Flickan och draken

2011-12-23 | Svante Tidholm padlock

KULTUR

Svante Tidholm har sett storsatsningen The Girl with the Dragon Tattoo och reflekterar över vad som händer med svensk feminism i Hollywood-tappning.

Stieg Larsson var en skicklig deckarförfattare. Det han skrev blev spännande. Men han hade inget vidare djup i sina böcker, och kom egentligen inte med något nytt.

Han snodde ihop en mix av de grejer han kunde bra: stapla spännande händelser på varandra, mixa det med lite exotisk högerextremism. Det som på riktigt sticker ut i hans böcker, och som gjort all skillnad ur ett internationellt perspektiv, är den feministiska analysen.

Bara titeln på Stieg Larssons första bok Män som hatar kvinnor väckte uppmärksamhet när den kom. Inte minst från antifeminister kom de vanliga uppstötningarna. De tyckte det var fel att i en deckare fiktionalisera kring att ”män hatar kvinnor”.

De hade uppenbarligen inte läst boken. Stieg Larsson lyckades nämligen relativt väl med att fånga det utbredda människohat som i ett patriarkat resulterar i vidrigt grovt våld mot kvinnor.

Det är inget nytt tema i kriminallitteraturgenren, som vadar i den sortens våld, men här fanns i Lisbeth Salander en karaktär som kunde balansera upp skiten och bringa lite klarhet.

Stieg Larsson förklarar visserligen aldrig i sin första bok riktigt varför Gottfried Vanger behöver mörda kvinnor på löpande band. De har alla judiska namn, är det kvinnohat förklätt till antisemitism, eller tvärtom? Oklart.

Dottern Harriet blir också våldtagen. Också här något oklart varför. Men hon sätter ner foten, slår tillbaka, mördar sin genomosympatiskt ritade far, och flyr fältet, räddad av en annan kvinna. Hennes bror, traumatiserad av sin far, tar över kvinnomördandet. För njutningens skull, tror jag vi ska förstå.

Samtidigt som Stieg Larsson utmålar män som svin, sviker han inte sin genusmässiga hemvist. Det är männens perspektiv som är utgångspunkten. I David Finchers amerikanska filmversion av boken, The Girl with the Dragon Tattoo, får den gamle ”gode” Vanger en viktigare roll än i den svenska.

Här är han tydligare en patriark, kraften som rullar igång hela historien. Och Blomqvist själv är såklart i centrum för historien. Lisbeth Salander förblir konstigt nog biroll även i Finchers version. Trots en fantastisk skådespelare som Rooney Mara.

Är det ett minus? Ja… men man kanske inte kan få allt. En välvillig tolkning är istället att Stieg Larsson kände sina begränsningar. Han var fascinerad av och väl insatt i kvinnoförtryckets totala jävelskap, och lät Lisbeth utforska möjligheterna till hämnd och självupprättelse.

Men som man kunde han inte leva sig in i hennes karaktär hur mycket han än ville, utan lät istället en spegling av sig själv, i Mikael Blomqvist, få bli hennes följeslagare under delar av historien.

I Finchers film är Lisbeth Salander helt klart den som definierar deras relation, hon förblir maktfull nästan hela vägen fram… Jag ska dock inte förstöra filmen genom att avslöja vad som skiter sig i filmens genusperspektiv.

Däremot är jag imponerad över hur Fincher, utan att bli blöt om fötterna, passerar en av de största bermuda-trianglarna i filmhistorien: Salanders bisexualitet.

Här hade det kunnat sluta hur illa som helst. Istället får Maras Lisbeth faktiskt i Craigs/Blomqvists ögon stå med integriteten kvar, iförd en ”FUCK YOU, YOU FUCKING FUCK”-t-shirt. Alla PK-snutar i salongen drog en djup och förvånad suck av lättnad.

I den svenska filmatiseringen blev Mikael Blomqvist i Mikael Nykvists tappning en självömkande blötögd jättevalp (för övrigt det enda Nykvist kan spela). David Craig lyckas göra en mer samlad Blomqvist, vilket ger Rooney Maras Lisbeth större spelrum.

Lisbeth Salander är ju en fantastisk karaktär, en osande komprimerad ryckig plattanpunkare, a bomb waiting to go off. Stieg Larsson – och Noomi Rapace i sin tolkning av Salander i den svenska filmatiseringen – skildrar imponerande den barnsligt egoistiska fuck you-attityd som punkens revolt mot all ordning medför.

Maras version är mer kontrollerad och välklädd. Hon är också färdigare och vuxnare som karaktär vilket gör henne mindre radikal än Rapaces version, men mer i samklang med filmens helhet.

Det är en bra och sevärd film, lik sin förlaga men överlag flera snäpp bättre i skådespeleri och produktion. Så har den också kostat 700 miljoner kronor att göra.

Men tyvärr består en film inte bara av magin som uppstår när en bra historia tolkas av en smart regissör med massor av pengar. Det finns en massa folk omkring också som ska tänka bra.

De som ska marknadsföra filmen till exempel. Den som kläckte idén att Blomqvist skulle ha Salander naken med ett underligt strypgrepp på filmaffischen tänkte antagligen att publiken fick vad de ville ha.

Well, där blev det väldigt fel. Liksom när H&M lanserar en Salander-kollektion lagom till filmens biopremiär. Någon blev girig, tänkte på vinsten framför allt. Men sådana detaljer spelar roll för helheten.

Salanders karaktär är en autonom feminist, på väg genom skiten mot självupprättelse. Hon vill hämnas och hon backar inte för någon. En sådan kvinna skulle aldrig sätta sin fot på H&M, likriktningens och könsrollsbegränsningarnas allra heligaste.