Thatcher utan thatcherism

2012-02-10 | Helena Brors padlock 3

KULTUR

Renons på karaktärsutveckling, full av faktafel – Helena Brors är inte nådig mot filmatiseringen av Margaret Thatchers liv. Lågvattenmärket är skildringen av Thatcher som av kvinna.

Manusförfattarinnan Abi Morgan och regissösen Phyllida Lloyd ville skildra åldrandeprocessen, framförallt den kvinnliga. Deras film Järnladyn handlar om en gammal gummas tillvaro med demens. Varje dag lagar hon frukost åt och konverserar med sin sedan länge döde make. Rollen som hustru är hela hennes identitet.

Utan en man att spegla sig i är hon ingenting – Utöver Margaret Thatcher, baronessa, före detta premiärminister och själva definitionen av sui generis. Merparten av Järnladyn utspelas i nutid. Huvudrollsinnehaverskan Meryl Streep tultar runt iförd rynkproteser och kivas med maken Denis vålnad. Resten är en rapsodi av lösryckta minnen, helt ur den senila Thatchers synvinkel.

Ständiga faderssubstitut

I 40-talets Grantham ser tonåriga Maggie Roberts dyrkande på när pappa åldermannen håller brandtal om specerihandlarens nationsbärande roll.

I 50-talets Dartford ses Margaret med misstänksamhet av den lokala konservativa partiföreningen för att hon är kvinna och ofrälse. En faderlig Denis Thatcher lär den nervösa Miss Roberts att besticken längst ut ska användas först och att hon måste uppnå titeln Mrs. för att bli invald i underhuset.

När Margaret Thatcher kommer in i underhuset är hon helt vilse tills Airey Neave ömsint tar henne under sina vingars skydd. Ständigt dessa faderssubstitut.

Sentimentalt och opolitiskt

Järnladyn är ett sentimentalt och opolitiskt porträtt av en överrationell och ideologiskt driven person. Abi Morgan gör gällande att Thatcher skulle ha slitits mellan sin karriär och rollen som omhändertagande hemmafru.

När hon kommer in i underhuset bölar tvillingarna Mark och Carol för att mamma överger dem. Samma dag som hon blir premiärminister försöker Denis bereda sin egen frukost med en smärre köksbrand som resultat.

Det är bara två exempel på hjältinnans återkommande skäl till skuldkänslor. Mycket privatliv och affekter tillskrivs någon som knappt hade någotdera.

I varje minnessekvens, från adolescensen till avgången från premiärministerposten, understryks att torymännen kring järnladyn ser ned på henne på grund av hennes könstillhörighet.

Phyllida Lloyd har tydligen missförstått den reaktionäre engelsmannens mystiska väsen; Även om han föraktar kvinnor som grupp, så har han i alla tider gärna underkastat sig enskilda matriarker som husmor på internatskolan, drottningen eller premiärministern.

Pseudofeministiska poäng

Visuellt fragmenteras baronessans kvinnliga attribut i kontrast till omgivningens manliga ur alla tänkbara kameravinklar: Himmelsblå hatt bland gråa kavajer, vita pumps bland svarta oxfordskor, rosa kjol bland kritsträcksrandiga byxor, ja, ni fattar.

När Margaret Thatcher tog säte i underhuset fanns där redan 24 kvinnliga ledamöter. Vid hennes demission var antalet 41. Men om man får tro Järnladyn var Maggie Storbritanniens första damparlamentariker och förblev den enda sitt slag ända in på 90-talet.

Vilket hån! Denna förvrängning anser jag vara lågvattenmärket bland filmmakerskornas finter för pseudofeministiska poäng.

Lloyd har varit öppen med sin strategi att undvika egna ställningstaganden genom att till fullo utgå ifrån Thatchers subjektiva perspektiv. En slug, eller beroende hur man ser därpå, irriterande debil strategi.

Noll faktakoll

Jag lyckas inte komma underfund med hur pass insatt den föreställda (tant-)publiken är i Thatcherregimens gärningar. Ministrarna Geoffrey Howe, Michael Hesseltine och Francis Pym figurerar utan egentliga introduktioner, vilket tyder på att publiken förväntas känna till dem väl sedan tidigare.

Samtidigt är Järnladyn så späckad med faktafel att tittaren måste ha noll koll för att gå på lejonparten. Brixtonupploppen 1981, gruvarbetarstrejken och bombattentatet i Brighton 1984 dras igenom i ett enda sorgemontage.

Nästföljande montage går i glädjens tecken och inleds med segern i Falklandskriget 1982. Tack vare Maggie rivs Berlinmuren och fler britter blir levnadsglada yuppies. Maggie dansar vals med diverse världsledare, däribland Nelson Mandela. Thatcher motsatte sig sanktioner mot Sydafrika under apartheid och hennes Federation of Conservative Students distribuerade tröjor med trycket "Hang Nelson Mandela" fram till 1986. Augusto Pinochet vore en mer logisk kavaljer.

Dramaturgiskt är Järnladyn renons på karaktärsutveckling. Månne är det en arbetsskada från Lloyds år som operaregissös. Vi får aldrig se vad Margaret Thatcher gör med makten eller vad makten gör med Margaret Thatcher.