En sextiotalists ytterst subjektiva luciahistorik

2016-12-13 | Lena Strandberg padlock

FEMINISM

Hur ska traditioner kunna bevaras om de inte tillåts inkludera alla som vill delta, undrar Lena Strandberg efter stormen kring en reklambild med en svart pojke som lucia, och blickar tillbaka genom ett antal decennier där utvecklingen verkar gå åt fel håll.

70-tal:

  • Min mamma är med i ett luciatåg, tror att det var i något jobbsammanhang, och lucian är en sikhisk man med det extremt långa håret utsläppt under den lingonrisklädda luciakronan.

  • På mitt fritids heter lucian Nisse. Han är enhälligt vald av oss barn för att vi tycker han är en bra kompis, en passande lucia. Ingen vuxen hade någon invändning mot vårt val.


80-tal:

  • Jag går i 9:an. Varje 9:a ska utse en luciakandidat och sedan ska hela skolan rösta. Det är en stor händelse. Vår klass väljer den vi vill ha men lärarna underkänner vårt kandidat. Hon är visserligen blond men hon är inte oskuld! Det vet man med säkerhet för hon födde ett barn mellan 8:an och 9:an. Vi i klassen står på oss och kräver att få ha kvar den kandidat vi valt. Ryktet om lärarnas agerande sprider sig på skolan och i den stora omröstningen vinner hon stort. Hon blir den stoltaste och värdigaste lucia jag har sett.


90-tal:

  • Jag går på folkhögskola i Rinkeby. När det är dags för luciatåg utser eleverna en mörkhyad och helrakad tjej. Lärarna protesterar. Deras argument mot vårt val av lucia är diffusa och undanglidande. Vi ger oss inte och det blir tillslut hon.


00-tal:

  • Min blonda, långhåriga dotter är given som luciakandidat men hon har andra planer. Hon väljer att vara stjärngosse istället. Alla tycker det är ok och jag får äran att se min dotter med strut och stjärna i tåget i skolans aula.


10-tal:

  • På skolan där jag jobbar vill en av killarna vara lucia. Musikläraren tar upp frågan bland oss kolleger. Kanske finns det en och annan åsikt om saken men det självklara svaret blir att pojken får delta i lottningen på samma villkor som alla andra som vill vara lucia. Han vinner inte lottningen och vi får aldrig veta om det blivit några vidare reaktioner bland föräldrar och andra i fall det blivit han.


  • På ett reklamblad ser jag bilden av ett barn klädd i luciakrona. Jag läser att här kan man köpa allt som behövs till luciatåget. Men det är fel barn. Fel färg. Fel kön. På nätet följer jag utvecklingen av en nationell hatstorm. Det mörka barnet är visst ett hot mot våra svenska traditioner.

Men säg mig, hur ska vi kunna bevara våra traditioner om vi inte tillåter att traditionerna inkluderar alla som vill delta i dem? Varför går vi bakåt när vi kan välja att gå framåt?

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: