualpolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

De fina hetero-männen

2017-03-19 | Sandra Dahlén padlock

INRIKES/SEXKRÖNIKAN

Sandra Dahlén skriver om svartsjuka, hushållsarbete och ifrågasätter mäns omsorg om barn som nyckelfråga för jämställdheten: ”Jag tänker på den där kompisen som hade en så fin man, som var så engagerad i barnen. När han blev arg en gång, över att hon klagade på hans futtiga hushållsinsatser, så dunkade han visst hennes huvud i golvet.”

Jag fikade med en bekant häromdagen. Det visade sig att vi växt upp i samma kommun och att vi under tonårstiden hade några gemensamma kompisar. När hon var 16 var hon några veckor ihop med en kille, som jag också kände, och nu hade han precis addat mig på Facebook. Ingen av oss har sett honom på 27 år och hon undrade hur det verkar vara med honom. Jag sa att han säkert blir glad om hon addar honom.

Men där tog samtalet en annan vändning. Min bekant säger, liksom i förbigående, att det skulle ju inte hennes man uppskatta, att hon var Facebook-kompis med gamla pojkvänner. Jag ifrågasatte såklart detta, vad en man har med ens Facebook-vänner att göra. Då kommer det fram att han förbjudit henne att ha den typen av kontakter. Han har förbjudit henne. Smaka på de orden.

En annan tjej jag känner kan inte åka till en stuga med sina vänner – hennes man är svartsjuk på att hon var där för 20 år sedan med ett ex. En tredje kompis träffar knappt sina vänner själv längre – hennes fru vill alltid följa med. Svartsjuka förväxlas ofta med uttryck för kärlek. Men man kan såklart älska mycket utan att vilja kontrollera den personen. För ja, uttryck för svartsjuka är kontroll.

Att känna lite svartsjuka är en sak. Att tycka att den man är ihop med ska anpassa sig efter den känslan är en annan. Att anpassa sig till svartsjukan, att säga upp delar av sig själv och sitt liv, förväxlas även det med kärlek när det i själva verket handlar om frivillig underordning.

Jag tycker det verkar som att svartsjuka är lika vanligt i queera som i straighta relationer. Det som är intressant i de straighta relationerna är dock att statistik om annan över- och underordning kan läggas till svartsjuka. Alla heterosexuella kvinnor jag umgås med har trevliga och fina män som har nära relationer med barnen, lagar mat och sätter på tvättmaskinen hemma. I ett par gör mannen till och med mer än kvinnan. Men för många andra tar det liksom stopp vid olika magiska gränser.

Att se till att det finns presenter att ta med till kalaset och att barnet har vintermössa när minusgraderna slår till är på något outtalat sätt inte hans ansvar – han gör ju sitt. Och i ärlighetens namn har han nog inte hållit i dammsugaren en enda gång på två månader. Och den extra omsorgen, som så många kvinnor visar, när han har extra mycket på jobbet eller är i en livskris, visas inte så ofta tillbaka. Inte heller att ge en personlig present på födelsedagen eller att planera för tid på tu man hand – att fixa barnvakt och boka ett bord.

Till råga på allt tar hon alltid hand om relationerna med de gemensamma vännerna och han får träffa folk han tycker om för att hon ser till att de gör det. Frun blir sårad, förbannad och väldigt trött. Men hon drar sig för att ta upp den ojämnställda situationen för han blir ju så sårad – skulle inte han utföra sin del av hushållsarbetet? Vad har hon för bevis och varför har hon behov av att bråka om sådana futtigheter?!

Och det som skaver är att han är så nöjd med att hon hela tiden täcker upp, gör det där extra, ser till att det är fint och trevligt hemma, rensar garderoben när hon vab:ar, bokar semestern och ser till att det blir barnkalas även i år. Allt detta tar han bara för givet, det bara flyter på och han känner sig bra för han kom ihåg att packa jympapåsen igår kväll (andra gången denna termin). Och det minsta man kan begära är väl att hon inte pratar med den där snubben på festen på lördag. Hon vet ju hur det skulle såra honom. Och hon vet att det skulle såra och tänker att så viktigt är det inte att prata med den där trevliga killen.

Detta har feminister över hela världen forskat om, debatterat och uttryckt i konstnärskap under lång tid, så jag kommer inte med något nytt, jag vet. Men det är inte mindre frustrerande för det. Ojämställda löner kan vi göra något åt politiskt, och våldtäktsdomar och skolans patriarkala undervisning – om vi bara vill. Men de nära relationerna? Vad ska vi göra åt hetero-mäns utnyttjande av kvinnors omsorg och ansvarskänsla? Vad ska vi göra åt det?!!

Och nu har jag inte ens gått in på hur kvinnor generellt har sämre villkor än män i hetero-relationer när det gäller sex – att kvinnor som har sex med män har orgasmproblem i större utsträckning än om de har sex med kvinnor. Och våldet, som vi ser i statistiken, som är så oerhört vanligt, får knappt plats här, trots att vi vet att våld från män ofta föregås av svartsjuka.

Och jag tänker på den där kompisen som hade en så fin man, som var så engagerad i barnen. När han blev arg en gång, över att hon klagade på hans futtiga hushållsinsatser, så dunkade han visst hennes huvud i golvet. En annan gång hade han tydligen tryckt upp henne mot väggen. Hon fick konstant spänningshuvudvärk och vi visste såklart inte varför utan var på henne om att jobba mindre. Och den här andra mannen som vi förut hängde med, han som läst genus. Han brukar visst ignorera frun dagar i sträck. Annars är han mest nedlåtande. Är detta psykisk misshandel?

Hur många gånger, under alla år, har jag inte hört hur feminister argumenterar för att mäns omsorg om barn är en nyckelfråga för jämställdhet. Och visst, tar männen hand om barnen så kan sambon såklart ägna mer tid åt arbete, studier och fritidsintressen. Men en nyckelfråga? Alla dessa fina män som tar hand om barnen och hjälper till med hushållet (ja, jag säger ”hjälper till”, för det är ofta kvinnorna som har huvudansvaret) kan samtidigt suga musten ur sina fruar och sambor. Samtidigt har de mage att gå runt och känna sig som schyssta jämställda män.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.