Debatten om Nordiskt forum öppnar upp för självrannsakan

2014-06-25 | Kerstin Alnebratt padlock 1

OPINION

Kritiken mot Nordiskt forum är inte ny. Även genusforskningen kritiseras för att reproducera bland annat vithets- och heteronormer. På samma sätt som detta utmanar och utvidgar forskningen, stärks både feministiska rörelser och jämställdhetsarbete genom att fler perspektiv inkluderas. Det skriver Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning.

Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning

Försöker landa i debatten efter Nordiskt forum. Kanske kom några av de viktigaste samtalen till på tågen hem. I affekt och självrannsakan – inte i mitt namn! – men i vems namn möttes vi då? Vilket/vilka ”vi” var det som möttes? Och varför var det först efter slutceremonin, när den norska jämställdhetsministern stod i strålkastarljuset, som många av de viktiga frågorna kom upp till ytan?

Kritiken mot Solveig Hornes närvaro inledde den offentliga debatten som sedan har både breddats och fördjupats. Kritik framfördes också innan och under forumet, bland annat gällande transfobi och bristande intresse hos arrangörerna att involvera bredare delar av det feministiskt orienterade civila samhället. Interfem, en plattform för feministisk och antirasistisk förändring, menade att rasifierade kvinnors erfarenheter, behov och önskemål osynliggjordes och förminskades och beslutade redan tidigt i våras att inte delta på Nordiskt forum. Fakhra Salimi, direktör för den norska organisationen MiRA – Resurscenter för minoritetskvinnor, framförde liknande kritik i en intervju på nikk.no. Salimis kritik handlade om att det inte funnits en enda rasifierad kvinna i styrgruppen. Hon menade att rasifierade kvinnor visserligen hade bjudits in att delta i programmet, men inte fick vara med och sätta dagordningen.

Den styrgrupp som arrangerat Nordiskt forum består av paraplyorganisationer från de olika nordiska länderna. Paraplyorganisationer som med nödvändighet arbetar med kompromisser och pragmatism för att kunna fungera, men som också avgör vilka kompromisser som ska göras. I en önskan från arrangörerna att manifestera enighet och styrka valdes inte bara det storslagna – Malmö arena, symfoniorkester, ministrar som talar – som gjorde arrangemanget dyrt och därmed exkluderande. De valde också att fokusera på enighet – den samlade kvinnorörelsen ställer krav i ett slutdokument som tyvärr varken diskuterades eller presenterades i plenum.

Men är det möjligt att manifestera enighet i en så bred, mångsidig och ibland konfliktfylld rörelse? Och är det i enigheten som feministiska rörelsers styrka ligger? En sak framkommer med all tydlighet efter Nordiskt forum: en enighet som exkluderar längs med dimensioner såsom klass, etnicitet, funktionalitet, sexualitet och könsidentitet, manifesterar inte styrka – den manifesterar makt.

Ett alternativ till att söka enighet är att försöka skapa strategiska allianser. Jag tänker att det är så Nordiskt forum ska förstås, som ett sätt att skapa koalitioner för att flytta fram positioner. Där kommer nordiska feministiska rörelser inte alltid att hamna på samma linje. Diskussionen om Hornes deltagande är ett exempel på detta. I Norge är debatten något annorlunda än i Sverige, eftersom norska feminister varje dag måste förhålla sig till att de har en jämställdhetsminister som är medlem i FrP. En del menar att det var en poäng att Solveig Horne blev inbjuden till Nordiskt forum, eftersom hon där möttes av burop och protester.

Den grundläggande kritiken som framförs är dock inte specifik för Nordiskt forum. Liknande kritik har sedan lång tid tillbaka framförts inom kvinnorörelsen, feministiska rörelser, jämställdhetspolitiken och mot delar av forskningen. En kritik som också formulerats såväl av aktivister som av kritiska forskare.

Trots att kritiken om exkludering av röster och frågor på intet sätt är ny, hamnade debatten här igen. Låt forumet och den efterföljande diskussionen leda till att alla, utifrån sina egna positioner, lär både för framtiden och för den dagliga praktiken. Framförallt gäller det för verksamheter som den jag själv arbetar för, priviligierade organisationer med resurser, möjlighet och makt att ge utrymme åt olika röster ur den feministiska kören. Och som Fakhra Salimi understryker, olika röster behöver inte endast höras, det är även av yttersta nödvändighet att fler är delaktiga när dagordningar sätts och problembeskrivningar formuleras.

Queerteori, postkoloniala perspektiv, kritiska vithets-, maskulinitets- och cripstudier, har under senare år utmanat och utvecklat genusforskningen. Inte så att forskningen är överens och pekar i samma riktning men insikten om att intersektionalitet krävs för att förstå hur olika maktstrukturer skapar ojämlikhet, har fått bred spridning.

Skilda uppfattningar, erfarenheter och utgångspunkter är inte problemet. Snarare är en medvetenhet om skillnaderna och vad de gör med oss, något vi behöver ha som utgångspunkt för feministisk praktik – vare sig den bedrivs i sociala rörelser, i jämställdhetsarbetet, i politiken eller på universiteten. Det gäller att inse det för dem som funderar på att arrangera nästa Nordiskt forum, men också för oss som på olika sätt utgör arenor för feministiska samtal.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20140625 - Ingrid Holmquist

Mycket klokt och bra, Kerstin!Så får man till en konstruktiv diskussion.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.