Fittstim och transpersonerna

2014-01-31 | Anna-Klara Bratt padlock

INRIKES

Många arga debattinlägg, bloggposter och tweets har det blivit i anslutning till SVT:s satsning Fittstim – min kamp. Nino Mick gjorde ett videoinlägg – till andra transpersoner som kände sig nedstämda när hen-diskussionen presenterades som en perifer icke-fråga.

Du har gjort en videohälsning till Belinda Olsson – varför?

– Jag har tänkt och kommit fram till att den kanske inte är till Belinda. Det skulle vara fett om hon såg den, men hon har också haft mycket välförtjänt kritik att ta till sig de senaste veckorna.

– Snarare är videon för alla som är trans* och queer och, precis som jag, inte orkade vara ensamma när de såg första avsnittet av Fittstim – min kamp. För alla som kände som min vän Mio, när hen uttryckte sin oro och frustration på Facebook över att det som kallats "hen-debatten" kommit upp till ytan igen, och att vi som har könsneutrala pronomen osynliggörs, igen. ”Och jag får ingenstans att ta vägen, jag finns ju inte.” Det var det sista Mio skrev i det inlägget. Det andas en hopplöshet som jag ville fånga upp och omvandla till något annat. En strategi när en är inte existerar är kanske att göra väsen av sig. Om en orkar.

Klippet har fått snabb spridning - varför tror du?

– På den del av Internet som jag tar del av har det varit en massiv respons på Fittstim, från olika feministiska flanker. När jag läser rasifierade personer som kritiserar feminismen för att utgå från vit medelklass så kan jag hjälpa till att lyfta och sprida deras ord – trots att jag tillhör den gruppen och gynnas av att vara i centrum. Just därför är det mitt ansvar. Jag tänker att när jag gör poetisk aktivism som kritiserar cis- och heteronormen så finns det andra som tänker likadant, och som lyfter min röst. Tack och lov!

– Det känns oerhört positivt att även poesi och Spoken word kan få spridning. Det är liksom den typen av aktivism som jag känner mig hemma i just nu, snarare än att skriva debattartiklar. Alla har olika mycket tillgång till språk och ”rätt” ord. Men alla tänker, alla känner! Det måste finnas rum även för den som gör politisk konst, som kanske kan tala på andra sätt och till andra människor än en sakligt skriven debattartikel kan göra. Rita en serie! Filma en sketch! Gör musik! Sticka! En mångfald av uttryck i samhällsdebatten är demokratiskt.

Vad tror du programmet Fittstim - min kamp kan få för negativa konsekvenser för transpersoner?

– Jag tänker att programmet tyvärr inte är en ensam företeelse utan del av cisnormativa och transfobiska strukturer. De negativa konsekvenserna för transpersoner finns redan, i form av ökad psykisk ohälsa, utsatthet för hatbrott och så vidare. SVT och Fittstim hade här en chans att, när de valde att föra upp ”hen” och könsneutrala pronomen på bordet igen, synliggöra transpersoner som grupp. Att visa på att det finns en mångfald i kön, och inom feminismen. Det gjordes inte, tvärtom.

– Men strukturerna är det stora problemet, inte Belinda som person. Att de manifesteras i populärkulturen är ett symtom. Som den kritiserade trailern till Two and a half men, som TV6 fortfarande inte ser något problem med att visa, trots kritiken, trots transfobin gentemot transkvinnor. Samtidigt misshandlas och dödas transkvinnor världen över på grund av precis samma attityder som TV6 menar är ”humor”. Det gör mig jävligt förbannad. Se sambanden!

– Populärkulturen har ett stort jävla ansvar att lyfta fram transpersoner, att sluta upp med osynliggörandet och förlöjligandet, och ge unga transpersoner mångfacetterade karaktärer att spegla sig i. Det skulle vara viktigt. Livsviktigt, till och med. Långt viktigare än närbilder på Belindas bekymmersrynkor över könsneutrala pronomens varande eller icke-varande. Det finns andra frågor att ta i.