#sthlmfilmfestival: Med coola kvinnor i fokus

2011-11-18 | Rebecca Unnerud padlock

KULTUR

Ett iranskt samkönat kärlekspar och en brittisk-fransk isdrottning – Rebecca Unnerud om två höjdpunkter på Stockholms filmfestival.

FAKTA

Förbjuden Kärlek

Originaltitel: Circumstance

Regi: Maryam Keshavarz

Medverkande: Nikohl Boosheri, Sarah Kazemy, Reza Sixo Safai med flera

Premiär: 2 december 2011

The Look

Regi: Angelina Maccarone

Medverkande: Charlotte Rampling

En av Stockholms filmfestivals mest intressanta filmer är utan tvekan iranska Förbjuden Kärlek. Filmen vann publikpriset i Sundance Filmfestival tidigare i år och är en riktig högkvalitetsfilm.

Inte bara visuellt, med sitt fantastiska foto, utan framför allt känslomässigt. Det är en historia som handlar om de två unga kvinnorna Atafeh och Shireen som är bästisar men utvecklar en kärleksrelation.

Flickorna befinner sig i en drömsk bubbla av ömsesidig åtrå och utforskar tillsammans landets regimkritiska undergroundkultur. De gör uppror på sitt sätt, som genom att bära kort kjol och bada vid stranden fast det är olagligt för kvinnor.

Deras kärlek till varandra tvingas de dock hålla hemlig. När Atafehs bror återvänder från en drogavvänjningsklinik tar han starkt avstånd från sitt tidigare liv och ansluter sig till landets sedlighetspolis.

Hans förvandlig till religiös fundamentalist får stora konsekvenser för Atafeh och Shireen. Filmen visar en sällsynt inblick i hur det är att tvingas leva sitt liv i smyg i det totalitära Iran. Och inte bara kontrolleras av samhället utan också av sina närmaste.

Trots ämnet känns filmen visuellt och ljudmässigt lättsmält vilket inte är någon nackdel. Musikvalet med hip-hop och popmusik som dånar till de många klubb- och festscenerna kontrasterar mot filmens allvarliga tema.

Filmen visar upp positiva, roliga sidor från Iran som vi annars aldrig får ta del av. Bäst av allt är kemin mellan Atafeh och Shireen, en elektrisk förälskelse som går att ta på och som gör tittaren glad trots deras motarbetade och olyckliga kärlek.

Filmen är med i Stockholm XXII Competition där det i år är 22 filmer som tävlar om den prestigefyllda Bronshästen som delas ut till bästa film.

Dokumentärer om skådespelare och artister brukar ofta resultera i idel hyllningar och inte innehålla så mycket substans. I The Look får vi följa brittiska skådespelaren Charlotte Rampling (som fick en Lifetime Award på Stockholms filmfestival 2008) i samtal med hennes kollegor och vänner såväl i Paris, i London och New York.

Vi kommer henne in på bara skinnet och får se hennes fina sidor men även hennes mindre smickrande drag. Filmen är indelad i kategorier som ”exposure”, ”age”, ”beuaty”, ”taboo”, ”desire”, ”demons”, ”death”, ”love” och det är kring dessa ämnen hon diskuterar medan det växelvis visas klipp från flera av hennes filmer.

Rampling har genom hela sin karriär sökt sig till kontroversiella roller och säger i dokumentären att om inte hade fått göra sådana roller hade hon aldrig velat vara en del av filmmediet.

Hon berättar att hon har blivit ifrågasatt varför hon har valt tabubelagda roller och filmer där hon inte väjer för kvinnors sexualitet eller andra ämnen som genom filmhistorien varit männens område.

Charlotte Rampling har gjort ett hundratal filmroller, exempelvis i Nattportieren, Max mon amour, Domslutet, Woody Allens Stardust memories, Mot södern, Lemming, Under sanden och Swimming Pool (de två sistnämnda i regi av François Ozon).

Några av filmens mest brännande stunder är när Rampling berättar om sin systers självmord, åldersfixeringen där du som skådespelerska över 40 år glöms bort, vad kärlek och självständighet är för henne och om skönhet som förändras genom åren men som består.

Även om du inte har en relation till Rampling eller sett hennes filmer är jag övertygad om att du kommer bli nyfiken på henne efter att ha sett dokumentären – något annat går inte att bli av denna fascinerande människa.

Filmen är alldeles för lång och det är dess svaga sida. Slutet blir märkbart utdraget och hade tjänat på en tajtare klippning. Då hade The Look blivit en fullträff.

Nu blir dokumentären ”bara” en bekräftan på att Charlotte Rampling är en av världens bästa skådespelare och jag blir sugen på att se och se om hela hennes filmografi. Gör du det också.