Manligheten avsändare till rasistiskt kvinnohat på scen

2011-09-16 | Paula Melkersson padlock

KULTUR

En högerextremistisk tråd från ett nätforum blev scenkonst när Teater Galeasen gav maratonläsningen Skärpning gubbar! härom veckan. Feministiskt Perspektiv har träffat initiativtagaren Jens Ohlin och pratat om kopplingen mellan rasism och misogyni.

FAKTA/SKÄRPNING GUBBAR!

Skärpning gubbar! ägde rum den 29/8 på Teater Galeasen i Stockholm med 21 skådespelare från olika teatrar. Läsningen av nättråden "Ställ svenska kvinnor till svars för folkförräderi" var ursprungligen tänkt som en engångsföreteelse men på grund av det stora publikintresset diskuteras möjligheterna till en uppföljning.

"Var är scenen?" tänker jag, medan jag kryssar fram bland stolarna mellan gradängerna på Teater Galeasen. Och inser strax att jag går på den. För scenen är ingen scen, den är en bit golv upptagen av 21 vita män med manuspärmar i knäna.

Det kommer att bli obehagligt, det där. Att det inte finns någon riktigt tydlig gräns mellan oss och dem. När ljuset på teatervis går upp över scenen, låter det inte oss i publiken gömma oss i mörkret, det utan lyser lika starkt på oss som på skådespelarna på stolarna på golvet.

De är där för att ge röst och ansikte åt de "ensamma galningarna". De där som kommer på tapeten när vita män med högerextremistiska åsikter begår brott vi annars kallar för terrordåd. Vi kommer att vara här tillsammans med dem i flera timmar och lyssna till en nästan oredigerad uppläsning av en nättråd.

– Jag blev så förbannad på att vita män får förbli anonyma, att de aldrig synliggörs som grupp, säger Jens Ohlin, skådespelare och en av initiativtagarna till Skärpning gubbar!

Kollektivet vita män

Det var efter terrordådet i Oslo som tanken väcktes. I tidningarna talades det om ensamma galningar kontra organiserade islamister. Röster höjdes för att peka på att också de förvirrade vita männen med högerextrema idéer av Breiviks typ ingår i ett kollektiv.

Jens Ohlin ville, tillsammans med dramatikern Kristian Hallberg och Teater Galeasens chef Sophia Artin, utforska det kollektivet. Men inte bara de extrema åsikternas kollektiv utan de vita männens kollektiv i vilket de högerextrema ingår. De ville lägga fokus på föreställningarna om vad det är och ska vara att vara vit man. Något som Jens Ohlin menar lätt försvinner in i normens anonymitet.

– När vi talar om kvinnorörelsen eller gayrörelsen finns det alltid förkämpar, enskilda personer som trätt fram. Men när det gäller motståndet, de vita heterosexuella männen, så får de förbli ansiktslösa. Och det var det vi ville med läsningen. Visa att det händer någonting när sådana här anonyma åsikter plötsligt framförs av verkliga män med mänskliga röster. Vad jag upptäckte när jag började läsa texten högt var en väldigt stark grundkänsla av kränkthet. Det här är män som känner sig oerhört kränkta och som på allvar tror att den vita mannens framtid är hotad.

Kvinnan förrädare

Nättråden de valde för läsningen startade med ett påstående att det behövs import av vita kvinnor till Sverige. En ny svensk ras borde avlas fram eftersom de svenska kvinnorna är rasblandande förrädare. Ett brott de borde avrättas för, enligt trådstartaren.

– När vi bestämde oss för att göra läsningen letade vi först efter något med Breivik-anknytning. Men så hittade vi den här tråden och slogs av den starka kopplingen mellan rasism och misogyni. Det blir tydligt att det hänger ihop. Det är en sorts manlighet, eller flera manligheter, som är avsändare bakom båda åsiktskomplexen. Hotet mot den vita mannen består av en sorts treenighet: "blattarna", "genusmaffian" och "pk-medierna". Kvinnorna anses vara skyldiga till att ha effeminerat de svenska männen till den grad att kvinnorna själva ratar dem och istället söker sig till utländska män. De anses också vara mera pk eftersom de påstås vara påverkningsbara och osjälvständiga i tänkandet. Därför tar de till sig mediernas budskap och propagerar för fri invandring. Kvinnorna måste alltså sättas på plats för att skydda den vita rasen.

Outhärdligt lyssna

Läsningen pågår i nästan fyra timmar och bitivs är det nästan outhärdligt att lyssna. Formuleringarna är bortom groteska. Kvinnor omtalas som "sliddjur", de är en vara, ett kärl som kan smutsas och vars enda existensberättigande är att föda rasrena barn. Förrädiska, opålitliga, ointelligenta i värsta fall – rara men lättledda i bästa.

Rasismen är lika grov och oförblommerad. Det ifrågasätts om "blånegrer" egentligen är människor, det talas om håriga hannar. Islamofobi, antisemtitsm, rasromantik och våldsförhärligande blandas i en osannolikt hatisk sörja.

Ibland brister både publik och skådespelare ut i nervösa skratt, som ett slags nödvändigt försvar mot allt detta obegripligt oacceptabla. Som för att markera vår trygga gemensamma överenskommelse: det här är vansinne. Så här kan ingen vettig människa tänka. Så här kan bara de tokigaste av tokstollar uttrycka sig.

Obehaglig igenkänning

Men efter ett tag förmår vi inte ens skratta längre. Det är för mycket, för massivt. Kvar finns bara en frustration över att stillatigande tvingas lyssna. Och någonting annat. En uppgiven känsla av igenkänning. Av att det bakom groteskeriet finns en blåkopia av något fundamentalt i vår kultur. Något våldsamt och primitivt som bara hjälpligt maskerats av demokrati och civilisation.

– Det var lite det som var tanken med att hålla på så länge, att tvingas höra de här resonemangen i sin helhet. För ingen av oss orkar läsa sådana här texter annars. Vi värjer oss och slår ifrån oss. Men när man lyssnar så länge tvingas man höra nyanserna. Då tvingas man inse att det inte bara är tokstollar som har de här åsikterna. För de värsta galningarna får mothugg av mer sansade personer som ändå delar deras grundvärderingar. Det är en större problematik än bara en samling losers som sitter ensamma framför datorn och hatar. En intressant sak är den återkommande idén om hjärntvätt. De här männen kan inte fatta att vi, så kallade pk-människor, faktiskt på riktigt tycker som vi gör. Och ironiskt nog är det ju på precis samma sätt som vi reagerar på dem: "det här kan inte vara på riktigt, det är inte möjligt", säger Jens Ohlin.

Väldig meningslöshet

Så vad göra? Jens Ohlin hyser ingen överdriven tilltro till effekten av att göra läsningar som den på Galeasen. Tvärtom talar han om en överväldigande känsla av meningslöshet som drabbade honom efteråt. Att samla en hoper kulturintresserade meningsfränder på en kreddig teater överbrygger knappast barriärerna, har han tänkt.

– Ibland undrar jag vad jag egentligen trodde att jag skulle kunna åstadkomma. Men på något sätt är det ändå betydelsefullt att tvinga sig igenom en sådan här sak. För mitt eget politiska engagemangs skull, om inte annat. För en slutsats jag drar är att vi inte kommer någon vart genom att bara vara emot. Det är för enkelt. Snarare blir det tydligt hur viktigt det är att stå upp för och formulera allt det som vi tror på men tar för givet, som demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Genom att ta motståndet på allvar ökar drivkraften till att verka aktivt för att försöka formulera det samhälle vi verkligen vill ha.

I den kvalmiga luften på Teater Galeasen blir det behovet nästan fysiskt. Det kryper i kroppen av obehag, känns nästan omöjligt att sitta kvar. Något måste göras, något måste sägas. De är för nära, de där vita männen på scenen. De kommer för tätt inpå. Och i floden av ord, ord, ord finns alltför många fragment, alltför många begrepp som jag känner igen i min egen verklighet. Snyggare formulerade, bättre maskerade men ändå.

De utgör den grumliga bottensatsen i den kultur som jag lever i. Den som bubblar och pyser, redo att sippra upp i varje spricka som uppstår om vi slutar att underhålla demokratin. Det blir överväldigande tydligt. Det blir överväldigande nödvändigt att sluta tiga och resa sig upp från gradängen och säga emot.