Normalt liv med aktivisten Parvaneh Hajilou av Maja Kekonius är en av filmerna i antologin Samhällssår.

Upphov: Samhällssår 2014

Samling inom film och teater med sikte på riksdagsvalet

2014-06-06 | Frida Sandström padlock

KULTUR

Vid valet 2010 blev filmaren Klara Levin överrumplad av utgången. Den här gången ville hon vara bättre förberedd och bestämde sig för att göra något tidigare ogjort – en dokumentärfilmsantologi. Gemensamt för alla filmerna är att de vill se förändring och Frida Sandström drar paralleller till teatergruppen Gruppens senaste satsning som också samlar ihop, på ett helt annat sätt, men med samma mål.

FAKTA

Antologin Samhällssår går att se på www.samhallssar.se fram till riksdagsvalet. Den kommer även att visas i Folkets Bios filmjukeboxar, under Folkets Bios dag på Almedalsveckan samt på Folkets Hus och Parkers biografer i Helsingborg, Malmö och Göteborg.

Gruppen kartlägger den svenska teatern visas på Folkteatern i Göteborg fram till den 14 juni. Speltillfällen kommer även att uppkomma i Stockholm under hösten.

– Det är faktiskt precis som jag skrev, säger Klara Levin och skrattar lite generat, som om hon borde säga något mer djupgående än:

– Jag vaknade en natt och insåg att det bara var ett år kvar till valet.

På andra sidan telefonen är svaret alldeles tillräckligt djupgående, och minst lika självklart: att behandla tid med rörlig bild och att tiden inför riksdagsvalet behandlas med en viss sorts bilder som rör sig i samma riktning som de frågor som växer då tycks än mer självklart. Sedan är det förstås det där med ordspråk. Om tid läker sår vet vi aldrig, men att tiden har med såren att göra, det kan vi i alla fall vara överens om och att ordet sår innehåller det år som Klara Levin syftade till går heller inte att förneka.

– Jag bara inte kunde vara passiv och bli lika överraskad som vid förra valet, fortsätter Levin, som bestämde sig för att koordinera en filmantologi som berörde de valfrågor som sittande regering inte har valt att prioritera. Titeln blev Samhällssår.

– Jag kunde inte komma på någon tidigare antologi där filmare har gått samman, men det här projektet var ett försök att komma nära människor, deras liv och hur de påverkas av politiska beslut.

I stället för att lämna över en kamera till ett antal människor vände sig Levin till de som redan hade en egen. Ramarna var vida och ryktet spred sig i filmsverige.

– Jag frågade om de höll med mig på ett antal politiska ståndpunkter, som till exempel att alliansregeringen behöver ersättas av en annan regering. Sedan var de fria att arbeta och så måste det nästan vara när det är utan arvode, säger hon och förklarar hur de aktuella kulturarbetarna redan sliter för sin inkomst och således med sin tid, varför gruppens storlek rörde sig likt en amöba över valåret. Vid premiären den 28 maj uppgick antologin till tolv filmer.

Antologi för förändring

Klara Levin är själv filmarbetare och är senast aktuell med dokumentärfilmen Crime City Love från 2013. I Samhällssår medverkar hon i filmen Kackerlackan – människans bästa vän av Behrang Miri. Den, liksom de andra fjorton filmerna belyser medmänsklighet eller bristen på denna, migration och rasism och basala behov såsom mat eller husrum.

– Vi ser riktningar i samhället som vi vill förändra, säger Levin, som menar att samtidigt som varje film gestaltar en egen fråga, så återkommer ställningstaganden för förändringar antologin igenom.

– Alla fick själva välja teman, men ändå berör de samma sak. Det är någonting som ligger i luften.

På frågan om denna konsensus på något vis hade kunnat spricka svarar Levin att risken skulle ha varit mycket liten, eftersom alla medverkande var överens om ingångsfrågan. Däremot menar hon att det var många i teamet som faktiskt efterfrågade en motsvarande antologi av filmare som förespråkar ytterligare en mandatperiod för alliansregeringen. För Samhällssår är siktet mot ett regeringsbyte däremot ett faktum, men därutöver konstateras ingenting, menar Levin.

– Ingen film lär ut eller ger svar, de öppnar snarare för samtal.

Mycket riktigt är filmerna inga dokumentärer med ett lättillgängligt dramaturgiskt berättande och slut där familjer återförenas och bostäder återuppbyggs. Oavsett form – för ja, de estetiska vägvalen är många – så lämnas betraktaren mitt i skeendet, för att snart slussas in i nästa bild, sår och rum av tid som hen så uppenbart delar med karaktärerna i filmen.

– Med både berättelse, bild och ljud blir det så mycket starkare, säger Levin och förklarar sin dragning till filmmediet med att det möjliggör för människor att ta in det både intellektuellt och känslomässigt.

– Jämfört med en samling politiska krönikor, som inte sällan är hårda och vassa, så öppnar en film upp på flera plan, den berör människor.

Sammanslagningen en push

Utöver den egna verksamheten arbetar Klara Levin som filmpedagog i Malmö stad, vilket förklarar hennes närhet till att koordinera andras filmprojekt lika väl som att arbeta med sina egna.

– Det var inte många som behövde hjälp utifrån, men det finns ändå en styrka i att gå samman, säger hon och förklarar hur många av de medverkande hade pågående eller vilande projekt som – oavsett de befann sig i idéstadiet eller redan var påbörjade – fick en push av att ingå i Samhällssår.

Ett exempel på vad Levin beskriver är filmen Egon av John Belfrage, vars material spelades in redan 2008. När Belfrage fick höra talas om Samhällssår kände han att materialet var mer aktuellt idag och bestämde sig för att göra färdigt filmen, som handlar om en man som samlar burkar.

– Att flera konstnärer går samman et blir som en startknapp för många. Det känns att det är dags att agera nu, säger Levin.

En annan sammanslagning som uppenbart rör sig mot riksdagsvalet är den feministiska teatergruppen Gruppen – Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderqvist. Sedan 2012 har trion slagit hål på svensk scenkonst och med en ihållande normkritik brottats med stereotyper och historieskrivningar i såväl konst- som samhällshistoria. Nu slutligen berör de sitt eget fält – den svenska teaterhistorien. Men, vad har det med en filmantologi som Samhällssår att göra?

Jo, föreställningen Gruppen kartlägger den svenska teatern säger precis samma sak som filmantologin – men den gör raka motsatsen. I stället för att lyfta upp de bilder vars subjekt även i samhället nu höjer sina stämmor, studsar Gruppen de statiska gestalter som den västeuropeiska teatern – och filmbranschen – alltjämt fortsätter att föda sina åskådare med. Liksom de många filmerna talar med en gemensam röst får formen vår teaterkanons många repliker och karaktärsdrag att smälta samman till ett enda passé. En klump, som i takt med publikens skratt kramas allt hårdare.

Levin menar att Samhällssår inte ger några svar, och likaledes studsar Gruppen heller inte klumpen boll av förlegad samtid ut ur scenrummet. I stället lämnas det faktum att vi ännu reproducerar normen – om så på scen eller som publik – mitt på den grå heltäckningsmattan på Folkteaterns, passande nog vita scen. Skevheten är lika uppenbar som kackerlacksfamiljen i flyktingförläggningens köksskåp i filmen Utan titel av Roxane von Geber Hedayat och Moa Kjellstrand.

Gruppen själva klär av sig sina tillhörigheter – hud som kön – snurrar ett sista varv och upprepar att kampen är nu. Även detta är, liksom Klara Levin påpekade, en sammanslutning som ligger i tiden För, vissa samlingar måste göras för att kunna förflyttas enklare, andra görs för att ersätta dessa när de väl är borta. Om så i riksdagen som på scen eller på en biografduk, så är det bara att studsa. Gruppen och Samhällssår har redan påbörjat matchen.