Demokratin utreds – igen

2014-09-23 | Julia Eriksson padlock

INRIKES

Alliansregeringen tillsatte i juli en ny demokratiutredning som ska sträcka sig över nästan två år. Olle Wästberg – tidigare folkpartipolitiker, generalkonsul och samordnare för Raoul Wallenberg Academy – fick utredningsuppdraget. Den har utlovats bli den största demokratiutredningen på över tio år och har ett högt uppsatt mål – jämlikt politiskt deltagande.

Bara en femtedel av svenskarna känner att de har möjlighet att påverka politiska beslut. Wästberg ska tillsammans med en parlamentarisk expertgrupp, Sveriges kommuner och landsting (SKL) samt några forskare, utarbeta förslag för att öka och bredda det politiska engagemanget, samt stärka möjligheter till inflytande mellan valen. Den stora demokratiutredningen som kom 2001 lyfte fram frågor om demokratiskt deltagande, inflytande och delaktighet. Fem år senare – år 2006 lanserades en liknande utredning: SOU 2006:53 Exkluderingens mekanismer – etnicitet och representation. Den hade syftet att ”ge underlag för en fördjupad diskussion om och åtgärder mot strukturella hinder för att alla medborgare ska kunna delta i samhällslivet på lika villkor och med samma möjligheter.”

Utredningens uppdrag är den här gången ”att utarbeta förslag för att öka och bredda engagemanget inom den representativa demokratin och för att stärka individens möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan valen.” Man kan tycka att de låter försvinnande lika. En första relevant fråga till utredaren Olle Wästberg är om det verkligen behövs nya statliga utredningar?

– Exkluderingens mekanismer 2006 var ambitiös men rann lite ut i sanden. Också den stora demokratiutredningen som kom 2001 blev det ganska lite av. Problemet är inte löst utan kvarstår om än mer i dag. Vi har stark segregation och på vissa håll extremt lågt valdeltagande vilket är en integrations- eller klassfråga, man kan kalla det vad man vill, men vissa grupper i samhället är gravt underrepresenterade i politiken och framförallt handlar det om utrikesfödda, kvinnor och unga. Utredningen tillsattes för att inkludera och fånga upp dessa grupper och det finns därför goda skäl att göra en till utredning.

Varför har inte partierna större ansvar att fånga upp dessa människor, borde inte en frågeställning kring partiernas förmåga eller oförmåga att engagera och rekrytera underrepresenterade grupper vara central?

– En sak som hände i början av 2000-talet var att demokratifrågor fick ta en helt ny plats och blev ett politikområde i regeringen, oavsett regeringens färg. Klassiskt sett så brukar det ju vara inom partipolitiken som engagemanget väcks, men partiernas medlemsantal sjunker drastiskt och de aktiva försvinner. En sådan här utredning tar vid eftersom de politiska partierna misslyckas med att engagera helt enkelt. De politiska ungdomsförbunden är en tiondel så stora jämfört med för ett tiotal år sedan. Några argument hade fallit bort för att göra en sådan här utredning om partierna varit större.

Förutom att skapa förutsättningar för politisk inkludering så ska du också få igång människors inflytande mellan valen. Forskning har visat att ungefär sju av tio inte över huvudtaget är intresserade av det. Varför ha det som mål när folk inte vill ha det?

– Det är viktigt att öppna upp för möjligheten då det kan göra att folk blir mer intresserade under valen också. Men det är också rimligt att få folk mer intresserade än bara vart fjärde år. En anledning att folk inte bryr sig om demokratifrågor och politik är att inskolningen i demokratiska frågor försvunnit. Vi har i Sverige inte haft några större demokratiska problem på väldigt länge och det är lätt att ta demokratin för självklar, det kan leda till ett ointresse. Ointresset kan grunda sig i mycket. Mindre trygghet på arbetsplatserna gör till exempel att politisk diskussion på jobbet försvinner. Arbetsplatserna var förut en plattform för samtal och utbyte av idéer men i dag ges inte den möjligheten på samma sätt.

Man kan problematisera kring att du som före detta politiker får leda utredningen, ibland har det varit neutrala tjänstemän och professorer som lett liknande utredningar, men ibland även politiker. Kan du förstå diskussionen om att det vore mer pålitligt med en neutral tjänsteman?

– Nej det är nog mest en diskussion just mellan professorerna och i viss mån statsvetare, och som går ut på att kraftigt skilja mellan det politiska och tjänstemannamässiga. Jag tycker att man ska ha en praktisk erfarenhet av demokratiskt arbete, det är det viktiga.

Du nämnde integration förut, vem är det som ska integreras?

– En sak som är säker är att det demokratiska inflytandet inte ska följa etniska gränser. Så det är en process som kommer från båda sidor där gemensam adaption äger rum.

Hur ska de underrepresenterade grupperna rent metodiskt integreras i den processen?

– Det är en bred fråga och handlar om skola, kommun och hur politiker pratar om frågan och även till stor del om bostadssegregationen. Vi har ju redan ringat in grupperna och nu måste vi se vad som behövs för att ge dem inflytande. Det är viktigt att inte prata över huvudet på människor utan faktiskt fånga upp de som står utanför. Vi kommer ha kontakt med forskare och organisationer där vi kan få input.

Men de grupper som saknar politiskt inflytande och står utanför samhället i övrigt lär väl inte direkt återfinnas i till exempel organisationer?

– Det ligger lite i sakens natur att dessa grupper kanske inte finns med i organisationer så därför ska vi även ha seminarier för att lyssna in dessa människor och vi ska ta oss ut rent fysiskt på gator och torg – det vill säga ta steget längre och faktiskt hitta de underrepresenterade.

Handlar det också om att göra politiken mer tillgänglig?

– Ja det gör det. Om vi tänker på folkomröstning till exempel så kan det handla om att hitta fler röstplatser. Varför kan man till exempel inte få gå och rösta på Konsum om man vill det? Vissa har svårt att ta sig till en skola för att rösta och det kan behöva ses över nya röstplatser.

Kvinnor, utrikesfödda och unga är de som ni ringat in som i allra högsta grad saknar inflytande, hur ska en verklig förändring kunna ske med hjälp av den här utredningen?

– När det gäller kvinnor ska man komma ihåg att det finns många politiskt intresserade kvinnor, men tittar man på kommunstyrelsens ordförande, nämndordförande och ordförande i kommunala bolag så är kvinnor underrepresenterade. Det handlar oftast om att de hoppar av sina uppdrag och sitter en kortare period. Här handlar det mer om att man måste titta över förutsättningarna och se vilka åtgärder som behövs för att kvinnor inte ska hoppa av. Det handlar till viss del om ojämställt barnansvar. Som förtroendevald har man till exempel ingen föräldraersättning. Så man måste titta på villkoren för politikerna helt enkelt.

Men ni vill väl huvudsakligen fånga upp de som över huvud taget inte finns inom politiken?

– Ja det stämmer, och det handlar då i allra högsta grad att få kvinnorna och de underrepresenterade grupperna att stanna kvar. Anledningen är att det handlar om att hitta identifikationspunkter och förebilder och ser man en person från samma sociala, ekonomiska eller kulturella bakgrund som man själv har så har man lättare att identifiera sig och bli intresserad och känna att man kan vara med och påverka. Så det är jätteviktigt att behålla de underrepresenterade grupperna i politiken och på höga poster i bolag och så vidare.

Tror du att utredningen kan göra så att de får inflytande över politiken och bevaras där?

– Jag tror att bättre representativitet kan ge god utveckling i övrigt. Men utredningen kan ju inte göra något åt kvinnors underordnade ställning i samhället. Det som utredningen kan leda till är ju att få in fler kvinnor på olika nivåer i samhället och på så vis skapa förutsättningar för identifikation. De som står utanför politiken behöver förebilder.

Hur ska ni göra för att den här utredningen inte ska gå samma öde till mötes som de tidigare demokratiutredningarna – det vill säga, rinna ut i sanden?

– Det är en bra fråga. Jag tror att det är viktigt att arbeta med den parlamentariska referensgruppen liksom med Sveriges kommuner och landsting så att det finns förståelse för förslagen – även om de kanske inte delas av alla. Det är också viktigt att det löpande förs en debatt i de här frågorna. Både vanliga människor och beslutsfattare måste veta att det finns betydande problem som kräver åtgärder.