Melanin är en ungdomsserie om unga afrosvenskars vardag.

Sent, akut och hoppfullt

2016-12-20 | Felicia Mulinari padlock

KULTUR

”Ett allvar som borde ha funnits för min farmor, som borde ha funnits för min far, som borde ha funnits för mig. Jag är lycklig att den kommer att finnas för denna generation, en generation som kommer att bli mindre kluven, tvivlande och osäker än vad vi har varit. En generation som kanske kan upphäva både gränserna i våra kroppar och murarna runt våra hav”, skriver Felicia Mulinari om UR:s reportageserie Melanin om vardagen för svarta ungdomar i Sverige.

Melanin är en reportageserie på UR i sex delar som på olika sätt behandlar vardagen som svart i Sverige idag. Den är riktad framförallt till ungdomar i högstadiet, men har också vart föremål för mediedebatt. Den hade premiär 29 november på SVT1, UR Play och i sociala medier.

Sex avsnitt, 13 minuter var. Tillsammans blir det 78 minuter. Det är inte lång tid. Men i en värld där tv ska vara vitt, och alla avvikelser förstås som exotiska undantag är 78 minuter skrämmande mycket. Reportageserien Melanin är inte en dramatisk uppgörelse med rasismens värsta och blodigaste sidor. Melanin uppmanar ungdomar att kräva mer än sin blotta existens. Det är en serie där svarta drömmer om att få vara vackra, om att slippa vara rädda, om att få samma roliga jobb som deras vita jämnåriga. Inte bara att undkomma döden. Kanske är det också det som hotar. Att erkänna rasismen är en sak. Men att vända sig emot alla dessa spindeltrådar av maktförhållanden är en annan.

Naomi Abramowicz skriver i Expressen att Melanin uppmanar till en kränkthetskultur, och trots att serien på ett väldigt seriöst och pedagogiskt sätt förklarar antirasistiska begrepp som vithetsprivilegier och mikroagressioner bemöter hon den som att det var ett slagord på ett plakat, som bara gick att kasta bort utan någon slags motargumentation. Hon skriver förfärat: ”Utgångspunkten i Melanin tycks vara att det finns en naturlig motsättning mellan vita och svarta.”

Och hon har rätt.


Rasismen som vardag

Det är utgångspunkten, och genom den utgångspunkten får en generation av svarta ungdomar äntligen möjlighet att prata om den motsättning som gör att polisen stoppar just dem, att människor skriker hatord efter just dem, att just de har lärt sig att inte tycka om sin hudfärg.

Med Aida Wondimu som informativ och avslappnad reporter undersöks vilken roll färg och rasism har på kärleksfronten, i media, i vardagslivet och för förutsättningarna för ungdomar att forma en identitet. Varje avsnitt har ungefär samma form, där ett ifrågasättande leder till intervjuer med forskare, frågor på stan, en pedagogisk historielektion med bildkollage, en komisk och på samma gång smärtsam runda av ”shit white people say”, och intressanta samtal mellan svarta personer som genom aktivism eller i sitt arbete har försökt att lyfta den strukturella rasismen. Tanken på att denna serie finns på UR, får det att pirra hoppfullt i hela min kropp. Och samtidigt känner jag: äntligen.

I avsnittet om skönhet pratar Aysha Jones, som arbetar normkritiskt inom pr-industrin om varför det är viktigt att ändra på skönhetsidealen så att inte bara vita anses vara vackra: ”Det är inte viktigt för oss, men det är viktigt för nästa generation, att de känner sig representerade, att de inte behöver gå igenom det som vi har gått igenom när vi har växt upp.”


En fråga om tid

Kanske fångar hennes citat också funktionen med själva reportageserien. Som vuxen, om än rasifierad, känns den rasism som programmet diskuterar så självklar, en del av mig själv. Jag har så svårt att föreställa mig att existera utan den, åtminstone i det här samhället. Så länge vi lever i en värld med gränser finns också gränserna inom oss.

Men Melanin är en ungdomsserie, skriven för en annan generation. En generation för vilken det fortfarande finns hopp, inte att gränsen försvinner (inte i dag), att formera identitet som lär sig att skilja på övergreppen och jaget. Här finns berättelser om att växa upp som ensam svart på en plats där alla är vita. Här finns berättelser om att bli kallad n-ordet av både elever och lärare i skolan. Här finns pirriga samtal om kärlek och begär, som vågar fråga de jobbiga frågorna: vilken relation har makt och hudfärg med vem vi älskar och vill bli älskade av. Varje avsnitt avslutas med ett brev från en vuxen till sitt ungdomsjag.

Här finns det något som skaver i mig. Fokuset på individualiteten gör också att seriens struktur kräver positiva tro på dig själv, så löser det sig berättelser. Här är vuxna som har överkommit sitt förakt för sin svarthet. Om det hade stannat där så hade det varit vackert (om än något förljuget – ska man ljuga för ungdomar, måste man ljuga för ungdomar?). Men när berättelserna sedan lovar lycka, flick-/pojkvänner, och berättas av vackra människor ur medelklassen fastnar peppen i halsen. Och alla svarta som fortsätter att vara olyckliga, fula, ensamma eller arbetslösa efter att de har fyllt tjugofem? Är det för att de inte trodde tillräckligt på sig själva, eller är det för att tilltro är en mycket liten makt, jämte våldets och pengarnas som systemet kan använda sig av?


En kärlek utan smärta

Melanin, om än en snäll tolkning av sociala rörelser genom UR skola, gör vad sociala rörelser alltid gjort. Precis som feminismen före antirasismen och klasskampen före det, målar Melanin upp en rätt enkelt dualism, där alla svarta har en universell gemenskap och där svartas kroppar, historia och kunskaper skall uppvärderas. Till skillnad från Abramowicz tror jag visst att vitheten gör gemensam sak. Men jag undrar om vi alltid måste gå samma väg, repetera samma misstag, som tidigare har lett till att de människor med mest privilegier inom den utsatta gruppen är de inom gruppen som får uttala sig om hur alla i gruppen har. Är det verkligen samma att vara svart och ensam i en vit medelklass som att vara svart arbetarklass? Hur mycket jag än förstår separatismen som ett grundläggande politisk verktyg framstår den nästan som magisk i serien, ett utplånande av skillnader. Men vad händer när magin falnar? När man upptäcker att det visst finns olikheter svarta emellan, som rörelser har gjort tidigare? En långsiktig kärlek och en långsiktig kamp måste börja i den smärtsamma medvetenheten om att trots att vi har blivit förtryckta utifrån samma premisser så ser förtrycket inte alltid likadant ut, och framförallt, känslan i kroppen kan aldrig helt vara samma. Eller? Kanske har jag fel. Kanske måste alla rörelser göra samma misstag. Misstag som kommer ifrån att antirasismen äntligen börjar tas på allvar, att en gemenskap och kamp, som inte utgår ifrån maktens blick, börjar växa fram.

Ett annat misstag, som antirasismen delar med feminismen i Sverige, är att hämta alla sina teoretiska interventioner från USA. Låneord, analyser och begrepp. Visserligen är USA centrum, och det är svårt att undgå att göra något annat, men en påminnelse om att tredje världen existerar, att människor är svarta och har tänkt, kämpat och byggt kunskap, också där, är kanske lika självklar som viktig att göra oss själva. USA måste sluta vara det land genom vilket sociala rörelser världen över konstruerar sina sanningar om förtryck, som ofta har sina egna geografiska uttryck och historia. Trots att många av de människor som talar i serien har ursprung från länder med antikoloniala gerillor är det USA:s demonstrationer, på sextiotalet och i dag som framstår som den svarta kampens brännpunkt.


Sent, akut och hoppfullt

Sverige, med en kolonial amnesi som inget annat land, är sent ute med att visa en serie som Melanin. Att titta på Melanin är att känna äntligen. Att titta på Melanin är att önska att jag var yngre när jag såg det här, att jag slapp sitta själv med mitt självhat i tystnad, att jag slapp försöka förstå mitt äckel över mig själv ensam med en sliten gammal Fanonbok. Melanin är en vacker, seriös, och viktig intervention. Ett program som tar den vardagliga smärtan på allvar. Ett allvar som borde ha funnits för min farmor, som borde ha funnits för min far, som borde ha funnits för mig. Jag är lycklig att den kommer att finnas för denna generation, en generation som kommer att bli mindre kluven, tvivlande och osäker än vad vi har varit. En generation som kanske kan upphäva både gränserna i våra kroppar och murarna runt våra hav.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.