Film bryter tystnaden om våldtäkt

2012-02-24 | Katarina Andersson padlock

KULTUR

I filmen Våga minnas skildrar filmaren Ewa Cederstam den våldtäkt hon själv utsattes för. Katarina Andersson är tagen av hennes mod.

Det är påtagligt laddat när Ewa Cederstams film Våga minnas förhandsvisas på Unga Klara i Stockholm. Filmen behandlar den våldtäkt Ewa utsattes för som 18-åring och som präglat hennes liv sedan dess. Men som hon under de 25 år som gått egentligen inte talat med någon om.

Den Ewa vi möter i filmen är dock en mycket orädd person, som är mån om att bryta tystnaden. Filmen är tämligen brutal i sin uppriktighet; ibland känns det som om jag tjuvlyssnar på något mycket privat, till exempel samtalen mellan Ewa och hennes man Peter.

Ewas beskrivning av händelseförloppet är saklig och ganska lågmäld, men framkallar desto större obehag hos åhöraren. Suzanne Osten, som efter visningen samtalar med Ewa Cederstam, tycker att filmen samtidigt är vacker och att den utgör ett slags konstnärlig läkning.

På en publikfråga om hur Ewa känner det när publiken skrattar åt vissa sekvenser svarar hon att det är nödvändigt – det måste finnas hopp också. Och tillägger att hon blir glad över att vi skrattade på rätt ställen.

Kontrasten kan dock bli slående. Ewa och Peter gnabbas om huruvida de pratat om våldtäkten, om de pratar med varandra över huvud taget och spridda skratt hörs i salongen. Sekunden efter säger Peter ”ja, det är ju en viss typ av beröring som du är känslig för, sexuell beröring” och tystnaden blir kompakt.

Efteråt säger Ewa Cederstam att hon vill visa på spannet hos en människa. Att man kan vara trasig när det gäller vissa saker och samtidigt fungera när det gäller andra.

I filmen talar hon även med sina föräldrar och med en nära vän. Hur kommer det sig att de aldrig pratat om det som hände? Är det för att skydda sig själv och andra som man är tyst?

Övergreppet, som skedde i Malmö, begicks av en för Ewa Cederstam okänd man som tidigare varit dömd för just våldtäkt. Kvällen innan hade han ofredat en annan ung kvinna som Ewa också söker upp. Dessutom ber hon polisen i Malmö om att få rekonstruera förhöret, eftersom Ewa är förbryllad över att det är så mycket som hon inte minns.

Polisen som genomförde intervjun sitter också i publiken denna kväll. Han påpekar att ett förhör – där det inte är upp till offret att välja vad som ska berättas – faktiskt kan vara terapeutiskt i den meningen att allt verkligen tvingas komma upp till ytan.

”Funderade du på att kontakta gärningsmannen?” undrar en person i publiken. Ewa Cederstam förklarar att tanken initialt var att göra det, men efterhand kom hon fram till att det inte skulle bli den film hon ville göra med det tillvägagångssättet. I tidigare projekt har hon intervjuat förövare och tror sig på så sätt ha fått svar på sina frågor.

Det här är en berättelse om våldtäkt. Upplevelserna skiljer sig så klart åt. När jag i minglet efteråt hör en man säga, att hans dotter hellre fick dö än att bli våldtagen för att det är ett så hemskt öde, så blir jag minst sagt fundersam.

Måste en våldtäkt märka en för livet? Finns det andra sätt, utan att förminska allvaret i brottet? Samtidigt, hur ska vi förstå och kunna verka för förändring om inte problemet sätts under lupp? Förhoppnings får Ewa Cederstams film fler att bryta tystnaden.

Våga minnas har premiär på Tempo Dokumentärfestival i Stockholm den 7 mars och på biografer runt om i Sverige 9 mars.