Nya röster om Angela Davis

2013-11-26 | Joacim Blomqvist padlock

KULTUR

Förra helgen var det filmfestival i Malmö. Där visades bland annat den nya dokumentärfilmen Free Angela and all political prisoners om aktivisten Angela Davis. Joacim Blomqvist var där.

FAKTA/Free Angela and all political prisoners

Produktions år: 2012

Genre: Dokumentärfilm

Regi: Shola Lynch, som tidigare bland annat regisserat dokumentärfilmen Chisholm '72: Unbought & Unbossed (2004)

Längd: 102 minuter

Officiell premiär i Sverige: 2 maj 2014

I Shola Lynchs film Free Angela and all political prisoners återberättas historien om hur den politiska filosofen Angela Davis, efter att ha återvänt från Europa där hon studerat för Herbert Marcuse – medlem i kommunistpartiets Che Lumumba-klubb – blev misstänkt för delaktighet i ett väpnat kidnappningsförsök, och den skottlossning som dödade fyra.

Under den dramatiska skottlossningen som ägde rum i Marin Countys rättssal, den 7 augusti 1970 försökte Jonathan Jackson kidnappa domare Harold Haley vid Högsta domstolen för att skapa en förhandlingsposition i syfte att frita Soledad-bröderna – tre afroamerikanska fångar och medlemmar i Svarta pantrarna – från fängelset Soledad. Då krutröken till sist skingrats återfanns såväl Jackson själv som domare Haley bland de döda, dessutom hade ytterligare två blivit skottskadade. Svarta pantrarna beskrev efteråt händelsen som ett modernt slavuppror.

Relativt omgående riktades polisens ögon mot Angela Davis. Hon hade undervisat vid UCLA(University of California, Los Angeles), men fått sparken därifrån på grund av sin kommunism och av en stor mängd hatbrev från vita kränkta män funnit sig tvingad att skaffa skjutvapen. Två av dessa vapnen, påstod myndigheterna, hade använts under de dramatiska händelserna vid Marin Countys rättsal.

Ställd inför sitt porträtt i FBI:s lista över de 10 mest eftersökta personerna i USA, insåg hon att hennes liv var i fara om hon inte omedelbart gick under jorden. Hon flydde därför men greps slutligen i New York den 13 oktober. Hon åtalades i Marin Countys rättsal, alltså på brottsplatsen där personalen även var offer för den påstådda gärningen, den femte januari 1971. Hon hälsade nationen och rätten:

”Härmed tillkännager jag inför rätten, inför detta lands folk att jag är oskyldig till alla de anklagelser som delstaten Kalifornien rest mot mig.”

Åklagaren yrkade på tre separata dödsdomar: för mord, kidnappning och kriminell konspiration.

”Det stod alltmer klart för mig att det inte var jag själv som åtalades, säger Angela Davis i filmen, för hur dödar man någon tre gånger? Den som i själva verket åtalades var inte jag, utan en föreställd fiende.”

Under hela den tid som rabaldret kring Angela Davis pågått hade skickliga aktivister, advokater och familjemedlemmar byggt upp en global solidatitetsrörelse; överallt restes kravet ”frige Angela Davis”, som på hennes egen begäran senare ändrades till ”frige Angela Davis och alla politiska fångar.” I februari 1971 fanns det flera än 200 lokala kommittéer i USA, och i 67 andra länder som alla arbetade för att frige Angela Davis. Överallt genomfördes gigantiska demonstrationer för hennes sak.

Rättegången mot Angela Davis skulle pågå under 13 veckor. Som tidigare antytts så var utgångspositionen den svåraste tänkbara: inte bara hölls rättegången på brottsplatsen – domarna fick bytas ut en efter en – det var ju deras kollega som skjutits), juryn och ögonvittnen var alla samtidigt brottsoffer. Angela Davis åtalades inledningsvis tillsammans med Ruchell Magee som faktiskt deltagit i skottlossningen men överlevt (Magee är ännu i dag fängslad). Mycket handlade därför inledningsvis om formaliteter. Hela rätten måste bytas ut. Situationen som till en början verkat förtvivlad ljusnade då rätten beslutade att släppa Angela Davis fri mot borgen.

Den världsberömda soulsångerskan Aretha Franklin hade lovat ställa upp med borgenssumman men hon var på turné i Karibien. Det fanns dessutom en annan person som sagt att han ville ställa upp med borgenssumman. En vit manlig jordbrukare från Fresno i Kalifornien, det mest konservativa grannskap som kan tänkas. Han hette Roger McAffe och han pantsatte sin gård för att få ihop $102,500, den summa som satts till borgen för Angela Davis.

I sin sakframställan ansåg åklagaren att anledningen till att Angela Davis köpt pistoler, ingalunda var att hon själv hotats till livet. Istället hade hon i passionerade kärleksbrev till George Jackson, som var en driven men självlärd författare, lovat att frita honom. Så kom det sig att en privat brevväxling offentliggjordes och att rättegången kom att cirkulera kring kärleksbrev. Anledningen till att hon ville frita Jackson var kärleken till honom, menade åklagaren. Då Davis fick ordet bröt hon en tystnad som varat flera dagar: hon anmärkte vasst att antagandet var ”Typiskt manschauvinistiskt”.

Hon menade vidare att de ansträngningar att få Jackson frigiven som hon syftat på i sina brev, var att på olika sätt förmå rätten att överklaga tidigare beslut. George Jackson själv hade skjutits ihjäl av plitar den 21 augusti 1971 i fängelset San Quentin, men de två andra Soledad-bröderna hade friats av helvita juryer i San Francisco. Det senare, menade Davis, tydde på att hennes verksamhet varit framgångsrik. Andra invändningar mot åtalet förefaller nästan komiskt genomskinliga; varför skulle exempelvis en extremt intelligent person som Angela Davis köpa skjutvapen under eget namn för att användas i ett kidnappningsförsök?

Den 4 juni 1971 rapporterade New York Times att en helvit jury funnit Angela Davis oskyldig på samtliga tre punkter.

”Juryn återvände med sitt beslut klockan 12:35, som friade den 28-åriga militanten från alla anklagelser mot henne. Tillkännagivandet orsakade demonstrationer så känslomässiga att domare Richard E. Arnason hotade utrymma rättssalen,” skrev tidningen.

Shola Lynch dokumentär är ganska konventionellt genomförd. Den är dramatiskt tredelad och vi följer händelseförloppet i linjär kronologisk ordning; den intellektuella giganten som efter studierna i Frankfurt under Marcuse återvänder till USA, Los Angeles. Blir sparkad från UCLA; varnad för att stanna kvar där, flyr och tillfångatas, samt rättegångsdramat. Så långt har andra regissörer genomfört historie-dokumentärer mycket mera innovativt, exempelvis i svenska Göran Olssons Black Power Mixed Tape (2011), Brett Morgens animerade dokumentära rättegångsdrama Chicago 10 (2007) eller Agnes Vardas dokumentär Black Panthers (1968).

Filmens styrka ligger istället i att det här hörs röster som oftast inte kommer till tals. Bland annat berättar FBI:s agenter hur det gick till när de skulle gripa Angela Davis, något hon själv säger var nya uppgifter för henne. Hennes familj och jury-medlemmar har förstås uttalat sig tidigare i amerikanska medier men inte så ofta i europeiska, så deras röster blir särskilt viktiga på den här sidan Atlanten. Likaså de advokater som företrädde henne och de aktivister som satte igång den makalösa kampanj som slutligen fick henne frigiven.

Mycket av det filmmaterial som Shola Lynch och hennes medarbetare hittat i arkiven är nytt och håller så hög kvalitet att det har ett värde i sig. Framförallt säger Angela Davis att hon själv är nöjd med dokumentären, med ett stänk av sorgsenhet över att många av de medverkande inte längre lever.