Grotesk Venus skakar om

2011-09-30 | Katerina Nilsson padlock

KULTUR

Svart Venus är ingen mysfilm. Katerina Nilsson har sett en viktig historia om hur hudfärg och kön gjort att somliga betraktas som mer mänskliga än andra.

FAKTA/SVART VENUS

Svart Venus (2011)

Regi: Abdellatif Kechiche

Medv: Yahima Torres, Andrè Jacobs, Olivier Gourmet, Elina Löwensohn m fl.

Filmen visas för närvarande på Folkets Bios biografer. Filmen är Abdellatif Kechiches femte film

Det börjar med att vi får se en föreläsningssal. Längst fram står en vetenskapsman och visar upp en avgjutning av en kvinna.

Kvinnan är mörkhyad och mannen pekar ut hennes stora bakdel, stora bröst och stora lår. Samtidigt skickas hennes blygdläppar runt bland de nyfikna vetenskapsmännen i publiken. Kvinnan är Sara Baartman.

Svart Venus, av regissören Abdellatif Kechiche (Couscous), handlar om Baartmans öde. Hon var en sydafrikansk kvinna som var mest känd under namnet Hottentott Venus.

1810 anlände hon i London, med sin forne ägares bror, och visades upp som en vilde i bur. Fem år senare dog hon som prostituerad i Paris. Efter sin död dissekerades och studerades hon av vetenskapsmän.

Det vetenskapsmännen framför allt var intresserade av var Sara Baartmans förstorade bakdel och blygdläppar, vilka förekommer hos khoikhoi-folket som hon tillhörde. Dessa kallades också nedlåtande för hottentotter.

Som absolut lägst stående på den sociala stegen, långt bort hemifrån och dessutom med en hudfärg som på den tiden bara förknippades med slavar, blev hon kontinuerligt utnyttjad.

I filmen ser vi Sara Baartman fetischeras – denna svarta kvinna vars kropp förknippas med uppenbar sexualitet. Hon ses som en vilde, ett djur.

När hon visas upp på detta sätt försvinner hennes identitet som människa, och det är inte längre tabu för publiken att ta på henne som om hon vore ett objekt. Eller för männen som köper henne att leva ut sina vildaste fantasier.

Det blir heller inte tabu för vetenskapsmännen att mäta henne, rita av henne och kräva att hon ska klä av sig naken. För dem är hon bara ett objekt, en kuriositet, inte en människa.

Svart Venus speglar tydligt de attityder som fanns i Europa vid 1800-talets början. När Baartmans ”skötare” ställs inför rätta av Afrikanska Associationen för att hålla henne under slavlika förhållanden, är det ingen som lyssnar på vad Sara Baartmaan själv har att säga.

Slavhandeln hade alldeles nyligen blivit förbjuden, men människor rangordnades fortfarande med vithet som norm. Alla andra var lägre stående, mer djuriska.

Även kvinnor ansågs som mer djuriska, och Svart Venus speglar hur den kvinnliga sexualiteten ansågs som farlig. Så pass farlig att kvinnor måste objektifieras för att inte få för sig att de kunde vara subjekt. De måste intalas att de endast ainns till för männens njutning.

Kvinnans sexualitet var så farlig, att när en kvinna uppvisade attribut som enligt dåtiden tvunget förknippades med en överaktiv sexualitet måste hon hållas i bur och visas upp som ett freak. När en kvinna hade förstorade blygdläppar måste dessa alltså skäras av för att ordningen skulle återställas.

Svart Venus är inte en mysig film, den är snarare grotesk. Men den är viktig, för den får mig att tänka efter. Jag äcklas av det system vari en människa kan förvandlas till ett djur. Jag känner skuld för att det är samma system som premierar mig som vithyllt europé, vilket tydligen gör mig till mycket mer människa än andra.

Filmen speglar 1800-talets början, men Sara Baartmans skelett stod utställt på museum fram till 1974. I det senaste riksdagsvalet här i Sverige kom ett främlingsfientligt parti in i riksdagen. Den distans som tycks finnas i tid och rum är ibland bara en illusion.