#nf2014: Den feministiska våren nådde inte styrgruppen

2014-06-19 | Sholeh Irani , Jenny Rönngren , Bella Frank , Anna-Klara Bratt , Edda Manga padlock

OPINION

Den antirasistiska, feministiska våren har letat sig ända in i det svenska partietablissemanget, den manifesterade sig under Nordiskt forum och på Feministisk festival i Malmö under förra veckan – men av någon anledning nådde den inte in i den tvärnordiska styrgruppen. De övriga nordiska ländernas klena ekonomiska bidrag väcker också frågor. Vem skyddas – och varför?

När initiativet Nordiskt Forum Malmö 2014 presenterades av Kvinnolobbyns ordförande Gertrud Åström och dåvarande jämställdhetsministern Nyamko Sabuni på regeringskansliet i november 2012 fanns inte många tecken på en feministisk vår – vare sig i Norden eller resten av världen. Tvärtom fanns en bred politisk enighet om att det rådande världsläget genomsyrades av konservativa, antifeministiska krafter och stater vilket satte de progressiva skrivningarna i den så kallade Pekingplattformen från 1995 på spel.

Nordiskt Forum i Malmö syftade till att flytta fram positionerna, vässa argumenten och rusta för att möta dessa konservativa krafter – utan att behöva riva upp överenskommelserna från Peking.

Det är mot den bakgrunden som såväl den samlade goda viljan inför den gångna helgen som vreden och chocken efter avslutningsceremonin i vilken Norges jämställdhetsminister, framskrittspartisten Solveig Horne deltog, ska läsas. Ledningen kom att tumma på grundvalarna för hela evenemanget vilket också delvis förklarar hur det utannonserade deltagandet gick så gott som alla medverkande förbi. Syftet var ju att mota dessa krafter – knappast att bjuda in dem till det egna rummet.

Som oberoende och kritiskt granskande tidning är det besvärande att vi inte tidigare uppmärksammat Hornes deltagande. Att Nordens jämställdhetsministrar skulle ta emot forumets slutdokument har stått klart i månader. Intensiva förberedelser, men också förhoppningar inför evenemanget, upptog vårt eget såväl som andra organisationers tid och energi. Kanske också en grundmurad misstro mot politiska styrdokuments egentliga betydelse spelade in. Icke desto mindre kan vi inte annat än konstatera att Solveig Hornes deltagande aldrig hade passerat dem som redan innan hade kritiserat forumet för bristande representativitet och exkluderande politiska processer. De kritiska rösterna hade behövts i den processen.

Detsamma gäller för slutdokumentet. Även här saknas de kritiska rösterna och erfarenheterna som talar om rasifiering, hetero- och cisnormativitet, trots att Nordiskt Forum i sina inledande texter säger sig vilja ”bryta ny mark genom att engagera, involvera och använda kompetensen och nytänkandet hos den nya generationen som tillkommit sedan FN:s Världskonferens i Peking 1995.” Istället talas det uteslutande om ”kvinnor”. Det verkar som om organisationen bakom Nordiskt forum inte orkat lyssna ens på sina egna rekommendationer, än mindre till sina kritiker.

Vi frågar oss också varför Nordiskt forum inte heller varit tydligare med att kritisera de övriga nordiska ländernas knappa bidrag till forumet? Förhoppningen var att alla länder skulle bidra med motsvarande 10 miljoner kronor som den svenska regeringen bidrog med. I stället stannade bidragen på 500 000 från Finland och 250 000 från Norge. Norge har alltså bidragit med mindre än vad svenska Ungdomsstyrelsen avsatt för att Feministiskt Perspektiv skulle kunna genomföra projektet Hat och hot i redaktionella miljöer. Varför inte larma om detta? Känslan av att lojaliteten ligger hos styrande politiker snarare än hos kvinno- och feministrörelsens slitvargar, trots att organisationen opererat med sedvanligt skral feministbudget, dröjer sig kvar.

Kritiken mot forumets tillkortakommanden bör däremot inte bortse från alla röster som faktiskt hördes – alla möten som faktiskt ägde rum. Dessa möten bör varken underskattas eller osynliggöras. Inte heller de mångas insatser på såväl lågavlönad som oavlönad basis. Kvinno- och feministrörelsen har vänt ut och in på sig själva; långväga gäster med billiga biljetter, ideella, engagerade volontärer, förberedelser, stort tålamod och engagerande entusiasm.

En av de främsta möjligheterna med Nordiskt Forum var att den etablerade organiserade kvinnorörelsen, i vilken Sveriges Kvinnolobby och inte minst kvinnojourerna utgör ryggraden, och den breddade inkluderande feminismen anno 2014 skulle komma samman – tillsammans just mot de nationalistiska, konservativa och fascistiska krafter som pressar tillbaka inte bara kvinnors, utan rasifierades, hbtq-personers, och de med funktionsvariationers, existensutrymme. Om detta möte hade fått äga rum i processen bakom de politiska dokumenten hade vi på allvar kunnat vässa argumenten och utmana de konservativa krafter som just nu hotar allas våra rättigheter. Nu hände inte detta.

Den nordiska feminismen 2014 är oberoende av detta en högst dynamisk, mångröstad och djupt antifascistisk kraft. Den feministiska våren manifesterade sig på Nordiskt forum och den manifesterade sig på alternativa Feministisk festival i Folkets park i Malmö. Varför den inte nådde in i styrgruppen för #nf2014 vet vi inte, men vi ser inga tecken på att den låter sig stoppas.

Och som forskaren och författaren Ulrika Dahl konstaterade i sitt brandtal under Nordiskt Forum: ”Att kritisera sitt sammanhang är inte att förråda det – det är att uttrycka engagemang!”

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.