Lohana Berkins berättar om sin syn på kön och identitet och säger bland annat: "Jag går med stolthet på gatorna och ingen kommer någonsin att bryta ner mig."

Upphov: encuentro

Identitetslag förändrar allt

2012-05-25 | Liliana Hendel padlock

UTRIKES

"Det som fattas nu är att utveckla den medicinska världens kompetens att förstå, att inse, att kunna läka, för diskrimineringen har tveklöst främjat okunskapen." Orden är Lohana Berkins. Hon är transaktivist och centralgestalt i kampen för den historiska identitetslag som nu ska säkerställa transpersoners rättigheter i Argentina. Nästa steg, säger Berkins, är att återupprätta kvinnors självbestämmande genom att legalisera abort.

FAKTA IDENTITETSLAGEN

Ger personer rätt till offentligt finansierad könskorrigerande vård utan krav på någon diagnos
Gör det också möjligt för alla att få sin könsidentitet juridiskt erkänd utan tvingande krav på fysiska ingrepp
Antogs den 9 maj 2012 och innebär att Argentina nu har världens mest progressiva lagstiftning när det gäller transpersoners rättigheter

Den förväntade livslängden för transpersoner i Argentina var 2011 35-40 år och 34 procent var hivsmittade. Enligt en undersökning bland transpersoner i staden Mar del Plata (2005) hade: 82 procent injicerat silikon, 66 procent behandlat sig med hormoner, 32 procent opererat in bröstproteser, oftast i hemmiljö.

79 procent levde på sexarbete. De allra flesta hade velat göra något annat om de hade haft möjlighet.

Källor: RFSL och Ottar

Det här är en utskriven och översatt radiointervju som Liliana Hendel har gjort med Lohana Berkins i sitt radioprogram Lunes otra vez – Måndag igen.

Tack Lohana för att du pratar med oss i dag, med den lilla röst du har... Hur mår du?

– Men min kära, vi har lag, vi har lag!

Berätta kortfattat Lohana, för människor som inte vet något om det här, hur den här lagen kom till, varför den är så viktig...

– Vägen hit får vi inte glömma faktiskt. Inte för att vi vill älta smärtan eller det melankoliska, men sanningen är att det var väldigt hårt, väldigt svårt, för vi var tvungna att satsa allt och slåss för varje erövrad centimeter från den plats där vi befann oss.

Då hade vi en stat som historiskt sett led av en av en minnesförlust riktad mot oss och den enda reaktion vi fick av staten var bestraffning, kontroll, reglering av våra kroppar, av vår identitet. Därför var den 9 maj, utan någon som helst tvekan, en historisk dag, ett före och ett efter. Och även om vissa har direkt fördel, vi själva, kommer hela samhället med tiden att verkligen kunna bedöma vikten av den här lagen, vad den betydde, framsteget och den institutionella kvalitet den ger oss som nation.

Vad händer med dig, berätta, du som varit med och kämpat från första början...

– Det finns saker som jag upplever mycket starkt, där finns glädjen, men också smärtan. När jag kom hem igen och satte mig i fåtöljen kände jag verkligen rummets ensamhet, eftersom många vänner inte längre fanns där och jag började minnas fängslanden, slag, nedvärdering, förödmjukelser, skällsord, sådana ramsor som du pratade om, att inte duga till något, skräp... Allt det mindes jag och sanningen är att jag inte kan frigöra mig från vännernas död, rösterna, kramarna, skratten som vi har delat och som har hållit oss vid liv. I den stunden drunknade jag i glädje men när jag kom upp igen fanns tomheten, att inte kunna krama om varandra. Det har i ärlighetens namn varit allt detta.

– Och samhället har lyssnat på oss men än har lagen inte blivit vardag. Den här mobilen jag pratar i, till exempel, står i min svägerskas namn. Sådana saker. Övergången till att ha tillgång till vård, utbildning, boende. De här rättigheterna nekas oss inte i konstitutionen, bara det att när vi skulle eller ska utöva våra rättigheter möter vi fördomarna hos hen som tar emot oss. Det här, som är vår vardag, kommer att ha ett före och ett efter den 9 maj, eller när den här lagen börjar tillämpas.

Vad kommer att hända inom vården. Det är något vi pratat om flera gånger. Vad händer när en vän till dig närmar sig sjukhuset med något besvär och läkarna inte är förberedda, frågan finns inte i universitetens läroplaner, de vet inte hur de ska hantera er, och när de inte vet behandlar de er väldigt illa...

– Det första lagen gör är att tydligt slå fast att tillgängligheten ska vara på våra egna villkor. När jag går och registrerar mig kommer jag att säga Lohana Berkins istället för att dra någon vals. Sedan måste vi fortsätta och gå framåt när det gäller övervakning och implementering av lagen och skapa en dialektik med läkarkåren. Vi måste säga låt oss gå framåt i den här världen, det här hände mig, jag är en fängslad kropp, en misshandlad kropp, jag injicerade silikon olagligt, hur har det påverkat min kropp... All den kunskapen måste vi bygga tillsammans och det kommer enligt mig att vara den stora utmaningen.

Precis som vi har pratat om när det gäller andra frågor när vi går framåt, lyckas nå våra mål och våra drömmar, så öppnar sig nya fönster och nya utmaningar...

– Det som fattas nu är att utveckla den medicinska världens kompetens att förstå, att inse, att kunna läka, för diskrimineringen har tveklöst främjat okunskapen. Helt och hållet. Och vad den här lagen också gör är att omdefiniera betydelsen av medborgarskapet och demokratin. Få se, säger jag, vilka är de nya kroppar som förkroppsligar och möter de här rättigheterna. I läroplanerna öppnas ett brett panorama för att omdefiniera vad som egentligen är väldigt djupgående. Det som grundläggs nu är ett stort moderland. Vi får inte glömma att den absoluta grunden för det stora moderlandet blir dagen då vi lyckas avkriminalisera, legalisera abort på de offentliga och kostnadsfria sjukhusen. Där ska kvinnors självbestämmande återupprättas på ett legitimt sätt och som en rättvisefråga.

– Så det här är verkligen en lag som gör framsteg och som institutionerna måste låta sig genomsyras av, de måste reflektera, ifrågasätta sig själva och sin föreställning om kroppen. Varför det går att föreställa sig en manskropp och en kvinnokropp, men inte en transpersons kropp. Vi måste överge de där myterna som stämplade våra kroppar som misstag. Vad då misstag? Jag gråter som en kvinna, känner som en kvinna... Alla de stora paradigm som vården, läkekonsten bygger på måste ifrågasättas och med kroppslig närvaro säga stopp ett tag, låt oss börja om, reflektera, undersöka de platser av visshet där de här kunskaperna förankrats. Då kommer de vara tvungna att springa iväg, tro mig, då springer de sin väg.

Lohana, det var ett nöje, en glädje. Jag känner mig verkligen berörd, och som du säger så bra, det här är ett sant framsteg som påverkar kollektiva föreställningar. Från vice presidenten, en senator, folk på gatorna till parlamentsledamöter. Detta att kunna skapa något tidigare otänkbart, som vissa delar av journalistiken följt sedan starten och...

– Förlåt att jag avbryter, jag ville också säga, eftersom minnet är så skört, jag ville också tacka – särskilt dig och i dig massor av personer som jag inte ens kan börja räkna upp – för utan hjälpen av engagerade väninnor, och även av den här journalistiken som började uppmärksamma oss på nya sätt, som inte förlöjligar eller är ute efter att skapa sensation. Det finns många vänner och väninnor som har närt och varit medbrottslingar i kampen, och som jag sa uppifrån scenen, utan många av er hade vi inte kunnat stå där den dagen.

– En del menar att sådant ändå tas för givet, att aktivismen inte behöver tackas, men jag anser att det är viktigt att tacka för det går verkligen att uppnå många saker, inte ensam, utan tack vare hela det här nätet som vävs samman av omsorg och solidaritet.

...och av mod, för det är ingen lätt väg att gå emot så mycket fördomar, så mycket diskriminering, så mycket hat och så mycket dold rädsla. Så många väninnor finns inte längre, på alla sätt. Jag menar i våra liv, i vår kamp, så många är inte kvar, men vi är kvar och vi kramar om varandra. Det kompenserar inte för deras frånvaro men det gör enormt gott i själen eftersom det stärker oss.

Lohana Berkins är en argentinsk aktivist och grundare av organisationen ALITT i kampen för transpersoners och transvestiters rättigheter. Hon har kandiderat till parlamentet för vänsterpartier i Argentina och organiserat fängslade, prostituerade, transvestiter, feminister, homosexuella män, lesbiska och fattiga ungdomar för att bekämpa kränkningar. 1995 var hon med och grundade den argentinska transvestitföreningen som tillsammans med ALITT har etablerat en kooperativ näringsverksamhet för transvestiter som vill lämna prostitutionen. Hon har arbetat med många folkrörelser och överskrider gränser för identitetspolitiken: "Jag är transvestit, kvinna, socialist, indian, tjock, färgad, fattig, arbetare. Jag är alla de sakerna och mycket mer. Och jag kämpar för att bygga en värld där jag accepteras för allt som jag är."

Källa: Rutgers

Liliana Hendel är psykolog, journalist och programledare, flerfaldigt belönad för sitt arbete med att uppmärksamma mänskliga rättigheter, genus och hälsa. Hon är medlem i det argentinska journalistnätverket PAR, som arbetar aktivt för att befria medierna från sexism, och samordnare i det Internationella nätverket för journalister med ett genusperspektiv, RIPVG.