Alexander Alvina Chamberland.

”Sexarbetare måste få rättigheter”

2014-05-09 | Alexander Alvina Chamberland padlock 2

OPINION

”Det är inte Tysklands legaliseringslagstiftning jag och stora delar av den globala rörelsen för sexarbetares rättigheter förespråkar, utan Nya Zeelands och den Australiensiska provinsen New South Wales avkriminaliseringsmodell.” Det skriver Alexander Alvina Chamberland med anledning av att sexköpslagstiftningen är på agendan i stora delar av världen – och diskuteras på Feministiskt Forum i Stockholm i helgen.

Alexander Alvina Chamberland är performance-artist, skribent och före detta sexarbetare.

2008 var jag tvärsäker på att prostitution och porr borde förbjudas. Jag kände inga sexarbetare. Det närmsta jag hade kommit sexarbete var att ropa slagord utanför strippklubbarna och porrbutikerna på Andra långgatan i Göteborg. Jag hade aldrig sett hur det såg ut därinne, men jag var säker på att kvinnorna som arbetade där var oerhört exploaterade och att det var vår uppgift, som goda feminister, att försöka rädda dem. Sedan dess har det hänt mycket.

I dag känner jag över hundra sexarbetare med vitt skilda erfarenheter. Det är människor från olika länder, med olika klassbakgrunder och olika kön; vissa älskar arbetet, andra är oerhört glada att de inte arbetar med det längre. Jag känner förstås långt ifrån alla sexarbetare, men de som jag mött har i stort sett alla varit överens om att sexarbete borde avkriminaliseras så att sexarbete äntligen kan få täckas av rättigheter.

När det gäller mig själv så arbetade jag som strippa ett par månader i San Francisco och har sålt sex några gånger i Berlin, för att jag behövde pengar, ville utforska min sexualitet och hitta sätt att hantera och bearbeta sexuella övergrepp jag tidigare varit med om. Jag skulle aldrig basera mina åsikter på blott mina egna hyfsat begränsade erfarenheter, men samtidigt har jag lärt mig en del av dem, mina erfarenheter var både positiva och negativa, och min innersta kärna knäcktes inte av att strippa eller sälja sex och flera sexarbetare jag känner som arbetat i 20 år säger samma sak.

Det här är däremot inte den universella erfarenheten, utan det finns många olika erfarenheter av sexarbete och allas berättelser förtjänar att tas på allvar. Sexarbete innehåller allt för ofta exploaterande arbetsförhållanden, men jag vill reglera sexarbete främst genom socialpolitik och arbetsrättsmetoder istället för kriminalpolitik som ger polisen mer makt samt inte ger sexarbetare ökade rättigheter och skydd.

Det är inte Tysklands legaliseringslagstiftning jag och stora delar av den globala rörelsen för sexarbetares rättigheter förespråkar, utan Nya Zeelands och den Australiensiska provinsen New South Wales avkriminaliseringsmodell. Den modellen värnar om sexarbetares mänskliga rättigheter och skydd mot exploatering, samt använder sig av arbetsrättsliga lagar för att öka sexarbetares trygghet, hälsa och säkerhet, samtidigt som lagar finns mot trafficking och utnyttjandet av personer under 18 år . I Sydney i New South Wales har avkriminaliseringsmodellen bidragit till att könssjukdomsfrekvensen hos sexarbetare är lägre än hos befolkningen i stort.

När jag var på Istanbul Pride 2013 såg jag ett panelsamtal om sexarbete beståendes av enbart sexarbetare. Det är inget radikalt. Det borde vara självklart. Jag har dock aldrig hört talas om någon sådan panel i Sverige. Snarare är de flesta panelerna om sexarbete helt utan representation av sexarbetare själva. Det RFSL-arrangerade panelen jag deltar i på Feministiskt Forum den 10:e maj kan mycket väl vara den första större offentliga panelen i Sverige där majoriteten av deltagarna har erfarenhet av sexarbete.

I den svenska debatten får personer som pratar om avkriminalisering av sexindustrin ofta höra från människor att de är nyliberala. Det hade varit intressant att höra dessa människor börja kalla den marxistiska intersektionella feministen Angela Davis för nyliberal, hon förespråkar nämligen också en avkriminalisering av sexindustrin. En sexarbetarvän till mig i San Francisco som är bland de mest kompromisslösa rasifierade arbetarklassfeministerna jag mött, kände till detta sedan länge och rubricerade den inomfeministiska debatten för Angela Davis,(som förespråkar avkriminalisering), verses Gloria Steinem,(som förespråkar den svenska modellen där kunden kriminaliseras.

Hon berättade för mig om begreppet “carceral feminism”, som används i USA för att beskriva en typ av vit medelklass cisfeminism som gärna använder sig av polisen, våldsmonopolet, straff och olika kriminaliseringsmetoder för att “rädda” kvinnor oavsett om dessa kvinnor bett om det eller inte.

Angela Davis ställde upp i en intervju med en sexarbetaraktivist och kallade aktivister för sexarbetares rättigheter för pionjärer. Det känns tryggt att en person, som länge varit en ikon för mig, lyssnar på sexarbetares röster. Tyvärr är det mer än vad jag kan säga om de flesta feminister i Sverige. Hur kan annars stödet för sexköpslagen vara så starkt trots att till exempel den mest omfattande danska studien baserad på sexarbetares egna röster visar att 85-98 % av sexsäljarna inte vill införa sexköpslagen där. Skepcismen mot sexköpslagen bland sexarbetare är också tydlig i en nysläppt svensk rapport baserad på enkätsvar från 124 sexarbetare, varav en tredjedel var migrerande sexarbetare. Denna rapport borde läsas av alla som är intresserade av sexarbetesfrågan, då den går emot de rådande stereotyperna kring sexarbete. Bland annat anges “det är en del av min sexualitet” som den näst vanligaste orsaken till sexarbetandet.

Att sexköpslagen har ett lågt stöd bland sexarbetare själva är inte så konstigt eftersom sexköpslagen i sig inte ger någon hjälp eller stöd över huvud taget till sexarbetare, vilket förstås hårdast drabbar de sexarbetare som redan har det svårast, eftersom de blir totalt rätts- och skyddslösa. Det enda sättet att sexarbeta utan att begränsas av den svenska modellens sexköps- och kopplerilagstiftning är att arbeta på farliga platser. Alla säkrare platser medför nämligen repressalier. Det går inte att jobba på hotell, för då kan du bli portad. Det går inte att jobba i sin lägenhet, för då kan du bli av med den, oavsett om den är en hyresrätt eller bostadsrätt. Du kan inte hyra en särskild arbetsplats. Jobba i grupp är också förbjudet, för då anses det att en kan vara varandras hallickar. Arbetssätten som återstår är alltså ensam på gatan eller i kundens hem, det vill säga de två farligaste arbetsplatserna.

Det är förmodligen av bland annat dessa anledningar som i stort sett alla organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter (Världshälsoorganisationen, UN Women, UNAIDS, Human Rights Watch och snart kanske även Amnesty International med flera) förespråkar avkriminalisering framför sexköpslagen. Även Global Alliance Against Traffic in Women (GAATW), en av de största globala anti-traffickingorganisationerna, förespråkar avkriminalisering. Organisationer som arbetar för sexarbetares rättigheter är kraftfulla motståndare till slaveri, tvång, exploaterande arbetsförhållanden och den fruktansvärda asylpolitiken som skapar den främsta grogrunden för trafficking. Sexarbetare är bland de viktigaste agenterna i kampen mot trafficking och det glädjer mig att GAATW förstår behovet av en allians mellan sexarbetarrörelsen och anti-traffickingrörelsen.

Ett av de största fördomarna mot kampen för sexarbetares rättigheter är att det bara är vita västerländska sexarbetare från medelklassen som organiserar sig. Det är långt ifrån sanningen, då de största organiserade sammanslutningarna av sexarbetare finns i länder som Indien (Durbar Mahila Samanwaya Committee i Indien består av 65 000 sexarbetare som medlemmar), Turkiet och Sydafrika. Också i Sverige kan jag berätta att sexarbetarorganisationen Rose Alliance har en betydligt större klasspridning än de flesta aktivistnätverk jag kommit i kontakt med inom mainstreamfeminismen, queerfeminismen och den autonoma vänstern.

Det är viktigt att det finns offentligt finansierad stöd till sexarbetare. I Stockholm finns prostitutionsenheten, som ger viktig stöd till de som vill sluta arbeta, men som tyvärr till exempel inte ens har outreach för att dela ut kondomer till sexarbetare. Jag tycker att det borde vara självklart att både jobba med stöd till de som vill sluta sexarbete och till de som inte vill det. Det här är dock inte hur den traditionella svenska linjen ser ut, vilket en ser även på andra områden, till exempel har det varit svårt att få igenom sprututbytesprogram eftersom många ansett att detta “uppmuntrar till drogmissbruk”. När det gäller sexarbetesfrågan anser många aktörer att alla stödinsatser som gör arbetet säkrare för sexarbetare “uppmuntrar till prostitution”. Detta blir smärtsamt tydligt när till exempel Sveriges Kvinnolobby förra året gav sig på SIDA för att de ger pengar till en holländsk feministisk biståndsorganisation som ger stöd till organisationer som arbetar för sexarbetares rättigheter i fattiga länder. Också detta ansågs bidra till att “legitimera yrket”. Är svaret att istället lämna alla sexarbetare i världen utan någon form av stöd?

Nej, den svenska prostitutionspolitiken är inte att bekämpa fattigdom, utan snarare att bekämpa sexarbetare. Vänsterfeminismen måste börja blicka på den svenska modellen med kritiska ögon. I Statens Offentliga Utredning (2010:49) kring sexköpslagen skrivs till exempel följande: ”De personer som utnyttjas i prostitutionen uppger att kriminaliseringen förstärkt det sociala stigma det innebär att sälja sex. De beskriver att de valt att prostituera sig och upplever sig inte vara ofrivilligt utsatta för något. Även om det inte är förbjudet att sälja sex upplever de sig vara jagade av polisen. De upplever sig vara omyndigförklarade i och med att deras handlingar tolereras men deras vilja och val inte respekteras.” Vidare skrivs: ”När det gäller personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.” Hur kan sexarbetares egna röster om en lag som påverkar den egna situationen förbises så fullständigt?

Det är feministiskt att se sexarbetare som mer än bara sina kroppshål och ett sexobjekt och när mainstreamfeminister ägnar sig åt vulgära objektifierande beskrivningar av sexarbetare så återproducerar de en objektifierad bild av sexarbetaren. Det är alltid en kamp för femininiteter att få vara sexuella och samtidigt tas på allvar. På Feminist Porn Awards talade den feministiska och queer porrproducenten Courtney Trouble om hur detta faktiskt är möjligt.

Jag vill också passa på att påminna om att många av den feministiska och queerkampens starkaste agenter har varit sexarbetare. Från artister och författare som Kathleen Hanna, Courtney Love, Diamanda Galas, Valerie Solanas, Virginie Despentes, Lydia Lunch, Janet Mock och Kathy Acker till flera av de som var mest aktiva vid startandet av Stonewallkravallerna, till exempel de rasifierade transfeminina aktivisterna Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera. Tyvärr behandlas sexarbetare av många så kallade “feminister” i Sverige som någon slags svikare och jag har vänner som haft så kallade “feminister” göra slut med dem eftersom de sexarbetat och vägrat placera in sig i “det var så hemskt och aldrig igen och sexköpslagen är det bästa som finns”-diskursen.

Mainstreamfeminismen har historiskt sett haft stora problem med den dåliga flickan. Det mainstreamfeministiska subjektet ska ju vara “lagomsexuell” och vägra kallas hora – verkligen inte arbeta som hora! Jag längtar efter en feministisk rörelse som vidgar sin solidaritet och fattar att det går att hålla två bollar i luften; som i likhet med i stort sett hela den globala transrörelsen och även många vänsterfeministiska rörelser i andra delar av världen, både kämpar för sexarbetares rättigheter och för att femininiteter inte ska begränsas till att enbart värderas utifrån vår sexualitet (Janet Mock skriver utmärkt om det här).

Jag kräver feministisk outrage mot att migrerande sexarbetare i Sverige i dag riskerar att deporteras automatiskt på grund av “oärligt arbete”. Och sist men inte minst önskar jag en sväng åt vänster i analysen där det slutas upp med “sex är någonting särskilt heligt, åtminstone för kvinnor”-ideologin som ligger bakom den specifika kritiken mot sexarbete och istället riktas en bred kritik mot fattigdom, klassklyftor och arbets- och pengatvångssystemet i stort.

Avslutningsvis – ett citat från organisationen AWID, Association for Women's Rights in Development, en internationell feministisk organisation som arbetar för jämställdhet och kvinnors rättigheter:

Sex workers' movements challenge us to question our own internalization of ideas about the universal sanctity of certain parts of the female body, arguing that this notion in fact arises from patriarchal controls of female sexuality. While most sex workers' movements have stood firmly against forced trafficking of women and girls into sex work, they simultaneously assert the right of women to choose to be in sex work. They contest the notion that trading sex for money is morally on a different plane from performing any other kind of service for a fee. They compel us to address their demand for recognition of sex work as work, and their rights as workers, moving the debate away from moral positions and into the realm of rights.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20140512 - Maja Karlsson

En utförlig och fin text om ett väldigt infekterat ämne. Jämförelsen med sprutbytesprogrammen påminner om att det ofta finns en polarisering mellan "harm reduction" och idealism/moral/principer eller vad vi ska kalla det. Denna konflikt finns också i olika förhållningssätt från läkare som träffar på människor som självmedicinerat, t.ex. hormoner. Ett harm reduction-perspektiv rekommenderar då att fortsätta medicineringen under övervakning och med patientens hälsa i åtanke. Andra läkare väljer dock att "markera", dvs straffa, genom att neka behandling. Chamberland pekar som jag ser det på att "den svenska modellen" inte utgår från harm reduction, utan en princip om ett narkotifritt/prostitutionsfritt samhälle.


20140512 - Helena Brors

Beträffande att vägra kallas hora; När jag var 14 blev jag stämplad som och dagligen kallad för "hora" i min skola. Personerna som kallade mig "hora" slog mig ofta samtidigt. Först antog jag att det rörde sig om ett missförstånd – jag var ju inte prostituerad. När jag påpekade det för mina begabbare stärktes de bara i övertygelsen att jag var en hora. Så lärde jag mig att ordet "hora" i en svensk högstadieskola 1998 inte betydde "prostituerad", utan "förkastlig undermänniska utan rätt till kroppslig integritet". Med anledning av detta gick jag med i "Vägra Kallas Hora"-kampanjen. Det vi vägrade var att bli horstämplade och därmed grovt trakasserade. Personerna som kallade oss för "horor" gjorde det för att "hora" var det fulaste glåpord de visste.

Om nu sexarbetare är stolta subjekt borde ni väl vara emot att en beteckning för ert yrke används som skällsord och ursäkt för mobbning?

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: