Cindy Sherman dök plötsligt upp på pressvisningen av nyöppnade Untitled Horrors.

Magnifik konstutställning av enorm magnitud

2013-10-18 | Katarina Rosengren Falk padlock

KULTUR

Genom att det är en vit, medelålders kvinna som stirrar ner på en från Moderna Museets väggar fungerar Untitled Horrors som en visualisering av genushistorien inför betraktaren oavsett om Sherman syftar till att uttrycka feministiska ställningstaganden eller ej. Det skriver Katarina Rosengren Falk som förhandstittat på den stora utställningen som öppnar i morgon på Moderna Museet i Stockholm.

Att möta en legendarisk konstnär i verkliga livet har vissa likheter med att se en filmatisering av en favoritroman; filmen lever sällan upp till en älskad litterär förlaga. När Cindy Sherman plötsligt materialiserar sig som en skygg Greta Garbo-gestalt pressvisningen på Moderna Museet förstärker hon på samma gång myten om sig själv, om det mystiska konstnärsgeniet och bilden av sig själv som en alldeles vanlig person. En person som kanske är lite blyg, som har minglat en gång för mycket, som inte har ett narcissistiskt behov av att stå i centrum.

Genom att göra ett slags performance som en undflyende figur kritisk till sin egen situering och ett sammanhang och samhälle fullt av konventioner och konstruktioner, besatt av kändisskap och yta, som hyllar polerade fasader tillåter Sherman något annat att ta plats. Det är inte okomplicerat att effekten uppstår också tack vare att Sherman kan förhålla sig von oben till sin samtid, drottningen av postmodernismen, performativietsundersökningarna och postfeminismen som hon är. När postfeminismen definieras som ett paraplybegrepp som försöker fånga sprickor inom vad som har gemensamma teoretiska, metodologiska och ideologiska utgångspunkter men som inte längre kan definieras på ett enkelt sätt kan det fungera exceptionellt väl att applicera just på Cindy Shermans estetik och konstnärliga metoder.


Majestätisk utställning

Den majestätiska utställningen Untitled Horrors befäster den tron Sherman besteg med kraft och grace i den västerländska kulturella diskurs under det sena 1900-talet som äntligen kunde acceptera kvinnliga, konstnärliga genier. Som Daniel Birnbaum, som har kurerat utställningen tillsammans med Lena Essling, påpekar så är den kontemporära konstens historia omöjlig att tänka utan Sherman. I den kontexten är hon likvärdig alla sina manliga kollegor med stjärnstatus. I det sammanhanget utgör Untitled Horrors mindre en feministisk manifestation och mer en magnifik konstutställning av enorm magnitud med en av konstens giganter. Vilket i samma andetag som detta blir konstaterat förstås gör utställningen till ett slags jämställdhetsframgång i sig.

Frågeställningar om kön och geni korrelerar med Shermans konstnärliga ambitioner och blir på så vis en del av själva konsten, som i varje ny kontext på sätt och vis skapas på nytt. När Sherman på 1980-talet illustrerade sprickorna i vars och ens persona i relation till sådant som det kroppsliga, det skamliga, omedvetna och groteska, visade hon upp nya sätt att tolka vad det är att vara kvinna och människa. Att möta hennes sublima estetik i dag visar också på sprickorna mellan vad som är möjligt att uttrycka i ord, ideologi, teori och vad som faktiskt finns här i den förskräckliga, äckelframkallande, men också vackra och romantiska verkligheten. Och det är också att iaktta henne genom de många kvinnliga konstnärer som har inspirerats av henne.

Och det är också att iaktta henne genom de många kvinnliga konstnärer som har inspirerats av henne. Tack vare framstående svenska konstnärer som arbetar i Shermans anda, där Annika von Hausswolff är ett av de främsta exemplen, blir en svensk publik knappast chockerade längre av skyltdockor i skrämmande ställningar som för tankarna till sexuella övergrepp, av krackeleringar i verkliga kroppar, av penisar på dockbebisar.


Untitled #237

Sherman slutade kommunicera om sin konst

Lena Essling berättar om hur beställningen från Artforum på hennes berömda så kallade Centerfolds blev ett slags brott också i Shermans egen karriär. Bilderna publicerades aldrig och efter debatten slutade Sherman att kommunicera om sin konst. I den majestätiska utställningen Untitled Horrors väcker de därför många kritikers nyfikenhet och vi flockas kring dem som giriga kunder under julrean. Detta konstnärskap har kretsat kring det som faller utanför normen, det som uppfattas som perverst, äckligt, skrämmande fortsätter just där och då att på ett bokstavligt sätt visa oss våra egna obehagliga sidor och sublimerade perversioner. Individers polerade ytor i det sociala livet, i synnerhet de kvinnliga, avtäcks i och med en perfektionstisk estetik som ändå lyckas skildra sin egen motsats: människans otillräcklighet.

Kuratorerna lyfter fram att Sherman är en kvinnlig konstnär som äger en frontposition på den internationella konstscenen i sin egen rätt, på sätt och vis oavsett sin kvinnokropp. Samtidig tolkas Sherman självklart som feminist. Under den period som kvinnorörelsen ägnade sig att lyfta fram gömda och glömda kvinnor inom alla mänsklighetens sfärer och åt att studera och problematisera kvinnoroller, kvinnoliv, kvinnosysslor i kvinnokampen var Sherman otvivelaktigt enormt betydelsefull för feministen. Att en kvinna själv vågade experimentera med sin egen kropp under den ytliga eran som producerade bimbon samtidigt som till och med många samtida kvinnliga konstnärskollegor ägnade sig åt mer sexualiserade, provokativa bilder och självporträtt har gjort Sherman till en feministisk ikon. I takt med att kvinnokampen teoretiserades och förvetenskapligades inom det postmoderna paradigmskiftet förändrade Sherman bilden av hur femininiteten kunde gestaltas, visualiseras, estetiseras, kritiseras och bidrog därmed till att vissa fundamentala förutsättning för uppfattningar om femininitet i den västerländska diskursen förändrades.

Det flyktiga mötet med Cindy Sherman i det verkliga livet är mångbottnat. Att hon sedan den massiva kritiken av hennes centerfolds för Artforum har valt att sluta kommentera sin konst är intressant. I synnerhet inte som hon idag ser ut som vilken Manhattan-kvinna med ålderskris som helst, synbarligen fixad till sin fördel? Sherman har gått i spetsen för gestaltningen av hur människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet ständigt tvingas samexistera på ett nästan schizofrent sätt med allt som tränger sig på, inifrån och ut, utan början och utan slut. Det är svårt att inte tro att hennes egen snygga yta inte är en del av hela hennes projekt.


Teoretiserande texter frånvarande

Shermans egen medverkan i skapandet av utställningen är intressant på oändliga sätt och nivåer, inte minst i relation till postmoderna teorier om hur kronologiska berättelser skapar hierarkier och därför bör brytas. På ett annat plan blir det en konstnärs eget uppror mot att skrivas in i för många berättelser, mot att approprieras av teoretikerna och orden. Teoretiserande texter är frånvarande i utställningen och den skrivna informationen invid verken ger minimalt med information. Förhoppningsvis ett ställningstagande om hur intellektuella texter ofta är en uttrycksform för eliten. Otvivelaktigt är den krossade kronologin också ett sätt att visa en tidlös konstnär som ställer konsten i fokus mer än den konstnärliga personan, personen som har skapat den.

Försöker Sherman härmed sätta punkt för en viss sorts uttrycksform för att gå över i andra? Det vore onekligen extremt intressant. Trots att de flesta frågor Sherman ställer om just performativitet, identitet, kroppslighet och verklighet på många sätt är obönhörligen passé sätter hon samtidigt fokus på sätt att uttrycka sig som aldrig kan vara universella eller eviga men troligtvis kommer att vara ständigt aktuella. Inte bara vita kvinnor i västerlandet kontrollerar sina kroppar, inte bara vita kvinnor i västerlandet har ångest över åldrandet, utsöndringarna, ätstörningarna, den dagliga hopplösa kampen med självkontrollen. Genom att det är en vit, medelålders kvinna som stirrar ner på en från Moderna Museets väggar fungerar Untitled Horrors som en visualisering av genushistorien inför betraktaren oavsett om Sherman syftar till att uttrycka feministiska ställningstaganden eller ej.

Att ett antal framstående författare har skrivit katalogen är logiskt i relation till detta faktum och ger djup och dimension till både berättelsen om den här utställningen, liksom om konsten i sig. Istället för att ett antal kritiker, kuratorer och konstteoretiker skulle begå det slags kulturella appropriering av konsten som alltför ofta gör att katalogerna liknar just de där filmatiseringarna av stor litteratur som aldrig kan varken tolka eller göra ursprungsverket rättvisa skapas nya, litterära verk.


Tre respektingivande konstnärskap under samma tak

För den som söker fler genusteoretiska perspektiv finns Rip: Image av Tala Madani kvar på Moderna Museet fram till 27:e oktober. En utställning som Cindy Sherman själv berättade att hon uppskattar mycket i ett exklusivt samtal om feminism och konst för Feministiskt Perspektiv.

Madani fungerar med sin rasifierade situering och sina visuellt starka abstraktioner av maktrelationer som ett komplement i ett samspel där Sherman reproduceras i sin position som en av konstens avantgarde men reproducerar rollen som en av bildkonstens giganter. I Madanis värld, liksom i Niki de Saint Phalles, som också finns kvar på museet ett litet tag till, finns äcklet, aggressiviteten och undersökningarna av identiteter. En genusteoretisk konstnärstrojka som lite tillspetsat representerar varsin viktig era av kvinnorörelsen, feminismen och genusvetenskapen.

Tre respektingivande kvinnliga konstnärskap under ett och samma tak där Sherman inte bara tack vare utställningens megaformat och hennes stjärnstatus trots allt förkroppsligar och illustrerar den största. Oavsett ur vilken position publiken betraktar Untitled Horrors är det bara att konstatera att Stockholm just nu har besök av ett av de stora konstnärliga genierna i vår tid.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.