Najia Haneefi: ”Systerskapet har stordåd att utföra”

Det har varit full aktivitet hos Kvinnors nätverk den här veckan. Tio internationella gäster från olika länder ska tas emot. Konferensen, som inleds imorgon fredag, arrangeras av organisationen, och bakom initiativet står dess grundare och ordförande Leila Qaraee samt Najia Haneefi, afghansk feminist och aktivist, bosatt i Ottawa. Under sex månader har de samarbetat från varsin sida av Atlanten för att ro i land vad de hoppas ska bli starten för en solidarisk allians med global påverkan.

När vi ses har Najia Haneefi nyligen anlänt till Stockholm, och Leila Qaraee har just fått veta att Jenny Nordberg, frilansjournalist och författare med bas i New York, har tackat ja till att vara moderator. Qaraee berättar engagerat om alla talarna, och pekar ut en av dem på en bild i korridoren från begravningen av Farkhunda, kvinnan som lynchades i Kabul efter falska anklagelser om att hon skulle ha bränt en koran. Det är kvinnor som bär kistan, bland dem filmaren Diana Saqeb, som tillsammans med andra kvinnorättsaktivister vägrade låta männen bära kistan i enlighet med traditionen.

– Kvinnorna som bar hennes kista bröt ett tabu. Jag är så stolt över min vän, säger Najia Haneefi, men har själv svårt att prata om fallet. Det chockade henne mer än någon tidigare händelse och blev en signal om hur utbredd fundamentalismen är.

Så varför en konferens just? Svaret kommer omedelbart – framväxten av Daesh/IS, och dess närvaro i Aghanistan:

– Vi har uppnått vissa grundläggande rättigheter och vi vill inte förlora dem, konstaterar Najia Haneefi.

Hon har levt hela sitt liv i Afghanistan, men lämnade landet 2007 av politiska skäl och skulle gärna ha velat se fler kvinnorättsaktivister från andra delar av regionen på konferensen:

– Det här är en liten konferens jämfört med vad jag hoppades att det skulle bli, men det blir en bra start för att bygga en allians som kan bli en stor spelare i de internationella diskussionerna och förhandlingarna som pågår utan vår medverkan. Först och främst ska vi lära av varandra. För det andra påminna de globala spelarna om att vi finns här. Glöm era politiska intressen. Våra absolut grundläggande mänskliga rättigheter kränks av det politiska läget och ni måste höra oss.

Med såväl likheter som skillnader i de olika kontexterna finns det enligt Haneefi mycket att lära av varandra. Medan afghanska kvinnor alltid deltagit vid männens sida, men inte i de synliga delarna av striderna, har kvinnor i Kobane haft en annan strategi och deltagit öppet i strid. Haneefi ser inte den militära vägen som idealisk, men hon tänker att det kanske blir svårare att glömma bort kvinnorna om de ingått i striderna med de militära grupper som sedan kommer till makten, reflekterar hon.

– Det är bra att lära oss av hur den osynliga rollen spelades, och konsekvenserna av en sådan roll, men också av den väldigt synliga roll som de spelar i Kobane, vilka utmaningar de möter i vardagen och hur dessa kan hanteras.

Till den här konferensen har alla svenska kvinnorättsorganisationer också bjudits in. Hur ser du på den internationella feminismens roll?

– Jag är en socialistisk feminist. Jag tror fortfarande på kvinnors systerskap. Jag tror på internationell solidaritet. Den liberala tanken har varit att etablera icke-statliga organisationer och jag tror inte att det räcker. Vi behöver mer internationell solidaritet. Vilken kvinna som helst i världen, särskilt från G8-länderna med starka röster i beslutande organ, kan bidra till förändring.

För att agera i solidarisk anda gäller det enligt Najia Haneefi att skilja mellan att främja en sak och att tala om för folk vad de ska göra. I sitt arbete för olika FN-organisationer i Afghanistan har hon mött båda varianterna.

– Jag vet att det finns svenska kvinnor som har åsikter om vad muslimska kvinnor borde göra, och jag som växte upp i ett muslimskt land förstår den hållningen, men i slutänden är det solidaritet vi behöver, att bli lyssnade till och bygga allianser.

Konferensen erbjuder alltså möjligheter till båda delarna. Första dagen består framför allt av föredrag. Vissa av de medverkande berättar om praktisk aktivism, andra gör akademiska analyser av fundamentalismens framväxt, både den nutida och dess historiska sammanhang.

Under konferensens andra och tredje dag kommer deltagarna att delas in i mindre grupper för diskussioner om var kvinnorörelserna befinner sig just nu och var de borde vara.

Najia Haneefi tror på systerskapet. Hon säger att systerskapet har stordåd att utföra.

– Du kanske inte kan tala om för mig vilken tolkning av islam jag borde följa, det är inte ditt problem, men du kan fråga dina politiker var fundamentalisterna, militära grupperingar som inte har tillgång till teknologi, som inte har någon el i Irak och Afghanistan, får tung militär utrustning ifrån. Om vi får fram ett svar på den frågan kommer så mycket att lösa sig. Och vi vet var utrustningen tillverkas. Jag är säker på att våra politiker också vet det.

Det är där systerskapet kommer in, menar Haneefi.

– Vi har ett viktigt uppdrag. I väst konfronterar vi inte våra egna fundamentalister, vi utmanar inte våra politiker tillräckligt mycket. Vi konfronterar våra fiender genom religionen, vi tror att det är islam som är problemet, inte vi själva.

Vad hoppas du uppnå den här helgen?

– Jag hoppas att våra budskap förmedlas till de olika länder som är representerade. Jag hoppas att den svenska regeringen, kvinnorörelsen och särskilt medierna, ger oss internationell uppmärksamhet och att de första utmanande frågorna i slutändan kommer att ha ställts. Varför är de här kvinnorna förtryckta, är det bara på grund av islam, dåliga människor, eller finns det fler skäl?

– Jag studerade feminism och internationell utveckling vid ett av världens mest respekterade universitet, i Ottawa, men det mesta har jag lärt mig från andra kvinnor i mitt liv, och jag hoppas att vi också här kommer att lära av varandra. Och att vi ska få både nationellt och internationellt genomslag.