Heliogabalus gestaltar mänsklighetens historia som en konflikt grundad på könade kosmiska krafter.

Bild: Wikimedia Commons

Heliogabalus – Pervers och poetisk

2016-01-08 | Helena Brors padlock

KULTUR

Antonin Artauds roman Heliogabalus från 1934 har givits ut på svenska av Vertigo förlag. Den är snarare en pervers och poetisk illustration av mänsklighetens historia än en levnadsteckning, kommenterar Helena Brors i sin recension.

Den romerska kejsaren Heliogabalus blev bara 19 år gammal. Likväl har hans liv tjänat som inspiration till två operor, tre musikalbum, en balett, två stumfilmer, sex pjäser, ett spanskt substantiv samt Antonin Artauds schizohistoriska roman Heliogabalus: Eller den krönte anarkisten, vilken nu har getts ut i svensk översättning av Vertigo förlag.

Fransmannen Antonin Artaud (1886–1948) tillbragte en stor del av sitt liv inspärrad på mentalsjukhus. Under ett psykotiskt skov fick han för sig att hans farmor, mormor, fästmö, terapeuts fru och två kvinnliga bekanta var hans filles de cœur, ”hjärtedöttrar”. När han senare var inspärrad kunde han inte passera en kvinna i sjukhuskorridoren utan att spotta på henne. Hans livsgärning summeras väl av Bauhaus sång Antonin Artaud från 1983:

Artaud lived with his neck paced firmly in the noose

Eyes black with pain,

Limbs in cramps contorted

The theatre and its double

The void and the aborted

Heliogabalus skrev Artaud på beställning 1934. Huruvida dess genre är historiko-komiko-tragedi, tragiko-historia eller tragiko-historiko-komedi låter sig inte avgöras. Någon direkt levnadsteckning är det inte. Artaud formar sin titelgestalt till en illustration av mänsklighetens historia som en konflikt grundad på könade kosmiska krafter.

Heliogabalus föds som Varius Avitus Bassianus 204 i romersk-ockuperade Syrien. Namnet Varius (”mångfaldig”) åsyftar att den lille är sprungen ur diverse mäns säd. Han växer upp i staden Emesa (nuvarande Homs) och ärver matrilinjärt stadsguden Elah-Gabals översteprästerskap. Följaktligen kallas han latiniserat för Elagabalus. När Artaud refererar till Elagabalus menar han guden och när han refererar till Heliogabalus (av helios, ”sol”) menar han människan.

Heliogabalus mormorsfar Bassianus har lagt grunden till prästväldet medelst patricid och rituell sperma. Mamma Julia Soæmias, moster Julia Mamæa och mormor Julia Mæsa går över och kopulerar ovanpå lik i sin jakt efter kejserlig makt. Jag, Claudius framstår som Huset fullt vid jämförelse. Centrallyriken är vulvo- och fallomorfisk och -centrisk med numerologiska och eugeniska stickspår.

Vid ankomsten till tronen jagar Hans majestät barnungen ut senatorerna ur Senaten och ersätter dem med senatrixer. Enligt den syriska menstruationsreligionen bör kvinnan lagstifta för ekvilibriets skull. Patriarkalisk makt undergrävs och ersätts med matriarkaliska eller androgyna (läs kastrerade) substitut.

Efebkejsaren kastar bort den romerska togan och iklär sig kvinnokläder, ägretter och fenicisk purpurmantel. Han kapsejsar den romerska fallolatrin genom att äkta och därmed dekonsekrera en vestal, gå runt iklädd en spindelformad järnsuspensoar, som får honom att blöda ymnigt från den guld- och saffranspudrade blygden, samt fråga de rappellerade senatorerna om de också lät sig rövknullas i tonåren.

Heliogabalus: Eller den krönte anarkisten är lika pervers som poetisk.