Ahang Bashi blir föremål för sin egen undersökning i dokumentären Skörheten.

Nödvändig dokumentär om flyktens konsekvenser

2016-03-18 | Arazo Arif padlock

KULTUR/FILM

Filmaren Ahang Bashi har gjort dokumentär, Skörheten, om sin egen psykiska ohälsa. Feministiskt persepktivs Arazo Arif har sett den på Tempo filmfestivals sista dag i Stockholm och rördes till tårar.

FAKTA/Skörheten

Regissör: Ahang Bashi

År: 2016

Land: Sverige

Speltid: 73 min

Undertext: Engelsk text

Psykisk ohälsa som tema har sedan länge behandlats i och genom litteraturen. Det senaste året har särskilt mycket skrivits, specifikt om kvinnors psykiska ohälsa. I film är temat mer sällan förekommande. Få filmer lyckas med den svåra uppgiften att visuellt berätta om inre smärtor och plågsamheter.

Därför såg jag så mycket fram emot att se filmaren Ahang Bashis dokumentär Skörheten, om sin egen psykiska ohälsa. Under visningen i söndags på Tempo dokumentärfestivals sista dag var salongen på biografen Victoria i Stockholm fullsatt av människor i alla olika åldrar och utseenden, vilket pekar på vikten av berättelser om psykisk ohälsa, och sjukdomens allmänmänskliga relevans.


Bakom och framför kameran

I Skörheten ställer sig dokumentärfilmaren inte bara bakom utan också framför kameran. Hon blir föremål för sin egen undersökning. Någonting har hänt, någonting som gjort det akut för henne att förstå bakgrunden till sin ångest genom kameran.

Alldeles i början av filmen ser vi en glad Ahang Bashi på sin födelsedagsfest, omgiven av familj och vänner. Bilden av en lycklig person med mycket värme och kärlek omkring sig. I nästa sekvens hörs ett bedömningssamtal mellan henne och vårdpersonalen på S:t Görans psykiatriska akutmottagning. Hon har så mycket ångest att hon inte vet vad hon ska göra. Hon vill inte leva.


Barndomstraumat hinner ifatt

Ahang Bashi får återkommande, svåra panikångestattacker. Hon förstår inte varför de uppstår, eftersom hon ändå har haft ett bra liv på många sätt, ett tryggt liv. Men ångesten finns där, och den försvinner inte med framgångar eller andra privilegier, som att ha familj och vänner som ställer upp för en. Hon blir sjuk med jämna mellanrum. När det händer är det ömsom modern som flyttar in för att ta hand om henne, ömsom bästa vännen tillika konstnären Roxy Farhat.

I filmen följer vi Bashi när hon påbörjar en intensiv terapi, såväl i grupp som individuella sessioner. Genom terapin kommer insikten om hur Bashi som tvåochetthalvtåring vid ankomsten till Sverige har påverkats av familjens flykt från det då krigsdrabbade Iran. Flykten var ett trauma som redan då påverkade hennes psykiska ohälsa och vi som tittare får följa med på resan till denna förståelse. Särskilt fint är också dialogen med familjemedlemmarna om Bashis psykiska ohälsa och om det faktum att flykten var något som familjen aldrig diskuterade.


Flyktens konsekvenser

I salongen sitter jag bredvid en pensionär som skrattar instämmande och mumlar igenkännande när Bashi visar sina tunga mediciner. Själv började jag gråta redan efter tio minuter. Det är något med den psykiska ohälsan som universell erfarenhet och flykten som specifik sådan, som gör att mitt hjärta brister. Det är inte bara en viktig berättelse om ångest som skildras, utan en viktig berättelse om just Ahang Bashis ångest. Om konsekvenserna av att som litet barn ryckas upp från den trygga tillvaro du känner och hamna i ett land för att du tvingats lämna familj, vänner, språk, din historia bakom dig. 

I ett Sverige där psykisk ohälsa ökar i de flesta befolkningsgrupper och i ett Europa där människor på flykt stängs ute eller skickas tillbaka till krig är denna film en nödvändighet. En stark berättelse som motverkar stigmatiseringen av psykisk ohälsa och en vacker skildring av flyktens konsekvenser för människor som tvingats genomlida den.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.