Kayode Kayo Shekoni (mitten) gör matriarken i En druva i solen.

Storartad teaterhistoria i exakt samklang med tiden

2016-02-06 | Alle Eriksson padlock

KULTUR/SCEN

”Om de kommer till din stad så missa den inte. Den här vill du se”, skriver Alle Eriksson om En druva i solen som hade premiär i går och nu ska ut på turné i Norden. Hon slås av likheterna mellan pjäsen som skrevs i ett segregerat USA och det nutida Sverige där flyktingboenden attackeras och människor på flykt avhumaniseras. Det som händer på scenen kommer nära, ibland kanske för nära, och hon påminns om alla drömmar som krossats mot teatersceners svarta golv.

FAKTA/EN DRUVA I SOLEN

Av Lorraine Hansberry

Översättning: Lisbeth Grönlund

Regi: Josette Bushell-Mingo

Scenografi och kostymdesign: Lotta Nilsson

Ljusdesign: Peter Stockhaus

I rollerna: Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Anna Tham, Adam Högblom, Asha Ali, John-Alexander Eriksson, Måns Clausen, Carl Jacobson .

Produktion: Riksteatern, i samarbete med Dalateatern, Norrbottensteatern och Regionteatern Blekinge Kronoberg

Medarrangör: Växjö Teaterförening

Innan jag åker till Riksteatern i Hallunda utanför Stockholm läser jag om ett informationsmöte för boende i ett område i Haninge som spårat ut. Kommunen informerade om att de sökt bygglov för en barack som är tänkt att hysa 32 ensamkommande flyktingar. Upprörda ortsbor ska ha skrikit saker som ”de kommer att våldta våra barn”. Efter att ha sett pjäsen ”En druva i solen” är det omöjligt att inte slås av likheterna mellan en pjäs skriven i USA i en tid då landet i princip fortfarande var segregerat.

Lorrain Hansberry har skrivit en pjäs som blir så sorgligt och påtagligt tidlös om en svart arbetarklassfamilj som efter faderns död får en försäkringscheck på 10 000 dollar. Vad ska de göra med pengarna? Pjäsen handlar lika mycket om drömmar, vilka som få ha dem och det nästintill omöjliga i att förverkliga dem om du fötts med fel förutsättningar. Det är en pjäs som visar upp samverkan mellan ras, klass och kön och som påminner oss om att trots alla framsteg som gjorts så står vi ohjälpligt och stampar när det gäller andra frågor. Asha Alis karaktär, Beneatha ifrågasätter både patriarkatet och kyrkan och straffas därefter. Walter Lee som spelas av David Lenneman är en svart arbetarklassman som ohjälpligt försöker jämna ut oddsen när han har chansen, men han är fortfarande en svart arbetarklassman i ett rasistiskt och patriarkalt samhälle och sådana ges inte många chanser.


Ett sätt att överleva

Den här texten är svår att skriva, kanske för att det som händer i texten och på scenen kommer så nära. Alla skådespelarna briljerar i sina roller, Kayode Kayo Shekoni är magnifik som familjens matriark Lena. Hon som undrar varför hon och hennes barn inte förstår varandra längre. Hon som låter oss veta att de kommer från flera generationer av slavar och att för dem handlade det om att försöka överleva, med så mycket värdighet som möjligt i behåll.

Kanske kommer det för nära när den vita Mr Lindner spelad av Carl Jacobsson, kommer hem till familjen. Han är från en välkomstkommitté från det område dit familjen ska flytta. Han är jovialisk när han berättar att området inte vill ha dem där. Precis som de boende på Vendelsö välkomnat 32 ensamkommande flyktingbarn.

Jag läser i tidningen om ännu ett asylboende som utsatts för försök till mordbrand. Och återigen blir pjäsen extremt nära.


Väntan är över

Samtidigt som pjäsen placerar sig i exakt samklang med samtiden, så är den också helt enkelt en otroligt välskriven och välspelad pjäs. Eller som regissören Josette Bushell-Mingo säger ”It’s just a good night at the theater” och när hon säger det så tänker jag också på alla drömmar som krossats mot teatersceners svarta golv. Då åsiktskorridoren i svenskt teaterliv snarare verkar handla om att svarta skådespelare bara kan spela en viss typ av roller, som om inte också våra liv var mer än vår hudfärg. Som om inte också våra liv innehåller drömmar, kärleksproblem, snåriga relationer med föräldrar och andra närstående eller vaknätter med barn med kolik. Som om inte våra liv också emellanåt kunde platsa i, låt säga en Norénpjäs.

Som tur är har vissa slutat vänta på att bjudas in enbart för att spela roller som rånare eller random ”invandrare”, och tagit saken i egna händer och på det sättet också skapat storartad teaterhistoria.

Nu ger de sig ut på en 48 städer lång nordisk turné och om de kommer till din stad, missa den inte. Den här vill du se.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.